Kvinnor som frivilligt valt bort partner och familj?

Är ointresserad av att ha barn. Inte mer komplicerat än så.

Tack, ha det förstår jag.

Jag kanske var oklar. Jag menar också kvinnor som valt att avstå helt från en kärleksrelation med en man? Att dom kanske har slutat dejta helt. Eller aldrig varit i en intim relation ?

Det är det mer ovanliga jag är ute efter 

Kan inte heller citera.

Inte varit i relation och tror inte att jag vill det heller. Ointresse även där och inte känt mig kompatibel med folk av motsatt kön.

En singelkvinna jag känner som valt bort barn är extremt kompetent och skilde sig för att hennes man var (i jämförelse) en slö tidsoptimist som ständigt irriterade henne. Hon har haft en annan relation efter det men som särbo, och sedan rann det ut i sanden för hon prioriterar relationen rätt lågt i ett väldigt hektiskt schema med resor över hela världen och långa arbetsveckor.

En större organisation (över 150 000 medlemnmar) är hennes "barn", som hon investerar all energi i att leda, och hon verkar i övrigt nöjd med att ha systerdöttrar att skämma bort och umgås med, när hon hinner.

--
En annan kvinna har haft en högre EU- post och bl.a. blivit dekorerad i tjänsten.
Hon är enligt egen utsago mest trött på män och deras tuppfäktande, och har pensionerat sig med en valp som sällskap.

--
En tredje kvinna har haft diverse affärer men söker inget fast och vill inte ha barn. Hennes jobb innebär internationell flytt vart tredje år och är för krävande för att locka de män med motsvarande jobb hon oftast umgås med. De vill bara ha en hushållerska. Hon ser mycket bra ut och har just avslutat en relation med en 17 år yngre älskare som är grymt snygg och säkert gärna ville surfa på hennes karriär ett tag. Båda inser dock att han har bråttom att skaffa barn med en kvinna i fertil ålder, så de avslutade sexdelen av relationen men har kvar kontakten.

Jag har varit singel i 6 år och har under den tiden inte dejtat alls, inte ens snackat eller chattat med en man på det sättet och har inga planer på att göra det heller. Jag har hemska erfarenheter av relationer och dejtade länge efter det utan att hitta någon jag föll för. Har otroligt svårt att bli kär och ens attraherad av någon och så har det alltid varit (även innan jag träffade min första partner). Under tiden jag dejtade såg jag också hur många skitstövlar det faktiskt finns där ute (folk ljuger, manipulerar, är otrogna, många på dejtingsidor har redan partners osv) och blev avskräckt ännu mer. Ser också folk som har problem i sina förhållanden, gör slut höger och vänster, varannan vecka och samarbetssvårigheter/vårdnadstvister, folk som mår dåligt för det är ensamma på högtider när barnen är hos andra föräldern, någon som var ledsen för barnen var hos exets och dennes nya kvinna som var samma kvinna han var otrogen med och lämnade henne för. Det känns ovärt att dejta och ha en relation idag. Hälften av äktenskapen slutar i skilsmässa och av de som håller ihop är det många som har dåliga förhållanden och är olyckliga men håller ihop ändå. Och om det är statistiken för äktenskap, folk som faktiskt tagit steget att gifta sig, tänk då göra slut-statistiken för vanliga förhållanden. Jag är en sån som vill ha en livspartner annars får det vara. Att leka runt, sitta på någon sorts förhållande - göra slut - träffa ny karusell är jag inte intresserad av utan då mycket hellre själv. Saknar inte att inte ha någon. Visst hade det varit roligt att ha någon som verkligen är bra och man passar ihop med, det hade även underlättat ekonomiskt, men med tanke på hur dejtingmarknaden, mentaliteten bland folk och förhållanden ser ut i dag känns chansen att träffa rätt  väldigt liten. Så liten att det som sagt inte känns värt det för mig.

Hej! Jag fyller 24 i nästa månad och jag är inte bra på förhållanden med män. Eget utrymme är viktigt för mig och till slut blir väl sådana förhållanden för mycket på mina villkor för den andres del, samtidigt som det kan bli för uppoffrande för egen del. Förhållanden med män rinner så småningom ut i sanden. De blir lätt krävande eller påträngande. De förhållanden jag har haft går att räkna på ena handens fingrar utan att få slut på fingrar.

Inte heller har jag någonsin haft längtan efter barn. Att orka med och att ta hand om barn hade jag inte orkat eller klarat bra.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ha ett långvarigt förhållande till eller vad den andre skulle ha för lycka av det i längden. Inte heller är jag just intresserad av mer tillfälliga sexuella förbindelser. Kanske tänker jag och resonerar inte som man brukar göra kring många företeelser och att upprätthålla en sådan typ av förhållanden verkar inte vara min grej. Kanske att man träffar på någon ännu att ha ett förhållande ett tag med, men barn blir det inte.

Kärlek finns i andra och annat med än i regelrätta förhållanden med män.

Jag är nuvarande i ett samboskap med barn men jag förstår helt och hållet varför kvinnor väljer att vara själv och med bättre ekonomi bland kvinnor har möjliggjort detta jämfört med förr. Varför måste man vilja ha en man och barn? 

Som man har jag full förståelse för kvinnor som frivilligt väljer bort man och barn för att satsa på karriären eller prioritera sitt eget liv. Däremot är det sorgligt med de som har så dåliga erfarenheter av relationer att de inte vågar satsa igen. Det finns faktiskt bra män.

Trenden lär fortsätta och på sikt är en sjunkande nativitet ett hot mot samhällsekonomin och välståndet (men kanske bra för miljön?) Frågan är hur mycket AI kan ersätta en sjunkande befolkning och om vi vill ha ett samhälle där t ex vården till stor del sköts av AI?

Jag är helt ointresserad av att skaffa barn och jag har alltid varit en ensamvarg. Samtidigt är jag ganska social och umgås mycket gärna med andra människor stötvis, men sen vill jag vara ensam. Jag har också ett ganska svalt intresse för sex, som tur är antar jag. Mår bra av att bara behöva sköta mig själv.
Det har alltid funnits människor av bägge kön som är som jag, men det är nog vanligare på senare år att vi kvinnor som trivs ensamma faktiskt lever ensamma och syns. Förr var man ju mycket mer beroende av att försörjas av en man.

Jag känner att det är 2024, och att det inte längre är ett problem? Har full förståelse för män som valt samma livsstil som mig med. 

Har aldrig någonsin varit intresserad av barn, eller känt något sug efter egna. Aldrig intresserats av äktenskap och familjeliv. Det är helt enkelt inte jag.

Samtidigt ska jag inte hymla med att jag haft en mörk bakgrund. Har man sett den absolut värsta och lågaste sidan av människor. Då är det något man aldrig glömmer. Går vidare gör man. Men sådan sitter djupt. Varit i några förhållanden. Men har väldigt svårt för att bli kär. Och det var nog alltid problemet och skälet till att dom som sprack. Efter det insåg jag att det faktiskt inte är något jag behöver eller strävar efter. Kärlek är inte för mig. 

Nu satsar jag  på mig själv, och gör sådant jag mår bra av. Om man dessutom är van att hantera saker på egen hand. Då blir det svårt att släppa in någon annan.  Man har tagit sig igenom mycket svåra saker och jobbiga. Då behöver man inte någon. Man har passerat det för längesedan.

Tittar jag på folk omkring mig, så verkar det som många har väldigt mycket problem i relationer idag. Det har inte gjort mig mer sugen direkt.