Övervikt ett socioekonomiskt problem?

Eftersom överviktiga lättare ger efter för snabba belöningar likt tröstätande. Personer som klarar av långsiktiga mål, kan hantera disciplin och sina impulser, kommer betydligt längre i det samhället vi har idag. 

Med arbetarhem menar jag att vi inte hade det svagt socioekonomisk men inte heller att vi hade särkilt mycket pengar. Tid fanns dock och ett fokus på barn, hem och föreningslivet. Ingen av föräldrarna har gått ut gymnasiet. 

Du kommer från ett arbetarhem och har med dig goda matvanor. Jag kommer från ett akademikerhem och har med mig dåliga matvanor.

Det är inte direkt en vild gissning att orsaken i skillnaden mellan dig och mig, TS, är att dina föräldrar var friska och engagerade i din barndom, medan mina inte var det.

Mina föräldrar lagade mat om de orkade. Orkade de inte fick vi barn klara oss själva på vad som fanns i frys, dvs färdigmat som frysta köttbullar, fiskpinnar osv, och i skafferiet och kylen, dvs smörgåsar, oboy, mm. Ibland åt vi frysta köttbullar som andra äter glass, dvt tinade den inte ens i micron. Detta redan tidigt, jag var väl 6, mina bröder 8 och 4. Vi fick snabbt tillgång till våra egna pengar och tillåtelse att själva gå till affären och handla, jag vill säga att var och en av oss gick i tvåan när vi fick veckopengen i handen, och vad handlar en 8-åring som inte vet om mamma och pappa kommer orka laga mat den dagen? Inte är det ingredienser till en fiskgratäng i alla fall, det kan jag lova. Nej, det var gömmor, för visst visste vi att det var fel, med godis, kakor, chips osv. När vi blev lite större blev det väl lite bättre på sätt och vis, vi lagade mer mat själva men det var ju lite si och så med grönsakerna. Våra föräldrar propsade inte direkt på att vi skulle äta grönsaker.

Självklart var även en hel del mat och godis till tröst och kompenasion för föräldrar som var sjuka och emotionellt otillgängliga.

Motion har aldrig heller varit något som vi fick med oss därifrån. Vi var väl bra på att promenera då vi bodde en liten bit ifrån skolorna och det inte gick några bussar på vettiga sätt. 

När våra föräldrar gick bort när vi var i tonåren/unga vuxna var vi alla tre överviktiga i olika grad, jag var värst pga hormoner. Det har under de senaste 10 åren också blivit tydligt att mycket av våran övervikt satt i hemmiljön. Idag är båda mina bröder normalviktiga. Jag är fortfarande övervktig men jag har gått ner 30 kg med hjälp av medicin, min partner och mycket bättre psykiskt mående.

Det låter onekligen som en hård barndom. Led dina föräldrar av psykisk ohälsa eller annan sjukdom? 

Nu verkar det som att ni hade pengar men där var andra problem som gjorde att dina föräldrar inte klarade av föräldraskapet. 

Vad bra att dina brödrar kunnat vända på trenden och att du också är på den vägen! 

Övervikt är väl ett väldigt komplext problem som beror på många faktorer. Det går liksom inte att bara peka på en eller ett par orsaker. Man gör det väldigt enkelt för sig om man säger att folk är överviktiga för att de är lata, saknar kunskap och/eller självdisciplin, eller för att de är socioekonomiskt utsatta.

Jag är uppväxt med bra matvanor (halvfabrikat ytterst sällan, grönsaker till varje måltid, rimliga mängder av både mat och sötsaker, ingen småätning), medan min man är uppvuxen med dåliga vanor (näst intill enbart halvfabrikat, ytterst lite grönsaker, stora portioner och konstant småätning). I hans familj har i princip alla syskonen haft problem med sitt förhållande till mat.

Hans föräldrar hade det väldigt tufft ekonomiskt under hans uppväxt, och hans förklaring till den dåliga mathållningen är bland annat att bra mat är dyrt. Nu tror inte jag att det är hela sanningen, för vi hade det också knapert när jag växte upp, men vi åt bra ändå.

