Övervikt ett socioekonomiskt problem?

Övervikt är väl ett väldigt komplext problem som beror på många faktorer. Det går liksom inte att bara peka på en eller ett par orsaker. Man gör det väldigt enkelt för sig om man säger att folk är överviktiga för att de är lata, saknar kunskap och/eller självdisciplin, eller för att de är socioekonomiskt utsatta.

Jag är uppväxt med bra matvanor (halvfabrikat ytterst sällan, grönsaker till varje måltid, rimliga mängder av både mat och sötsaker, ingen småätning), medan min man är uppvuxen med dåliga vanor (näst intill enbart halvfabrikat, ytterst lite grönsaker, stora portioner och konstant småätning). I hans familj har i princip alla syskonen haft problem med sitt förhållande till mat.

Hans föräldrar hade det väldigt tufft ekonomiskt under hans uppväxt, och hans förklaring till den dåliga mathållningen är bland annat att bra mat är dyrt. Nu tror inte jag att det är hela sanningen, för vi hade det också knapert när jag växte upp, men vi åt bra ändå.

Det jag tycker sticker ut med min mans familj, och som jag tänkte på redan när vi träffades, var att de äter väldigt stora portioner, minst dubbelt så mycket som jag var van vid hemifrån, och att de dessutom åt hela tiden,. Det var liksom alltid något att ha i munnen, mellan målen var det kaffe och kaka, någon timme senare lite kex med marmelad eller ost, sedan mat igen, osv. Hemma åt vi tre gånger om dagen, punkt. På helgerna drack mina föräldrar eftermiddagskaffe (en kopp var, inte tre-fyra stycken var som hans föräldrar), och om det var kaffebröd till så handlade det om en bulle eller två småkakor, inte tre-fyra av varje sort som hans föräldrar åt. Min mans familj har verkligen ingen botten när det kommer till att trycka i sig sötsaker. De äter tills det tar slut, att ha en halv chokladkaka i skåpet är främmande för dem.

I min mans familj används mat som tröst, för att hantera jobbiga känslor. Hans mamma har bantat (eller, dietat som hon vill kalla det) hela sitt vuxna liv (hon är 70+). Hon har totalt gått ned hundratals kilo på sina dieter, men har aldrig lyckats behålla vikten efter en bantningsperiod, utan gått upp allt (och ofta lite till) eftersom hon glider tillbaka till sina gamla vanor. Använder man mat på det sättet (en del shoppar eller spelar eller tränar istället) är det ganska självklart att det blir svårare att gå ned i vikt, svårare att inte glida tillbaka. Det har ingenting med vilja eller självdisciplin att göra, i alla fall inte lika mycket som en del gärna tror.

En annan sak med min mans familj som jag sett är att de vill ha omedelbar tillfredsställelse, även på andra områden i livet än mat. Det är svårt att vänta på belöningar, de är av sorten som hellre äter en karamell nu än får tio karameller om en timme. De har också stillasittande intressen.

Jo, men orsaken till att man äter "för mycket skit" är komplex.

Jag kan förstå att det känns bättre för dig om du kan se ned på dem som är överviktiga, eftersom det gör att du upphöjer dig själv som bättre än dem. Men förmodligen har du också problematiska vanor, det syns bara inte på din vikt.

Var i tråden ser du personer som skyller sin övervikt på yttre faktorer? En del övervikta har det säkert som försvar, men du påstår att "alla" överviktiga skyller ifrån sig, och det är inte sant, utan bara en del av dina uppenbara fördomar om överviktiga och övervikt.

Du verkar tro att människor som mår dåligt "bara" behöver "ta ansvar för sin egen hälsa". Psykisk ohälsa funkar inte så, det är som att fnysa nedlåtande åt människor som har brutit benet och att det är "bara" för dem att "rycka upp sig och gå ordentligt".

Har man problematik kring mat redan innan man börjar må dåligt, är det inte "bara att ta ansvar för sin egen hälsa". Du kanske hanterar jobbiga livssituationer på annat sätt än att äta, men alla är inte som du, har inte samma bagage som du.

Jag vet inte om dina fördomar beror på bristande kunskap eller bristande empati, men något av de två lider du uppenbarligen av.

Men det är det som är poängen, är man i psykisk ohälsa kanske man inte orkar ha det där drivet som krävs.För de flesta är det inte heller från en dag till en annan man drabbas av psykisk ohälsa, det är en nedåtgående spiral, och ju djupare nedåt man åker, desto svårare blir det.

De flesta som är överviktiga vet om att de väger för mycket. De vet också att man inte ska äta mer energi än vad man förbrukar och att man ska röra på sig. Ganska få vill vara överviktiga. Problemet är orken, även det som man kan tycka är små förändringar kräver ork, både för att börja, men också för att orka slutföra.

Det kräver också ork att äta nyttigt, inte bara att ställa om sin hjärna/kropp till nya smaker och mängder, utan man behöver anstränga sig innan man handlar (vad ska jag äta istället?), när man handlar (vad innehåller det här egentligen? Och var kan jag köpa rätt saker?), och när man lagar maten (hur lagar man det här nya?Behöver man andra köksredskap?)

Och så behöver man kanske hitta nya sätt att hantera jobbiga känslor på, och det är inte bara, utan det sitter djupt inrotat i oss och kan vara lika svårt att bryta som för en heroinist att sluta med heroin.