fight-or flight?

Jag tycker du ska söka hjälp att få verktygen att övervinna dina rädslor och ta reda på varför du är så rädd. Tabletter i all ära men dom dämpar ju bara symtomen och orsaken finns kvar.

Jag hade Lerigian ett tag mot min ångest, men den mådde jag bara dåligt av. Folk säger till mig att man ska göra saker man får ångest för för att se att det inte borde ge ångest, men det låter bara dumt. Min strategi är att försöka undvika det jag får ångest för så mycket jag bara kan.

Känner igen mig mycket i det du skriver. Och söker liknande svar. Man kan ju tycka att det borde släppa efter ett tag. Lite som kbt, man utsätter sig för det trots rädslor och att det bör bli lättare med tiden? 
Försöker själv lista ut vad det är som sker i hjärnan när jag blir sådär uppstressad och orolig. 
Hoppas du får bra svar!! Och bra kämpat trots allt! 

Får du det att inte begränsa dig med hjälp av medicin så tycker jag att du ska fortsätta ta den. Du kanske har en ångest över att 'behöva ta något som du inte känner att andra behöver'? Den känslan borde du kunna lära dig att hantera och acceptera medicineringen. Du skulle ju inte få medicinen utskriven om du inte behövde den.

Varje dag det går bra på jobbet och panikkänslorna inte kommer så kanske du skulle blunda och känna (på riktigt) en uppskattning över ron du känt på jobbet. (Alltså inte i formuleringen "jag är glad att jag inte fick en panikattack") mer göra en inre observation om allt som var positivt. Så riggar du om hjärnan och kapar hjärnans byggda motorväg till panikkänsla.

Utifrån vad du skriver är det ju inte jobbet du är rädd för utan din reaktion har ditt ursprung i något annat. Bär du på ett trauma, dvs. har du tidigare varit med om något där du upplevde fara och stress som du inte kunde hantera? Att försöka droga bort symptomen lär inte hjälpa i långa loppet.

jag skulle säga nej.
har innan det här aldrig haft psykiska problem 🤷🏼?♀️

Tack snälla för svar!
försöker ofta lugna min hjärna innan " att det går alltid bra" . Men kanske behöver "visa uppskattning" efter jobbet också.

Bra kämpat du också!

exakt så jag tänker, att med tiden borde väl hjärnan lära sig att det här är ok?

hur länge har det här pågått för dig?

Tack för svar.
jag önskar det vore så enkelt, men med jobb och barn kan jag inte skippa dom här sakerna. 

Jag förstår. Du kanske har lite mycket runt omkring dig och behöver komma bort ett tag och slappna av?

Ja så är det ju. 

men det är ofta jag inte behöver ta tablett heller; utan bara vetskapen att jag har och kan ta en om det behövs, lugnar mig ofta.

Dricker du kaffe? I så fall sluta upp med det. Det ökar adrenalinet i kroppen. (fight or flight) och gör så att du åker upp i hjärnan och vips så ska du Tänka. 

Tänka är förövrigt ett annat steg du kan sluta göra för att bli av med de här känslorna, men det känns som lite stort steg. 

Jag drack kaffe, men slutade med det för ca 2 månader sedan. 
vet inte om jag upplever någon förbättring dock :( 

hur menar du med tänka?

Det tar lång tid att förklara. Men basically. Många glider runt med PTSD och lever därför livet i sin hjärna hela dagarna. 

Men det är inte ett normalt stadie att vara i för människan. Vi mår bättre när vi lever genom själen. 

Dvs, det är inte i huvudet vi skall vara. 

Huvudet är bara en problem lösare, en kalkylator som skall skydda själen ifrån skada. 

Om man tex tar en titt på folk ute på nätet som psykiskt misshandlar folk, så säger dom ofta saker designade för att försöka få offret i "sin hjärna". Då blir de genast självmedvetna, osäkra och mer lätt att kontrollera. Kanske inte vågar vara sig själva.

Lösningen på det är helt enkelt att märka att man mår dåligt, och att man med all sannolikhet då befinner sig i sin egen hjärna då den går på automatik och ska "problemlösa". När det rätta draget är att släppa det.

