Kvinnor som frivilligt valt bort partner och familj?

Har levt i relationer sen jag var 20 år fram tills för 4 år sen då jag var 48 år. Har aldrig varit intresserad av barn och dom sista 4 åren inte heller intresserad av att ha en relation. Bor själv i hus, har mina vänner, har inga behov av sex eller bekräftelse och trivs fantastiskt bra ensam. 

Jag har valt bort barn, men inte familj. 

varför är tvåsamhet en norm? Kan man bara inte föredra ensamhet mer? Har aldrig varit i en seriös relation. är över 30. Har aldrig sakmat någonting

Jag har inte valt bort familj. Jag har den familj jag föddes i och det räcker för mig.
Min syster och hennes ättlingar kommer åtminstone att finnas där i en liv för ett bra tag framåt. Har också vänner.

Visst kan det kännas ensamt ibland men barn är inget som lockar och en partner är bara av intresse om han kan göra mitt liv bättre. Jag tänker inte ge mig ut och leta efter någon heller. 

Jag lever med en man men ingen av oss har något intresse att skaffa barn. 

Jag har full förståelse för kvinnor som även väljer bort män. Jag själv är en person som investerar väldigt mycket min relation och det har jag gjort ända sedan mitt första förhållande i 16 års åldern. Det är inte lätt att hitta en man som fungerar på samma sätt tyvärr och det leder till en obalans i relationen som gör att man inte känner sig uppskattad i längden. Därför är det många gånger lättare att leva själv. Det blir mindre ensamt, mindre stress och mindre frustration. Det är svårt för kvinnor som fungerar som jag att sätta sig själv först i en relation och att prioritera det man själv mår bra av. Därför mår man bättre själv. 

Det finns män som är bra och tänker vi istället för jag, men när man lyssnar på andra kvinnor och med sina egna erfarenheter inser man att den typen av män är ovanliga. 

Du får tänka i ett större perspektiv. I Sverige, och även andra länder, så minskar den inhemska befolkningen. Men det finns människor i ett överflöd. Om 100 år så har massor av människor flyttar på sig. Så antalet människor som lever i Sverige då kommer inte att vara mindre än idag. 

Om din teori stämde hade vi inte haft den kombination vi har idag, av hög arbetslöshet samtidigt med brist på personal i andra sektorer. Men kan inte förutsätta att de som tvingas flytta har den kompetens som behövs.

Alla val är bra, om man trivs med det. Jag har full förståelse och tycker synd om kvinnor som har dålig erfarenhet av män. Män som är nedlåtande, som inte delar på hushållssysslor, som tjatar om sex med mera. 

Själv tycker jag att det är underbart att leva tillsammans, och ser många lyckliga äktenskap omkring mig. Mitt andra äktenskap blev mycket bättre än det första.

En sak man missar om man lever ensam är minnena, fotoalbumen, associationerna till resor man gjort, gemensamma upplevelser man haft. Och att man inte fått jämka samman sig med en annan människa som kanske hade hjälpt en att utveckla sina svaga sidor.

"Dejtingmarknaden" låter lite trist. Många träffas ju på nätet, men kanske är det lättare att hitta en sann själsfrände i en förening, på jobbet, i kören, hos grannar eller vänner.

Ibland kanske det inte är så att man valt bort, utan blivit bortvald? Det kan ju ligga en rätt komplex historia bakom det där?

Kanske träffade hon kärleken redan vid 18, och i väntan på att kärleken skulle lämna sin fru och gifta sig med henne istället så försvann åren och livet? Kanske hon blev 30 och insåg att hon aldrig skulle bli något annat än den mannens snuttefilt och sexleksak och gav upp om honom och med honom män i allmänhet, och nej föreslå inte kvinnor istället för de är tamigfan ännu värre. 

Så det är inte så mycket hon som valt bort som att hon har blivit bortvald.

Jag har levt i relationer i 30 år av mitt 50-åriga liv. Nu är jag singel sen 3 år och har aldrig varit lyckligare. Inga barn, aldrig varit intresserad. Jag saknar en manlig närhet ibland någon att prata djupare med. Jagar inte jag hoppas jag stöter ihop med någon bra man.