Varför ska det bli socialt accepterat med psykisk ohälsa?

Viktig tråd! 🙌

Jag tycker det är bra att man pratar om psykisk ohälsa, men jag märker att det bara går till en gräns. När det börjar komma till de här mer abstrakta tillstånden du nämner så tar det tvärstopp. De är inte lika lätt att sätta ord på och de får inte heller lika många "high-fives". För det avskräcker de som inte förstår eller blir en katalysator för människors egna oidentifierade tillstånd som de inte vågar sätta ord på. 

Jag skulle verkligen vilja att man tar sig an dessa tyngre tillstånd, analyserar dessa och tillsammans försöker fundera kring vad inom en själv som kan ha förorsakat dessa. 
Det skulle hjälpa många tror jag för då skulle klimatet med tiden bli så mycket mjukare och mer tolerant inför faktumet att vi alla kämpar med olika kriser som är svåra att ta sig an och sätta ord på. 

Psykisk ohälsa är ett begrepp för lindrigare tillstånd. 

Psykisk sjukdom är väl exempelvis bipoläritet och psykossjukdomar. 

Du förstår inte utmaningen i detta? 

Precis det här jag syftar på. Jag har lärt mig att inte prata om min sjukdom. När jag blir sjukskriven i perioder så ser jag alltid till att få dubbla läkarintyg. Ett läkarintyg för en fysisk sjukdom och sedan en för min psykiska sjukdom. Lappen med den sjukdomen lämnar jag till försäkringskassan och den fysiska sjukdomen lämnar jag till arbetsgivaren? 

Psykiska sjukdomar är som du säger abstrakta. Vi målas ut som galningar, att vi går runt och mördar folk, är helt crazy. Vi borde spärras in. Men människor som blivit dumpade och inte går till jobbet pga hjärtesorg, det är helt okej. 

Jag vill inte förminska lidandet hjärtesorg kan ge. Däremot så blir det fel att enbart normalisera det ena men inte det andra, som är en allvarlig sjukdom. 

Jag kan i ärlighetens namn inte förstå det här med att vi ska normalisera psykisk ohälsa.

Att alla ska kunna prata om detta. 

Själv har jag levt många år inom slutenvårdens psykiatri och bott på HVB hem större delen av tonårsperioden. Har en psykisk sjukdom.

Jag känner att jag och vänner, som har liknande bakgrund absolut inte inkluderas i att minska stigmat om psykisk ohälsa. Det kommer fortfarande inte vara normalt att prata om missbruk, psykoser och liknande. 

Men det ska vara helt okej att prata om att det är plågsamt att vara ledsen och känna oro. 

Inte att jag vill förminska detta, men jag känner att vi idag mer pratar sönder ett ämne och mer får mindre sjukdomar att framstå som något man självklart behöver sjukvård för. 

Det har ju gjort att en väldigt stor grupp i samhället får väldigt stort utrymme att tala om sin psykiska ohälsa. I min värld är det som att obotligt cancersjuka ska få mindre sjukvård och hjälp för att personer med en sticka i fingret uppmanas att söka sjukvård. 

Jag skulle gärna se ut att psykossjukdomar som ett exempel blir mer normaliserat och att folk slutar prata om dessa som personer med två personligheter och massa andra vanföreställningar? 

Precis det här jag syftar på. Jag har lärt mig att inte prata om min sjukdom. När jag blir sjukskriven i perioder så ser jag alltid till att få dubbla läkarintyg. Ett läkarintyg för en fysisk sjukdom och sedan en för min psykiska sjukdom. Lappen med den sjukdomen lämnar jag till försäkringskassan och den fysiska sjukdomen lämnar jag till arbetsgivaren? 

Psykiska sjukdomar är som du säger abstrakta. Vi målas ut som galningar, att vi går runt och mördar folk, är helt crazy. Vi borde spärras in. Men människor som blivit dumpade och inte går till jobbet pga hjärtesorg, det är helt okej. 

Jag vill inte förminska lidandet hjärtesorg kan ge. Däremot så blir det fel att enbart normalisera det ena men inte det andra, som är en allvarlig sjukdom.