Klassresa - dysfunktionell klass

Min tanke och förhoppning är att vuxenvärlden fortfarande har en chans att styra upp detta. Annars har man ju gett upp. Det verkar inte vara så värst kul och oavsett klassresa så ska han ju gå med klassen ett tag till.

Klassresan känns sekundär. Det grisiga beteendet i klassen borde vara prio.

Det finns ju olika nivåer. Att tycka att klassresor i högstadiet kanske är något som man kan sluta med innebär ju inte att man tycker att man ska sluta med allt.

Det är lättare att hoppa över ett disco, en brännbollsmatch mm än en klassresa.

Jag gick in i den här tråden utifrån mig själv. Att jag trots att jag var populär på högstadiet och hade en klassresa där jag hade kul och tror att faktiskt hela klassen hade det ändå inte tycker man ska ha det. Framförallt för att jag inser att om "mitt gäng" i högstadiet hade följt med på resan så hade nog hela resan haft en helt annan stämning och inte alls varit lika bra och jag gissar att det hör till undantagen att det är det "coola gänget" som stannar hemma.

Nu under trådens gång så har mitt barns klassföräldrar dragit igång en insamling för klassresa och jag börjar inse att han nog inte vill följa med. Han går faktiskt i en bra klass men han har diagnoser som gör att han inte kommer klara av det. Som tur är så har han så bra självinsikt och är så pass stark i sig själv att han nog kommer kunna säga nej jag vill inte när det är dags.

Men nu ställs vi ju lite inför samma dilemma som ts men att det inte kommer utifrån klassen egentligen, men kan tänka mig att det finns fler som kanske känner lika.

Ja men vad sjutton ska jag göra åt det!!?? Det år så jäkla lätt att sitta och prata om vuxenansvar men det är inte mitt ansvar. Det är inte mitt barn som beter sig illa. I den här situationen, inte din fiktiva värld, vad ska jag göra åt det grisiga beteendet???

Annat än ifrågasätta det lämpliga med en klassresa när klassen har flera hemmasittare pga mobbing.

Det är den typen av naivitet och enfald som gör att barn får fortsätta lida i den obligatoriska skolan, i generation efter generation. Man möter den tyvärr även hos lärare och skolledare. 

Jag håller med dig! Man tycker att man inte har ansvar över andras skitungar och skippar klassresan som någon slags lösning på problemet.

Egentligen har man inte ansvar över andras skitungar, men om man vill ha en dräglig tillvaro för sitt barn dom närmaste åren så behöver man ändå reagera kring detta.

...och ingen har väl sagt något annat? TS borde absolut ta sin unge därifrån, till en friskola. Eller flytta om inget annat funkar. Men under tiden kan hon ju befria barnet från de värsta sakerna som händer i eller genom skolan, som t.ex. en skolresa.

På dig låter det som om skolresor skulle vara några nödvändigheter, självklarheter?

Nope, såklart ingen nödvändighet. Men jag tänker att det för dom flesta är en kul grej. Men i just detta fall är själva resan knappt viktig. Det verkar vara det allmänna klimatet i klassen som borde vara prio ett för alla vuxna runt denna grupp elever.

Alla vuxna säger du. Säg då mer konkret - vad kan jag göra, utöver att skydda mitt barn genom att försöka avlägsna honom från sina mobbare. Jag vill verkligen veta vad du tror jag har för påverkansmöjligheter här.

Jag är rätt övertygad om att det för ett fåtal är en väldigt kul grej, för den stora majoriteten kanske kul men att de egentligen inte tycker det är kul nog för att väga upp arbetet för att samla in pengar och för ett fåtal ångestladdat.

Plus problematiken med barn som byter skola till/från klassen och hur man ska hantera de insamlade pengarna med hänsyn till det.

Tycker som sagt att det är extremt onödigt med klassresor och trodde faktiskt att det hade försvunnit innan jag såg den här tråden och sedan att det kom upp nu för mitt yngsta barn (i mitt äldsta barns klass kom aldrig någon sådan diskussion).

Först och främst att prata med lärare, rektor, kurator, skolsköterska ex. Man vill inte outa sitt barn i första steget tänker jag. Dessa personer borde, även enligt skollagen, absolut reagera mot denna mobbing och tråkiga attityder.

Det är väl steg ett.