Varför ska det bli socialt accepterat med psykisk ohälsa?

"Psykisk ohälsa kan handla om allt från tillfälliga besvär av oro, nedstämdhet eller sömnbesvär till svårare psykiska sjukdomar som ångest eller depression. Det som kännetecknar psykisk ohälsa är att den påverkar välbefinnandet och hur man fungerar i vardagen."

Källa folkhälsomyndigheten

Nja det vet jag inte om jag håller med om.

Psykisk ohälsa är ett paraplybegrepp som innefattar psykiska besvär, psykiatriska tillstånd och suicid.

Och precis som med den fysiska ohälsan påverkar både arv och miljö.
En person kan leva väldigt hälsosamt och ändå drabbas av exempelvis cancer. 
Precis som att en person sin lever hälsosamt kan drabbas av en psykisk sjukdom, exempelvis schizofreni (har hög ärftlighet).
En person kan tappa fotfästet i samband med en kris eller trauma (våldtäkt, förlora ett barn, skilsmässa etc) eller leva länge med ohälsosam stress och detta kan i sin tur leda till att det utvecklas till exempelvis depression eller ångestsyndrom. Det kan även vara sådant som triggar exempelvis psykossjukdom.
Forskning visar att sårbarhet för att drabbas av exempelvis depression är ärftligt och kan vara en delförklaring (tillsammans med andra faktorer) till hur olika vi påverkas av liknande händelser.

Att säga att det är den enskildes fel att hen mår dåligt  (resultatet av livsval) blir för mig okunnigt och riskerar enbart att öka stigmat kring psykisk ohälsa.

Desorienterad anknytning är ju varken ett tillstånd eller en sjukdom utan är en del av en teori/förklaringsmodell om hur de nära relationerna i vår uppväxt kan påverka beteendemönster i relationer senare i livet.

Ångest i sig är ju inte heller en sjukdom utan en naturlig känsla av stark rädsla och oro. De flesta människor får ångest någon gång i livet. Först när ångesten övergår till något som hindrar och begränsar en i vardagen kan man börja prata om den som sjukdom.

Att psykos är ett allvarligt tillstånd står ju inte strid med att andra tillstånd också är allvarliga.
En person med exempelvis EIPS (borderline) eller tvångssyndrom, som ju båda klassas som ångestsjukdomar/syndrom kan absolut hamna i tillstånd som kräver inläggning med tvång. 

Kunskap är jätteviktigt, så det håller jag fullt och fast med dig om. Att förstå sig själv och hur man fungerar är väldigt viktigt och kan hjälpa många att må bättre och hitta lösningar.

Men jag håller inte med dig att att ärftligheten endast gäller enstaka individer för där visar forskningen väldigt tydligt tvärtom. 
Som jag skriver så samspelar arv (den medfödda sårbarheten) och miljö.
Miljö handlar ju sedan inte enbart av de egna livsvalen utan även sådant som den enskilde inte kan påverka, som exempelvis våldsamma föräldrar, krig, pandemi lågkonjuktur etc.

Allt sampelar och påverkar.
Om du exempelvis har en medfödd sårbarhet och jobbar på ett jobb med dålig arbetsmiljö är risken större att du drabbas av exempelvis utbrändhet än en person utan den sårbarheten. Är detta dessutom i en tid av lågkonjuktur och hög arbetslöshet så påverkar det i sin tur handlingsutrymmet att göra något åt arbetssituationen, dvs byta arbete.

Att  säga att psykisk ohälsa främst beror på livsval blir då en förenklad och i mitt tycke en farlig förklaringsmodell.

Fattar inte ditt inlägg...
Vissa kan bara vadå?
Vad menar du?

Att något är en utlösande faktor är ju inte samma sak som huvudorsak. 
Jag tar upp att faktorer samverkar, där livsstil såsom träning/kost/återhämtning självklart är med och påverkar och viktiga vid förebyggande av både fysisk och psykisk ohälsa.
Men att de alltid skulle vara den främsta orsaken/lösningen...nja det håller jag inte med dig om.

Alla kan drabbas av psykisk ohälsa men alla bär på olika sårbarhet kring hur mycket som behövs för att hamna där. Om du fötts med en inre betongplatta eller en inre spånskiva kommer ju såklart påverka hur mycket som kan lastas på den innan den kollappsar.

Precis som det är med den fysiska hälsan.
Vissa har genetisk högre risk att bli sjuka. Denna risk finns oavsett om de lever hälsosamt eller inte.

Du skriver i ett inlägg om den interna dialogen som ju är jätteviktig. Men som i resten av dina inlägg så förenklar du. Du får det att låta som något som individen bara enkelt kan plocka fram men inte vill utan skyller på annat.

Om man aldrig fått lära sig att lyssna på sig själv, se sina gränser och förstå sina känslor så är detta inte något som man enkelt kopplar på. Man vet ju inte om hur man gör.
Drabbas man av en kris, exempelvis ett dödsfall och saknar verktyg att hantera det så riskerar man självklart att drabbas i högre utsträckning än någon som fått lära sig det.
Men även en person som fått dessa verktyg kan hamna i psykisk ohälsa...