Vad gör man när ens tonåring vägrar gå till skolan??

Jag känner igen mig i din beskrivning av att skalet är tufft men inget annat fungerar. För min del var det så att jag var (är) bipolär och därför inte kunde prestera i skolan. Nu hade jag inte IG i något ämne, men jag låg låååångt under min kapacitet, vilket alla påpekade hela tiden. Det tog över trettio år innan jag fick rätt diagnos och rätt medicin.

Missförstå mig inte, jag säger inte att din son är bipolär. Jag menar bara att om man mår bra så fungerar vardagslivet, mår man dåligt fungerar det sämre och mår man skitkasst funkar inget alls. Då kan det tuffa skalet vara enda skyddet man har mot omvärlden och dess krav.

Finns det någon i er omgivning som din son kan tänkas öppna upp sig för? För min egen del var det psykologen på ungdomsmottagningen som blev räddningen.

Luddvar--->
jag gick visserligen alderig gymnasiet eftersom jag fick barn, men på den tiden kunde man det iaf, det var ju några år sen. alltså jag kunde söka in på de betygen, kanske inte som läkare eller nåt annat "högre" men jag skulle kunna söka in till vård & omsorg å hotel å restuarng iaf

Jag har gått komvux å utbildat mig i olika saker senare i livet.

För min del har jag kunnat söka in på de kurser jag vill gå eftersom jag hade kärnämen, lite svårt knanske om man skulle vilja bli kärnfysiker å inte har nåt betyg från fysiken tex.

För min del var det räddningen att jag kunde göra så, prata med skolan vad de hade tänkt för lösning, sm när han skulel läsa det andra å vad han skull jobba med isf.

delifi2 skrev 2008-12-14 20:20:18 följande:

Min dotter har hemundervisning pga att hon inte vill/orkar gå till skolan för att hon mår dåligt och har något som heter Selektiv mutism. Jag har lärt mig att det var något man visst kunde kräva som förälder och hon läser enbart kärnämnena och det ska räcka enligt skolan.

Efter några möten med skolan insåg de att hemundervisning var enda alternativet. Vi hade också stor hjälp av vår psykolog. Selektiv mutism är en form av social ångest.

du kan inte be en psykolog läkare skriva ett intyg att pga sonen psykiska problem kan han inte gå i skolan just nu
Om han skulle vara vuxen och jobba och hade haft dessa problem så skulle han ju bli sjukskriven och detta bodde ju även gälla barn som går i skolan han kan göra dom sista åren när han mår bättre

Hej!
Jag sitter i samma jävla båt. MIn son hade 40% frånvaro förra terminen. Samtal och möten och bannor och varningar mm. I det oändliga. Varje morgon biter sig ilskan och ångesten i. Jag vill ju att han ska komma in på gymnasiet och få en yrkesutbildning.
Nu har vi infört att de dagar han är hemma tar vi bort nätet för honom......oj vad det hjälper!!!Han bryr sig inte de dagarna, han sover, sover. Nej jag misstänker inte droger. Vi har luskat i om det är mobbing, men nej. Han har egentligen inte svårt med ämnen men självklart så är det jobbigt att hela tiden vara efter.
Ja, jag har inge råd...försöker bara överleva utan att bli för utmattad. Fast det är jag nu. MIn energi är slut och jag känner mej ofta ledsen och orolig. Men det är ju en sån mamma som han inte behöver just nu, utan en stark och possitiv mamma.
Men jag ska finna det någonstans. Man har ju annat ¨åxå i livet som inte alltid är lätt, ekonomi, en liten treåring, jobbet.......nåja, det ska väl fixa sig. Det har faktiskt gått bra för många som inte gick förädigt skolan. Dom får ta igen det lite senare bara.
Ha det bra så länge och ha tro på din tonåring!

