Att drömma om att ta hand om hemmet istället för att jobba!

Ja, fast det gick ju förr. Men då skulle ju inte varje unge ha en egen mobil och TV, eget rum, skjuts överallt, äta ute eller hämtmat. Man jagade och lappade, åkte inte utomlands, hade max en bil osv. 

Sedan är det ju konstigt att du som frånskild tycker det är ok att en i förhållandet (alltid kvinnan) sk stå utan egna pengar. Vad hade hänt om du varit hemmafru från början i ditt första förhållande, dvs inte satsat på utbildning och arbete? Då hade du stått där när ni skilde er, med en man som knappt tar ansvar, och två barn själv utan arbete. 

Visst kan man leva ett liv där lönearbete inte tar upp all tid, men då får man ju göra andra val än du har gjort. Inte tro att någon ska stå för det. 

Nej såklart inte. Alla får göra vad de vill men här i Sverige är lönerna så pass låga att båda måste jobba. Det är jättebra att alla är jämställda idag men jag tror tyvärr att många också är helt slutkörda på grund av detta. 

Alltså vi har en trea :) Så grejen är att jag vill vara lat, men jag vill inte att han skall tycka att jag är lat. En ambivalent känsla. Han pensionssparar redan åt mig...han är väldigt ordentlig av sig. Väldigt vuxen och omhändertagande så där, han tjänar bra så det är inte så att min inkomst gör någon egentlig nytta ändå. Känns som att jag jobbar bara för att jag inte vill att han skall tycka att jag är lat, det är enda syftet med det.

Jo, du får givetvis ha dina åsikter men om du skriver om dem i ett forum så måste du tåla att andra kritiserar och ventilerar sina åsikter.

Din åsikt om "systemet" är ju t ex helt galen. Det skulle inte fungera. ÄR du för sambeskattning också?

Min verklighet ja, ett av mina barn var med om en mycket traumatiserande upplevelse som liten, det tog över tio år att bearbeta. Så jag vet nog att livet kan vara jobbigt och tungt. 

Pappan gick bort när han nyligen fyllt 40 så jag har minsann fått rodda själv också. Men har aldrig haft en tanke på att gå hemma och skrota för det.

Din partner tycker som du, så vem av er ska dra in kulorna då? Och vem ska vara hemmaskrotare?
Det borde ju handla om många år med tanke på era barns åldrar.

Jag utgår från min situation nu, har alltid satt karriären väldigt högt och utbildat mig och har ett bra arbete. Det är nu, när jag blivit lite äldre som jag börjat ifrågasätta detta, att jag hade tyckt det varit skönt att kunna ta det lite lugnare. Min särbo tycker likadant och jag hade också kunnat tänka mig fortsätta jobba för att låta honom vara hemma och sköta hemmet.  Jag tycker alltså inte att det enbart är kvinnan som ska vara hemma, Det kommer kanske bli så att den dagen vi blir sambos kanske vi båda går ner i arbetstid, vi får se! Just nu är jag bara väldigt trött.

Vad menade du då?

Jag kanske skulle skriva något annan än just "systemet". Vad jag egentligen menar är att vi tjänar för dåligt i Sverige för att den ena i förhållandet har möjligheten att vara hemma. Jag är absolut inte för sambeskattning, är väldigt glad att vi är jämställda i Sverige men jag har mer och mer börjat inse att så skönt det hade varit att fullt ut kunna fokusera på en sak.

Min särbos barn är lite yngre än mina men inom max 10 år är de också utflugna. Jag tror inte det kommer bli så att någon av oss slutar jobba, kanske går vi båda ner i arbetstid och får tid över till annat. 

Jag menar att vårt jämställdhetstänk, vilket i grunden är helt fantastiskt har lett till att många av oss är helt slutkörda eftersom alla jobbar, oftast heltid. Sen hem och rodda med hem, barn osv. Jag är väl medveten om att hur det fungerade förr verkligen är en kvinnofälla men då fokuserade man på en sak. Jag är ju såklart glad att jag har ett jobb och trivs med det men det känns övermäktigt ibland att hinna med allt.

Han betalar mindre än det lagstadgade eftersom jag tjänar mer. 

Förstår ändå inte vad du menar att det är för fel på "systemet" då jag trodde att det handlade om att man skulle få ta del av partnerns förmåner per automatik.
Men jag kanske missförstod?

Men du, det du säger om jobb, hem och barn... det gäller ju i stort sett alla. Tror nog att de flesta ser logiken i det.
Det handlar om en period i livet, sedan lugnar det sig igen. Tro mig, jag vet.