Anonym (Omvänt) skrev 2024-11-24 09:41:57 följande:
Det är tvärtomtrådar startade av sonen. Jag tror att han försöker förstå vad han varit med om genom att vända på perspektivet. Men med tanke på i hur många trådar saken ältats så verkar det inte vara någon effektiv metod.
Hej Anonym (Omvänt) och hej alla andra!
Det citerade inlägget är väldigt träffande. Först och främst vill jag be om ursäkt för mina tidigare inlägg här. Jag är sonen, och jag ber er alla om förlåtelse! Förlåt för alla känslor jag väckt, för mitt ?trollande? och för hur jag provocerat.
Mina trådar har ofta kretsat kring min relation till familjen, särskilt om jag som son borde bryta eller återuppta kontakten. Mycket har också handlat om min sorg och frustration över att mina ägodelar tagits ifrån mig och hur min familj och släkt ansett sig ha rätt att ta dem. Det har gjort mig emotionellt skadad. Jag har försökt gå vidare, men det har varit svårt ? särskilt när jag inte ens får känna att jag har rätt att sörja förlusten.
Den fysiska misshandeln har varit en stor börda, men det som skakat mig mest känslomässigt är hur min mamma och släkt har behandlat mig. Att de tagit mina saker utan någon hänsyn till mig har gjort ont på ett djupt plan.
Jag har även en halvbror, på min pappas sida, som jag har sporadisk kontakt med. Han och hans familj stödjer min mamma mycket. Tidigare försökte han få mig att återuppta kontakten med henne. Vid ett tillfälle ordnade han ett möte mellan oss, där han skulle vara med som stöd. Men under mötet blev det tydligt att han stod på mammas sida. Hon sa bland annat: "Du vet hur hjärtlös och dum i huvudet din bror är, va?" Det var smärtsamt att höra och visade att hon inte ens försökte förstå min situation. Istället försökte hon göra min storebror till syndabock för allt.
Jag misstänker också att mamma har spridit saker om mig bakom min rygg, för med tiden har min storebror och resten av släkten blivit alltmer fientliga mot mig (när jag bodde hemma). Det är ett tydligt exempel på hur skadligt förtal kan vara.
Även om den fysiska misshandeln från mamma upphörde när jag blev äldre, slutade inte min storebror att slå mig. Mamma fortsatte dessutom att ta mina saker, med ursäkter som: "De står i förrådet" eller "De var trasiga, så jag sålde dem." Men det var lögner. När jag ifrågasatte henne blev hon aggressiv, och om jag fortsatte konfrontera henne, ropade hon ofta på min storebror, som då gick till attack mot mig. Det var hennes sätt att styra situationen.
Hur jag lever idag
Idag lever jag ett ganska ensamt liv, men ändå inte helt. Jag är aktiv i kyrkan. Jag tror på Jesus och finner tröst i bönen, men jag har också mina tvivel, ibland som bara IBLAND kan uppstå. Framför allt är det gemenskapen i kyrkan som betyder mycket för mig. För ungefär ett år sedan gick jag med i en grupp där vi träffas en gång i veckan och har givande samtal. Det har också gjort att jag uppskattar gudstjänsterna mer.
På fritiden umgås jag sällan med vänner, vilket ibland gör att jag känner mig utanför. Men jag trivs på jobbet. Jag är en duktig säljare och får mycket uppskattning från mina chefer och kollegor. Jobbet har blivit min verklighetsflykt, en plats där jag känner mig accepterad och omtyckt. Det har varit så även på mina tidigare arbetsplatser, som när jag jobbade på ett kafé. Där blev jag också omtyckt av både kollegor och chefer.
https://www.familjeliv.se/forum/thread/83153560-jobbet-har-blivit-for-mig-en-verklighetsflykt-det-ar-det-enda-stallet-jag-kanner-av-acceptans-omtyckt-jag-gor-ratt-av-mig-och-social-stimulans-kompisar
Familjekontakten idag
Min halvbror har slutat höra av sig till mig. Tidigare försökte han få mig att försonas med mamma, men eftersom jag höll fast vid mitt beslut, gav han till slut upp. Det har inte sårat mig, men jag tycker det är jobbigt när andra fortfarande frågar om jag inte ska kontakta mamma igen. Förutom min halvbror har även två andra personer försökt övertyga mig.
För det mesta mår jag bra. För några månader sedan hade jag en tuff period då jag kände mig extra ensam, men det är över nu. Jag känner tacksamhet för mitt jobb och de människor jag träffar i kyrkan.
Avslutande tankar
Jag vill tacka alla som visat mig sympati indirekt. Det har varit en ny känsla för mig att få sådan bekräftelse. Jag har ofta tänkt att om folk verkligen kunde se allt jag gått igenom, skulle de förstås känna sympati för mig. Men jag har aldrig upplevt det förrän nu, genom dessa trådar.
Jag minns när min storebror blev polisanmäld. Jag ringde SOS mitt i natten eftersom han var mer aggressiv än vanligt, och jag kände mig rädd och inlåst på mitt rum. Anmälan ledde till att mamma gav honom ännu mer stöd och försökte övertala mig att ?dra tillbaka? den, vilket jag förklarade inte är möjligt. Hon lyssnade inte utan fortsatte tjata. Det har alltid varit så ? familjen och släkten stöttar honom, både före och efter sådana händelser.
Återigen ber jag om ursäkt för mina tidigare inlägg och tackar er alla för att ni läst och delat era tankar. Den här tråden blir min sista.
Jag är öppen för att bli kritiserad och få frågor. Jag är aktiv och svarar så gott jag kan!