Du skickar honom till mig så kan jag berätta hur det går om man inte sköter skolan

Nej men allvarligt talat så kan jag förstå vad du går igenom. Det var precis detta min mamma fick gå igenom med mig för inte så många år sedan, jag fyller 20 i år och slutade i princip skolan efter halva sexan. Jag fick gå på möten i skolan och på soc. Mamma gjorde sitt bästa för att få iväg mig men de dagar hon lyckades få upp mig gick jag bara ut en stund tills hon hade gått till jobbet så gick jag hem eller till en kompis. Jag var trött på skolan och tyckte att det kan jag ta i nian.
Men det var ju inte så enkelt.
I åttan träffade jag en helt underbar lärare som ville hjälpa mig, jag började ha engelska med henne och även matte fast hon inte är mattelärare men hon ville hjälpa mig. Jag gick ut åttan med godkänt i två ämnen.
I nian krävde jag att få byta klass och ville börja skolan. Det var ett helvete kan jag ju säga. Jag fick i princip läsa tre år på ett år. Grejen är den att jag har alltid vetat vad jag vill bli och den linjen på gymnasiet kräver höga poäng. Jag hade inte en chans att få de poängen trots att jag är smart. Jag gick ut med 150 poäng, hade IG i fysik och kemi som jag valde bort för att jag inte hade tid att läsa in dem. Jag bestämde mig för att gå ett år på IV och läsa upp betygen mer men där finns inte så många ämnen eftersom det främst är till för dem som inte har godkänt i kärnämnerna. Sen några år tillbaka får lärarna på IV inte heller rekommendera elever med låga betyg till skolor som kräver högre utan nu är det endast betygen de går på. Om det inte finns en bra orsak till varför man inte gått i skolan, då kan man skriva en frikvotsansökan men det är inte det lättaste.
Nu hade jag tur och lyckades komma in på mitt program via en frikvot men jag måste säga att om det är något jag ångrar i mitt liv så är det att jag sket i skolan!

Jag hoppas du kommer på ett sätt att övertyga din son om hur viktig skolan är, men jag förstår att det är svårt och det är inte ditt fel som mamma!
Hur tvingar man iväg en skoltrött tonåring till skolan? Jag vet tyvär inte.
Det finns ingenting min mamma hade kunnat göra för att få iväg mig.
Och det är inte försent för honom att börja nu. Om han börjar nu så kan han fortfarande få godkänt i de flesta(eller kanske alla?) ämnen i åttan och då har inte så mycket efter sig i nian och har en god chans till bra betyg.

Oj, ber om ursäkt över hur långt detta blev

Svartfågel känner igen mig precis. min stora grabb har samma problem.

när han gick i nian blev han sjukskriven av bup och då var skolan tvungen att fixa hemundervisning.
det har senare visat att han har asperger.

Be bup´s läkare att de sjukskriver honom så pressen släpper!!!

Har även jag samma problem med min 14-åriga son. Han är på skolan varje dag men går inte på lektionerna. Han går på s.k resursenheten med bara några elever eftersom han inte klarar av att jobba i stora klassen. Han har väldigt lätt för att lära sig men säger att han inte orkar gå på lektionerna. Jag fattar ingenting enligt honom. Vi har möten o möten o möten men han vill inte vara med på dem heller. Sociala vägrar han att träffa och han vill inte prata med specialpedagog psykolog eller kurator. Jag vet inte vad jag ska göra tycker att alla dessa möten inte ger något alls. Nu hotar rektorn honom med att flytta ner en klass men jag kan inte se varför det skulle hjälpa jag tror snarare att han skiter att gå över huvud taget då. Sen när fungerade bestraffning egentligen??
Jag anser ju att positiv förstärkning måste vara den bästa lösningen.
Vilka rättigheter har min son som elev? Hur långt är skolan skyldig att gå för att individanpassa utbildningen när elever har problem är det någon som vet?
Jag vill ju så gärna hjälpa honom men jag vet inte hur jag ska motivera han. Inte blir det bättre av att jag tjatar om framtiden osv. Det har absolut ingen effekt. Man börjar ju även prata om att föräldrarna ska vara i skolan med de elever som inte sköter sig. Vilket skitsnack. Vem ska försörja oss då? Tror även de som kommit med detta förslag att jag skulle kunna tvinga min son att gå på lektionerna om jag var där. Jag har väl aldrig hört något dummare. Ja vad gör man? Man vill sitt barns bästa men känner sig helt maktlös.....