Det jag tycker sticker ut med min mans familj, och som jag tänkte på redan när vi träffades, var att de äter väldigt stora portioner, minst dubbelt så mycket som jag var van vid hemifrån, och att de dessutom åt hela tiden,. Det var liksom alltid något att ha i munnen, mellan målen var det kaffe och kaka, någon timme senare lite kex med marmelad eller ost, sedan mat igen, osv. Hemma åt vi tre gånger om dagen, punkt. På helgerna drack mina föräldrar eftermiddagskaffe (en kopp var, inte tre-fyra stycken var som hans föräldrar), och om det var kaffebröd till så handlade det om en bulle eller två småkakor, inte tre-fyra av varje sort som hans föräldrar åt. Min mans familj har verkligen ingen botten när det kommer till att trycka i sig sötsaker. De äter tills det tar slut, att ha en halv chokladkaka i skåpet är främmande för dem.

I min mans familj används mat som tröst, för att hantera jobbiga känslor. Hans mamma har bantat (eller, dietat som hon vill kalla det) hela sitt vuxna liv (hon är 70+). Hon har totalt gått ned hundratals kilo på sina dieter, men har aldrig lyckats behålla vikten efter en bantningsperiod, utan gått upp allt (och ofta lite till) eftersom hon glider tillbaka till sina gamla vanor. Använder man mat på det sättet (en del shoppar eller spelar eller tränar istället) är det ganska självklart att det blir svårare att gå ned i vikt, svårare att inte glida tillbaka. Det har ingenting med vilja eller självdisciplin att göra, i alla fall inte lika mycket som en del gärna tror.

En annan sak med min mans familj som jag sett är att de vill ha omedelbar tillfredsställelse, även på andra områden i livet än mat. Det är svårt att vänta på belöningar, de är av sorten som hellre äter en karamell nu än får tio karameller om en timme. De har också stillasittande intressen.

Det är inget komplext problem, man äter helt enkelt för mycket skit.

Jo, men orsaken till att man äter "för mycket skit" är komplex.

Jag kan förstå att det känns bättre för dig om du kan se ned på dem som är överviktiga, eftersom det gör att du upphöjer dig själv som bättre än dem. Men förmodligen har du också problematiska vanor, det syns bara inte på din vikt.

Jag förstår att jag säkert heller olja på elden, men snälla ?Palle? kan du inte hålla dig borta från tråden. Det är ju ett superintressant ämne och folk svarar personligt och insiktsfullt i ämnet. Du tillför nada, nichts, intet. Du och din fat shaming kan väl starta en egen tråd? 

Jag tror att socioekonomiskt svagare grupper generellt löper större risk att få sämre matvanor, men framför allt är det i kombination med vad man fått med sig hemifrån och till viss del även en generationsfråga. Jag tror inte att dagens sämre bemedlade har samma förhållningssätt till mat som till exempel motsvarande grupp som växte upp på 70-talet.

Ja, det har ju gjorts studier som visar på ett samband med övervikt (och ohälsa) med mindre bemedlade hem.

friterad snabbmat är ju dessutom billigare än tex en getostsallad med primörer, rödbetor, honung och pinjenötter. Tid för att tillaga/ köpa detta är också en faktor, området du bor i kanske inte säljer nyttiga saker. Har väl gjorts studier i usa och Storbritannien där det inte ens går att köpa grönsaker. Den ökade fetman i Storbritannien har t om kunnat spåras till politiska beslut fattade för årtal sen.

Det är egentligen ett karaktärs och disciplin problem. Karaktär och disciplin överföras till nästa generation genom att barnen riskerar att  ta efter föräldrarnas livstil.

Man blir överviktig av dåliga vanor. Med bra vanor går det inte att bli överviktig.

De med dåliga inkomster har sämre disciplin och därmed vanor i alla avseenden. Så problemet är i grunden karaktär och bristen på disciplin. Det är det som skapar dåliga vanor och därefter övervikt.