Håller verkligen med. Uppenbarligen var hon ju färdig med gymnasiet om hon kunde börja läsa till lärare direkt. Många tonårsföräldrar fortsätter inte ens läsa upp gymnasiet, inte förrän möjligtvis långt senare.

Du väljer väl iofs själv vilka du vill identifiera dig med... men jag tycker det är konstigt att du ens räknar dig själv till diskussionen och försvarar det, då gruppen som TS nämner är 16-17-18 åringar...

Jo på gränsen. 
Men tror du att du hade klarat dig lika bra om du var 16? 

Jag håller med till viss del, sen kan man inte dra alla "unga" över samma kant. Jag flyttade hemifrån när jag var 15, och hade nog vart samma mamma om jag fått barn när ja va 16, som ja va då jag verkligen började längta efter barn, men min sons pappa ville inte då. När jag va precis fyllda 20 blev jag gravid. Vi hade båda jobb, bodde i bostadsrätt, och båda ville. Dock överraskade han mig, efter drygt sex år tillsammans, att inte alls va den jag trodde, han har aldrig tagit nåt ansvar alls, och jag har ensam vårdnad om min son. Jag lämnade honom när min son va ca 6 månader. Kanske hade ja gjort "klokare" val om ja väntat några år till, men å andra sidan har jag ju lärt mig en hel del efter vägen, och det är väl det som gör att man utvecklas, att leva liksom. Å ja tror som sagt inte att de hade gjort nån skillnad om ja vart ett par år yngre för jag hade samma inställning till allt då, och har försörjt mig själv sen flera år innan jag flyttade hemifrån. 
Men alla är ju olika. Finns en hel del äldre vuxna som jag tycker beter sig konstigt på samma sätt som många yngre. Men jag tycker absolut inte att ett barn ska få barn.  

Det hade jag granterat inte gjort, men som 18 åring hade jag nog fixade det lika bra och haft samma förutsättningar (vi tog studenten redan i april och jag är född sent på året, så jag hade ändå kunnat få jobba mig till en bättre fp)Jag tycker faktiskt inte att det är försvarbart att skaffa barn när man är 16 och i mitt första inlägg skrev jag också att jag till stor del håller med ts. Men övriga inlägg i tråden nämner inte bara 16-17-18 åringar utan går ändå upp till 25 års åldern. Visst är jag helt med på att hjärnan fortfarande utvecklas och att vissa förmågor inte är färdigutvecklade förrens i 25 års ålder köper jag också, men bara för att hjärnan inte är färdigutvecklad så betyder ju inte det nödvändigs vis att man är okapabel att ta hand om ett barn på ett bra sätt eller att man inte klarar av att ge sitt bar bra förutsättningar i livet...

Poängen med utvecklingsfasen av hjärnan är att ju yngre man är desto mindre utvecklad är den.
en 19 åring har betydligt större förmåga att förstå konsekvenser än en 15 åring som knappt förstår ett straff och vad de gjort fel om man inte bokstaverar ut det. 

Nej där håller jag helt med. Jag tycker inte heller att man nödvändigtvis ska vänta tills man är över 25 år bara för att senaste rönen må visa att konsekvenstänket inte blir färdigutvecklat förrän då. Det finns många olika teorier om hjärnans funktioner och utveckling, och det är faktiskt väldigt mycket som vi fortfarande inte ens förstår när det gäller just hjärnan. Ska man gå efter när hjärnan är färdigutvecklad vill jag därför bara poängtera att man även i vissa fall sett att delar av hjärnan inte ens vid 25 år är färdigutvecklade, hjärnan fortsätter på många sätt att utvecklas långt in i vuxen ålder! Vad vet jag, om 10 år kanske man kommit fram till att hjärnan faktiskt aldrig blir färdigutvecklad? Så osannolikt är det ju faktiskt inte....

Jag tycker att man får se till en slags balans mellan biologisk, social och inre mognad. Att vänta till 30-40 års ålder bara för att samhällets normer idag bygger mycket på utbildning och karriär innan barn, tycker jag är lika fel som att en (ung) tonåring som inte ens har börjat utveckla viktiga kognitiva förmågor väljer att skaffa barn.

Så sant! Det är ju just då all denna viktiga utveckling påbörjas, under dessa få år utvecklas så otroligt mycket av de mer "kloka" förmågorna.

Jo straffåldern ligger ju där av en anledning. För att det är från och med då man ska börja förstå såna saker lite smått. 
Och det är också därför ungdommar får ungdomsvård för straff lönar sig inte för de fattar ändå inte varför. 
   

Jag fick själv barn som nittonåring men kan ändå hålla med.

Man är så väldigt tunnelseende som ung, livet känns så oändligt att bara tanken på att vänta tills man är en bit över tjugo känns omöjlig. Jag tycker det är rätt löjligt att debatten alltid kommer att handla om unga vs mammor som är så gamla att de nästanhamnat i klimakteriet. Varför dra allt till sin spets. Det går att vänta ett par år och stabilisera sitt liv och ändå vara en v'ldigt ung förälder. Men både barnet och man själv tjänar på att man vuxit till sig lite först.

Jo de flesta som fått barn tidigt och sen mognat har det tänket. 
Men de som är unga och man ska prata med blir som tokiga :S 

Jo det har jag märkt. Det svider tydligen oerhört att behöva inse att de som är äldre än en själv besitter ett visst övertag i och med att de BÅDE vet hur det är att vara ung och lite äldre. Tonåringar är bara här och nu.

Jo men det är ju ett typiskt drag för just tonåringar, har skrivit om det tidigare i tråden. 
Och de flesta tar förmaningar som rena tillsägelser och påhopp. 
Det har ju inget med deras person att göra att man inte är mogen när man är så pass ung, det är fysiskt omöjligt.   

Jo precis :)