Vad gör man när ens tonåring vägrar gå till skolan??

vad säger skolan om det hela?
har en dotter som är 15 å oxå är skoltrött

Ta honom i armen o gå dit med honom o be att få hjälp. Försök att få fram VAD det är som gör att han känner som han gör.
Skolan skal hjäpa till att lösa det här.

Vi har varit på möten i det oändliga men kommer aldrig fram till något. Han säger att han inte orkar. Det är för svårt osv.. Men vi kommer ingen vart.

Skolan kräver att jag som mamma ska "få honom motiverad och säga åt honom att gå till skolan"

Jo för det har jag ju inte försökt.. *suck*

Har ni verkligen träffat rätt personal då? Det finns ju aternativa lösningar till att gå i skolan. De kan få jobba och plugga parallellt. Bättre att göra något litet än inget alls.

jo ja vet det är inte det lättaste.
men vilken klass går han i?

när jag gick i 9:an så var jag så skoltrött så jag oxå vägrade gå till ksolan, de ordnade anpassad studiegång för mig, vilket innebar tt jag jobbade 3 ggr i veckan typ praktik då eftersom jag inte fick nåt betalt å 2 ggr i veckan gick jag i sklan å läte kärnämnen, svenksa, engelska, samhälle å matte

Han måste ju på något sätt formulera vad det är som gör att allt är så jobbigt och svårt. Viktigt är ju också att han känner att de vuxna är genuint intresserade av att hjälpa honom komma till rätta med det som han tycker är jobbigt. Kräv att skolan upprättar ett åtgärdsprogram där man tydligt och konkret formulerar hur skolan ska hjälpa honom, med stöd av dig som förälder givetvis. Det är viktigt att ha både långsiktiga men framför allt kortsiktiga mål och utvärdera ofta. Och försök inte gripa över för mycket på en gång, han ska bli bekräftad men också utmanad.

Lycka till!

Jag vill också lägga till att skolan inte ska formulera sig på det här sättet. Det är skolans ansvar att eleverna blir godkända i alla ämnen, det kan dom aldrig komma ifrån hur mycket ansvar dom än vill lägga på hemmet. Sedan är det ju klart att för att nå framgång måste allt ske i samverkan mellan skola och hem.

Vem/vilka har varit med på mötena? Viktigt att det är en elevvårdskonferens med någon från skolhälsovården närvarande (skolsköterska eller kurator). Naturligtvis kan man inte lägga allt på dig som förälder, det viktiga är som någon skriver att det sker en samverkan mellan skola och hem.
Någon skriver om jobba och plugga parallellt, dvs anpassad skolgång. Min erfarenhet är att det inte är något som man tar till i första taget. Däremot kan man ju anpassa genom att ta bort något/några ämnen och lägga fokus på kärnämnena.Andra funderingar? (Sånt som jag brukar fundera på/ta upp på möten med barn som har den här typen av problem).
-Hur mycket tid spenderas framför datorn?
-Hur ser det ut med kompisar?
-Fritiden?
-Äter ordentligt?
-Nattsömnen?
-Kan det vara en depression?
-Fundera om det kan vara bra att gå och prata med någon? BUP?
-Vad i skolan är roligt?
-Vad är det som är jobbigast?
-Läxrutiner?
-Läs-/skrivsvårigheter?
-Gå i liten grupp eller annat stöd?
-Finns det någon i skolan han har förtroende för?

Det är jätteviktigt att ni får till ett möte där det bestäms vad alla ska göra. För sonens del behövs små men mycket konkreta mål och tydligt hur han ska nå dem. Inte något i still med "gå till skolan varje dag". Tänk på att det är superviktigt att ni arbetar tillsammans och har uppföljning ofta, typ varannan vecka.

Lycka till!

Min son vägrade gå till skolan i 9:an. Vi gick på möten, de kom hit, skolan skrev till soc eftersom de enl. vad de sa var tvungna att göra det. Skulden låg på mig som förälder inte alls på skolan. Inte ens det hjälpte. Även de försökte tala om vilken skyldighet man har som förälder att få barnet till skolan, man pratade t.o.m om att de kan använda sig av hämtning om han inte skulle gå... Han gick ut med IG i alla ämnen. Efter det fick han ta ett sabbatsår, i slutet av det året kom lusten att plugga och ha rutiner igen. Han började sen på IV och där lyckades de riktigt bra att fortsätta motivera och hitta glädje med skolan igen. Så nu är det gymnasiet som gäller till slut!

Kanske behöver du få sluta tjata om skolan och låta någon annan axla den rollen. Allt tjat förstör relationen till barnet. Det kan vara något fel som han/hon inte vill prata om.

I min sons fall kom det fram till slut, att han blev utsatt (mobbad med mina ord) av några andra killars dumheter. Skolans personal visste men inget gjordes åt situationen. Min son skulle få skylla sig själv som hade ett så kaxigt utseende. Han klädde sig så att andra kunde uppfatta honom som en ledartyp. Så hans klädval gjorde att skolan accepterade mobbingen och fick sonen att inte vilja gå dit. Ändå försökte de skuldbelägga mig och försökte t.o.m att han kanske hade det svårt hemma! :O