Hej

Som någon skrivit tidigare, det är en klen tröst och man gläds ju inte åt att andra har det likadant, men visst är det skönt att känna att man inte är ensam i sitsen.

Min 17-åring har avskytt skolan jämt men försökt att fixa det ända tills han kom upp i åttan, då började han skolka. Det var med nöd och näppe han klarade sig nian ut men några betyg alls. Tyvärr fick han inte godkänt i Matte som är ett kärnämne men hade tur och kom in på PRIV-plats i gymnasiet. Han hade sökt IT-linje och lovade att i gymnasiet skulle det bli skillnad för då fick han göra det han är intresserad av.....

Det fungerade några veckor men sedan började han skolka, vi har haft samtal efter samtal och snart drar dom nog in hans studiebidrag. Ändå ser inte hans studiesituation helt hopplös ut OM han skulle ta tag i det, han kan fortfarande göra sina uppgifter och få G i det mesta. Det största problemet är att han skiter helt i PRIV-matten som är lite förutsättning för att han kom in på gymnasiet. Han går i årskurs 1.

Han har lite kompisar men trivs också att vara själv.

Det jag är rädd för är att han håller på att bli riktigt deprimerad, han ser inte någon mening med att göra någonting och vill bara sova.....
Jag vill att han ska gå och prata med någon, vem som helst, i skolan eller BUP men han vägrar..

Vad ska man göra, jag kan ju inte bära en 1,80 lång 17-åring till en psykolog. Men jag tror att han verkligen behöver en ny- eller omstart av sitt liv, en förändring, frågan är bara vad och hur??

Tyvärr agerar man ju inte så "vuxet" som man vill heller utan frustration och ångest gör att man gormar eller gråter vilket inte hjälper jättemycket.....

Det känns skönt att man inte ensam och man kan få tips och stöd av andra i samma sits.Min 14 åring har nu varit hemma igår och idag for han till min stora glädje men kom hem direkt.Han har inga problem i nått ämne eller med kompisar,han har bara inte lust att vara i skolan bara vara hemma och spela wow.Han planerar att bli proffersonel spelare och bli sponsrad så han behöver ingen utbildning säger han.Min 17 åring var lika skoltrött i 8 an men fixade sina betyg i 9 an så nu går han mediaprogammet och stortrivs, men man blir så frustrerad för man vill ju att det ska gå bra för sina barn i detta utslagssamhälle.

Svar till lilla trasdockan:

har du hört om BUP kan göra hembesök? Dom har nåt som heter mellanvård, de kom hem till oss och pratade och gav stöd i samband med att vår son började sitta hemma och sen fick Aspergerdiagnos.

Här sitter yttligare en förtvivlad,frustrerad, uppgiven tonårsmamma.....
Det är alltid en liten tröst att läsa i forum och få kvitto på att man inte är ensam ! 
Har en 15årig grabb som inte kommer iväg. På kvällarna kan han verka positiv och säger att han ska gå till skolan men på morgonen kommer det någon spärr och han blir "sjuk"...
Ska prova ett yttligare halmstrå och byta skola och hoppas att förändring kan vara en del i någon sorts lösning. 

Alltså, jag är själv tonåring.. Ni förstår inte. Är det svårt så är det svårt. Han kanske mår dåligt? Mår själv skit och pallar inte skolan för det. Skoltrött? Ja då behöver man få ta en paus. 2 dagar/helgen räcker inte alltid..