Ofrivilliga enbarnsfamiljer

Tack för ditt svar! Grattis till barnbesked! (Och tänk att ert lilla mirakel klarade 24 v i magen och sedan klarade sig utanför!) Min sambo har från början varit negativ till adoption, då vi bor utanför en liten stad och långt från storstaden multikultur. Sambons barndomsvänner är otroligt inskränkta och rent ut sagt rasistiska och även om vi inte tror att de skulle ge sig på ett adopterat syskon, så inser vi att att de återspeglar vad många andra tycker häromkring, vi vill inte flytta och tycker att ett adopterat barn förmodligen har svårt nog ändå att ha lämnat sitt ursprung. Vi är dessutom 38 resp 40, så det känns lite sent att ställa sig i kö....
Jag har bara en bror som inte kommer få några barn och sambons syskonbarn är inte så intresserade av sin lillkusin (jo, de stora pojkarna över 15, men inte de två som är närmare i ålder) Vi umgås med några ensamma mammor med varsitt barn, men det känns lite som att det mer är mina vänner än sambons, så vi har inte testat att resa eller göra mer avancerade saker ihop. Sonen är iofs bara 2,5 år, så han är fullt nöjd med tämligen enkla nöjen än så länge.
Vi känner inte att vi klarar vara familjehem just nu, men har kontaktat kommunen för att bli kontakt/stödfamilj någon helg i månaden. Vi har kompisar med goda erfarenheter av det.
Jag försöker verkligen njuta av sonen här och nu, men det är lite bittert att få kämpa mot 2-barnsnormen, när vi mer än gärna skulle leva upp till den....
Kram på dig med!

Mockobongo: Jag hoppas att du skrev av någon välmenande anledning, men det hjälper inte mig med andras solskenshistorier som inte kommer att hända oss och ffa inte med meningen "Det fina är att hon kom till "helt naturligt"!" På vilket sätt skulle det vara finare att ert barn kom utan hjälp, annat än att det gav er chans till ett mirakel till? Tänk gärna ett steg till innan du skriver till någon som inte har haft samma tur i livet som du!

Missa tid: Jag önskar att jag också bara kunde bestämma mig! Hade vi inte fått vittring på syskon hade vi kanske fått frid, men nu gnager tanken om vi skulle göra bara ett försök till, det kanske sker ett mirakel just den här ägglossningen (oddsen är i klass med 50000 kr/månad på triss typ) etc. Samtidigt vill jag som du säger ge mitt barn det allra bästa, för det blir bara den här chansen och så knyter det sig av prestationsångest när jag blir arg när han trotsar för trettielfte gången den dagen... H
Hade ni lätt för att få ert barn? När insåg ni att ni nog inte skulle få syskon?

Holmqvist: Har du åldern för dig är det väl bättre att ta kontakt med läkare och riskera ett nej eller misslyckande, än att ångra vad man inte gjorde? Vi har manlig faktor, så vi kan inte få någon medicinsk hjälp utan får bekosta allt privat om vi vill prova igen.

Progesteron är väl för att livmoderslemhinnan ska bli/vara tjock nog och för att förlänga tiden mellan ÄL och mens? Jag har tagit progesteronvagitorier/kräm i samband med IVF och då för att "stötta" livmoderslemhinnan.

Jag är ingen doktor, så det kan ju finnas fler effekter än de jag lärde mig under IVF-försöken!

Vi bor i närheten av Varberg. Jag hade inte klarat av att lämna 2 embryon i frysen och ser inget ónaturligt att "tvinga" fram en graviditet (vi har grav manligt faktor och ser IVF som lika naturlig "medicin" mot barnlöshet som cytostatika mot cancer) Vi hade inte tänkt göra några syskonförsök alls, eftersom vägen till sonen var så oerhört tuff, men när vi fick en eskimå var vi tvungna att chansa (och ja, det var bittert att ha slängt 11000 rätt i sjön...) Ibland "längtar" jag till klimakteriet så jag kan slippa tro på mirakel varje månad och ha lika fel varje gång

Babymajbe: Vi har manlig faktor till våra svårigheter och jag blir skogstokig när folk säger åt mig att slappna av och tänka på annat, så ska det fixa sig. Jag skulle kunna slappna av till medvetslöshet utan att sambon skulle få fler spermier!