Jag skrev en liten sammanfattning om det här:
Och jag tror att de flesta mår som bäst när dom inte är i sitt egna huvud och håller på att kalkylera. 

www.reddit.com/r/wholesomememes/comments/1f4adp4/comment/lkklz6m/

Och dricker jag kaffe nuförtiden.. Då aktiveras adrenalinet inne i kroppen alltså "fight or flight" responsen. Och vips så är det inte jag som har kontroll längre, utan då sitter jag helt plötsligt i min hjärna. 

Jag tror ett problem med att lösa ångest är att tro att det alltid måste gå bra. Tex: man är orolig för något, utförde uppgiften, uppgiften gick bra! Perfekt, eller hur? Fast nej.

Problemet med ångest är ju inte alla gånger det gick bra, utan alla gånger det INTE gick bra. 

Att utföra uppgifter fast man var livrädd, att utföra uppgifter fel, att råka göra bort sig mm är saker man inte ska göra allt för att undvika pga ångest, utan snarare saker man måste lära sig att fixa ändå. Fastän det inte gick bra och fastän det inte gick som man trodde och fastän man mådde skit.

För ingen människa är perfekt och alla gör fel. Så det måste också vara ok att säga i slutet på dagen: jaha det där gick ju väldigt fel, jag gjorde så man absolut inte skulle göra, men jaja, nya tag imorgon!

Dvs msn ska äga både det som man gjorde bra/rätt och det som man gjorde dåligt/fel. Inse att det faktiskt är ok att göra fel, att ha en skitdag, att göra bort sig. För alla gör det och alla känner sig kassa ibland och det är ok och en naturlig känsla! Man måste inte alltid kväva all ångest och all rädsla man har, man kan snarare lära sig att det är ok att den finns där, det är ok att jag känner såhär, men jag tänker inte låta det förstöra dagen ändå. Det var ok att det inte blev 100% bra. 

Inte bara är det ok att göra fel. Vi som människor lär oss till och med mer när vi gör fel.. 

Problemet är att många ser på fel som ett betyg att man är dålig. Istället för att man lärt sig något nytt. 

Basketproffs såsom Michael Jordan gick inte direkt ut på planen och började sätta den i korgen där direkt. Utan han gick till träning och gjorde fel 100 000 gånger, för att sen kunna göra rätt. 

Men många tar den där bollen, kastar en enda gång och sen tror att de är dålig. Istället för att se det som en chans att nu har jag lärt mig något nytt. 

Mitt började för ca 2-3 år sedan. Gick typ in i väggen och började känna en oro och ångest på jobb. Sedan tillkom massa symtom som tex yrsel m.m. Vilket gjorde att jag blev rädd för att göra saker. Gick i Kbt och blev bättre. Men känner fortfarande av det dagligen. Allt utanför dörren är vissa dagar en kamp, rädd att jag ska får panik eller bli yr och svimma. Men jag utsätter mig ändå för allt jag måste. 
Finns dock många saker jag önskade att jag vågade göra. Men för mig är det just nu prio att klara det viktiga. 

Jag blir arg många gånger på reaktionen min kropp får och oron som tillkommer. 
Tex, jag har aldrig svimmat. Ändå är jag livrädd när jag känner mig yr. Kan liksom inte bara slappna av och njuta av vardagen.

Men som jag skrev, är jag bättre. Men kan ändå inte skaka av den där oron och stressen som slår på inför saker och ting. Ibland kan det även hända när jag faktiskt är iväg som tex på jobbet. 

Min mamma led av panikångest ett tag när jag var barn. Hennes liv blev beskuret mer och mer. Först kunde hon inte åka tunnelbana och till slut kunde hon inte ens ta sig till jobbet. Hon var rädd att svimma och må dåligt ute på stan. På den tiden fick man inte direkt tabletter (80-talet), men hon fick gå i terapi som inte gav henne ett skit. 

Hon säger att det enda som verkligen hjälpte henne var någon grupp hon fick gå till och lära sig avslappningstekniker. När hon väl började lyckas med att slappna av när paniken kom så blev allting bättre och idag är hon frisk. 

En del av det är ärftligt för min ena bror och min syster har haft panikångest i perioder. Jag har bara haft en attack när jag låg på sjukhus.