Varför ska det bli socialt accepterat med psykisk ohälsa?

Nja frågan är om det ska klassas in under psykisk sjukdom. Det måste ju finnas nyanser i detta oavsett resultatet.

Vi kan prata om desorienterad anknytning. Ett allvarligt tillstånd enligt mig, men enbart men denna anknytsningsstil så bekostar inte skattebetalarna detta tillstånd med terapi. Det finns behandlingsmetoder som är bra, men detta har regionen sagt att man inte ska betala för. 

Så även om tillståndet är fruktansvärt och plågsamt så räknas det inte som en sjukdom. 

Frågan är varför du inte bara kan säga att det är ett problem att inte folk kan prata om psykoser men inte över ångest. 

Det handlar inte om att ångest är ett plågsamt tillstånd, men det kan inte likställas med en allvarlig psykossjukdom där någon blir inlåst med tvångsvård. 

Nja frågan är om det ska klassas in under psykisk sjukdom. Det måste ju finnas nyanser i detta oavsett resultatet.

Vi kan prata om desorienterad anknytning. Ett allvarligt tillstånd enligt mig, men enbart men denna anknytsningsstil så bekostar inte skattebetalarna detta tillstånd med terapi. Det finns behandlingsmetoder som är bra, men detta har regionen sagt att man inte ska betala för. 

Så även om tillståndet är fruktansvärt och plågsamt så räknas det inte som en sjukdom. 

Frågan är varför du inte bara kan säga att det är ett problem att inte folk kan prata om psykoser men inte över ångest. 

Det handlar inte om att ångest är ett plågsamt tillstånd, men det kan inte likställas med en allvarlig psykossjukdom där någon blir inlåst med tvångsvård. 

Hur kan du få en sjukskrivning för fysisk sjukdom om det egentligen är psykisk sjukdom det gäller?

Kanske blir livet lättare att leva genom att man diagnostiserar sitt känsloliv. 
Jag vet inte, men nog ligger det en del popularitetsökande  i  att berätta om sina känslomässiga problem.  

Ibland verkar det som om dagens människor inte mäktar med sitt känsloliv. Eller rättar sagt man förväntar sig inte känna sorg, ilska och saknad.  När något går dem emot så skriker man på hjälp från någon sorts pseudo profession. Terapier av olika slag dyker upp som svampar ur jorden och blir en enkel födkrok för mindre nogräknade skojare med diplom från något utländskt institut.

Det är PK att diskutera psykisk ohälsa men när diskussionen kommer in på riktigt svåra psykiska sjukdomar blir det tyst.  

Anhöriga till psykiskt sjuka lever livet med hjärtat i halsgropen. Kommer min mor, far, son eller dotter att få den vård hen är beroende av eller ej?

Kanske borde vi lära våra barn att det är OK att vara lessen. Att livet inte är rättvist alla gånger och att det är helt normalt att känna sig nere då och då. Livet är ingen dans på rosor. Då kanske samhällets resurser räcker till för de psykiskt sjuka.

Kanske blir livet lättare att leva genom att man diagnostiserar sitt känsloliv. 
Jag vet inte, men nog ligger det en del popularitetsökande  i  att berätta om sina känslomässiga problem.  

Ibland verkar det som om dagens människor inte mäktar med sitt känsloliv. Eller rättar sagt man förväntar sig inte känna sorg, ilska och saknad.  När något går dem emot så skriker man på hjälp från någon sorts pseudo profession. Terapier av olika slag dyker upp som svampar ur jorden och blir en enkel födkrok för mindre nogräknade skojare med diplom från något utländskt institut.

Det är PK att diskutera psykisk ohälsa men när diskussionen kommer in på riktigt svåra psykiska sjukdomar blir det tyst.  

Anhöriga till psykiskt sjuka lever livet med hjärtat i halsgropen. Kommer min mor, far, son eller dotter att få den vård hen är beroende av eller ej?

Kanske borde vi lära våra barn att det är OK att vara lessen. Att livet inte är rättvist alla gånger och att det är helt normalt att känna sig nere då och då. Livet är ingen dans på rosor. Då kanske samhällets resurser räcker till för de psykiskt sjuka.