Vad gör man när ens tonåring vägrar gå till skolan??

Ta honom i armen o gå dit med honom o be att få hjälp. Försök att få fram VAD det är som gör att han känner som han gör. Skolan skal hjäpa till att lösa det här.

vad säger skolan om det hela? har en dotter som är 15 å oxå är skoltrött

jo ja vet det är inte det lättaste. men vilken klass går han i? när jag gick i 9:an så var jag så skoltrött så jag oxå vägrade gå till ksolan, de ordnade anpassad studiegång för mig, vilket innebar tt jag jobbade 3 ggr i veckan typ praktik då eftersom jag inte fick nåt betalt å 2 ggr i veckan gick jag i sklan å läte kärnämnen, svenksa, engelska, samhälle å matte

jo ja vet det är inte det lättaste. men vilken klass går han i

Får han medicin mot dep? Svår situation, förstår att du känner dig förtvivlad.

Erfarenhet från liknande barn har varit att släppa alla krav i skolan, dvs. strunta i betyg etc. Fokus har legat på att må bättre. Först då, när man mår bra, har det varit någon idé att prata skolämnen.

Får jag bara lov att fråga om ni har fått adekvat hjälp för hans ångest? Här i Göteborg har ju BUP en ångest mottagning som fungerar yppreligt bra med ett stort team bakom. De har stöttat oss både privat och i skolan för att sonen skall få så god hjälp som möjligt!

Men han får ju ändå inga betyg. Viktigast är ju att han mår bra. Sen när han mår bättre kan han fokusera på skolan. Försök ta upp det med skolan igen. Närvarokrav kanske är det enda krav som han ska ha. För övrigt ska fokus handla om hans hälsa, det måste skolan förstå. Fungerar det inte att gå till skolan får väl skolan ställa upp med hemundervisning.

Jag har haft flera elever där undervisningen i skolan inte fungerat (olika anledningar) där vi istället haft undervisning i hemmet eller på annan plats typ bibliotek. Barn måste ju få sin skolgång och då får man vara lite flexibel. Dessutom står det tydligt i läroplanen om invidualisering så något måste ju skolan göra. Har det upprättats åtgärdsprogram?

Men får han adekvat hjälp med just ångesten? Har de ingen ångest mottagning på er BUP`? Min son äter oxå sertralin samt Strattera och har fått KBT mot sina tvångstankar o sin ångest. Vi är inte i hamn än, men tack vare ångest mottagningen är vi lååång framme.

Jag tycker att du ska föreslå ett möte med BUP och skolan tillsammans (Ni ska vara med också). Alla inblandade behöver träffas och hjälpas åt.

Det är som att läsa om mig och min äldsta son... Vi har samma problem. Kommer antingen inte iväg om morgnarna eller kommer hem efter ett litet tag. Han har kompisar i klassen. Vi har gått på otaliga möten. Han har inte fått betygen än men han har dalat i vissa ämnen. Hur illa får vi se nästa vecka... Här pratade de om anpassad studiegång men jag sa nej. Han sköter inte det han ska nu och om han hade fått komma ut på jobb en eller två dagar i veckan så hade han varit tvungen att ta igen det han missade och NÄR skulle han göra det? Jag såg framför mig ännu jävligare stridigheter. Han vill gå gymnasiet, vet vilket program han vill söka men verkar helt tappat orken. Han är ledsen för det, det märks ju jätteväl. Han mår dåligt av att schabbla så här men kan ändå inte ta tag i sig själv.. Vi står och stampar på ett och samma ställe. Detta eskalerade nu under hösten. Så jävla synd nu när han behöver betyg för att söka på. Det var ändå skönt att läsa om fler i samma situation för jag tycker det är så tufft det här...

Min dotter har hemundervisning pga att hon inte vill/orkar gå till skolan för att hon mår dåligt och har något som heter Selektiv mutism. Jag har lärt mig att det var något man visst kunde kräva som förälder och hon läser enbart kärnämnena och det ska räcka enligt skolan.

Hej! Jag sitter i samma jävla båt. MIn son hade 40% frånvaro förra terminen. Samtal och möten och bannor och varningar mm. I det oändliga. Varje morgon biter sig ilskan och ångesten i. Jag vill ju att han ska komma in på gymnasiet och få en yrkesutbildning. Nu har vi infört att de dagar han är hemma tar vi bort nätet för honom......oj vad det hjälper!!!Han bryr sig inte de dagarna, han sover, sover. Nej jag misstänker inte droger. Vi har luskat i om det är mobbing, men nej. Han har egentligen inte svårt med ämnen men självklart så är det jobbigt att hela tiden vara efter. Ja, jag har inge råd...försöker bara överleva utan att bli för utmattad. Fast det är jag nu. MIn energi är slut och jag känner mej ofta ledsen och orolig. Men det är ju en sån mamma som han inte behöver just nu, utan en stark och possitiv mamma. Men jag ska finna det någonstans. Man har ju annat ¨åxå i livet som inte alltid är lätt, ekonomi, en liten treåring, jobbet.......nåja, det ska väl fixa sig. Det har faktiskt gått bra för många som inte gick förädigt skolan. Dom får ta igen det lite senare bara. Ha det bra så länge och ha tro på din tonåring!

Har även jag samma problem med min 14-åriga son. Han är på skolan varje dag men går inte på lektionerna. Han går på s.k resursenheten med bara några elever eftersom han inte klarar av att jobba i stora klassen. Han har väldigt lätt för att lära sig men säger att han inte orkar gå på lektionerna. Jag fattar ingenting enligt honom. Vi har möten o möten o möten men han vill inte vara med på dem heller. Sociala vägrar han att träffa och han vill inte prata med specialpedagog psykolog eller kurator. Jag vet inte vad jag ska göra tycker att alla dessa möten inte ger något alls. Nu hotar rektorn honom med att flytta ner en klass men jag kan inte se varför det skulle hjälpa jag tror snarare att han skiter att gå över huvud taget då. Sen när fungerade bestraffning egentligen??
Jag anser ju att positiv förstärkning måste vara den bästa lösningen.
Vilka rättigheter har min son som elev? Hur långt är skolan skyldig att gå för att individanpassa utbildningen när elever har problem är det någon som vet?
Jag vill ju så gärna hjälpa honom men jag vet inte hur jag ska motivera han. Inte blir det bättre av att jag tjatar om framtiden osv. Det har absolut ingen effekt. Man börjar ju även prata om att föräldrarna ska vara i skolan med de elever som inte sköter sig. Vilket skitsnack. Vem ska försörja oss då? Tror även de som kommit med detta förslag att jag skulle kunna tvinga min son att gå på lektionerna om jag var där. Jag har väl aldrig hört något dummare. Ja vad gör man? Man vill sitt barns bästa men känner sig helt maktlös.....