Fler barn?

Det är det som är grejen. Han var ju inte riktigt med när sönerna var små. 

Den första graviditeten var oplanerad, de hade varit ett par i ett par månader och han låg i lumpen. Missade större delen av graviditeten och var inte med under själva förlossningen då han inte hann hem i tid. Men var med på sjukhuset efteråt, 10 pappadagar och sedan tillbaka till militären. 

Den andra graviditeten var också oplanerad, de hade precis separerat när hon fick reda på att hon var gravid. Han flyttade hem men det var en tuff period för dem båda, de försökte lappa ihop relationen, han studerade på universitetet, hon var arbetslös och de hade ett litet barn hemma. Han jobbade massor på sidan av studierna för att försörja sin lilla familj och drog hela det ekonomiska ansvaret under många år.

Han valde att lämna henne när yngsta var 6 år och blev i samband med det huvudansvarig förälder då mamman inte tog sitt ansvar. Ingen utbildning, inget jobb och hon tog heller inte hand om pojkarna ordentligt. De testade varannan helg under en tid men hon ställde ofta in pga andra planer. Så pojkarna har bott hon honom på heltid och han har verkligen tagit det ansvaret. 

Det senaste halvåret har längtan efter ett gemensamt barn smugit sig på. Han har inte sagt nåt till mig förrän nu. Han längtar efter att få gå igenom den fasen "som den ska vara", att få vara nära under en graviditet och småbarnstid. Han har heller aldrig haft den längtan, förrän nu. 

Med det sagt så är han också realistisk och medveten om att det rosaskimrande är i hans huvud. Verkligheten kan se mycket annorlunda ut, det vet man aldrig. 

Själv hade jag aldrig gjort det. Allt har sin tid. Man behöver inte skaffa barn som ett kvitto på kärleken, och med vuxna barn i bilden hade jag definitivt inte börjat om och kanske haft småbarn samtidigt som det också finns barnbarn till syskonen... och vid någon tidpunkt vill man väl kunna njuta av tiden mellan hemmaboende barn och att man är pensionär.

Men det är ditt beslut och inte mitt. Ditt liv och inte mitt.

Ja, det är det jag menar.  Han var inte med, så hans bild är en han fått genom annat. Jag har väldigt få vänner med småbarn, om ens någon, som haft en småbarnstid som det han beskriver. Särskilt inte när det redan finns befintliga barn med i bilden.

Skulle jag inte säga. Han trycker på dina känslor, om hur gulligt och mysigt det är. Vad vet han, han var ju inte närvarande förra gången. Hans bild av graviditet och småbarnsliv är en påhittad önskedröm. 

Har ni haft diskussionen om hur ni har det nu kontra att få ett barn med funktionshinder eller ett särskilt krävande barn? Om er relation tar slut, hur går diskussionen där? 

Ni vet vad ni har, men inte vad ni får. 

Håller med, förstår inte riktigt detta med att skaffa barn vid varje nytt förhållande. Tror man att det håller bättre/längre då? 

Om ni längtar efter barn och har ett stabilt, tryggt förhållande - kör på.
Jag är 35år precis som du och min bebis är 6 veckor. Han är helt underbar och helt perfekt, såklart - det är ju min bebis :)
Mitt andra barn är 13år gammal och folk reagerad väl på att det är så stor åldersskillnad mellan dom, men vad gör det? Det spelar ingen roll alls. Det är ni, era barn, er familj som är det viktigaste. 

Tror det är så himla mycket tal om kärleksbarn etc att många glömmer bort att barn just är livslånga åtaganden med, som ibland kan vara extremt krävande.

Jag ser inget fel i att drömma och fantisera så länge ni ändå kan ha en verklighetsförankrad diskussion kring allt praktiskt och verkligen gör upp en fungerande plan . 

Ni har ett vad jag förstår ganska aktivt liv , har ni tänkt på vad en bebis betyder rent praktiskt utifrån det perspektivet?  Alltså med tider att hålla och all logistik med skjutsa, träna, läxor etc? Även om ni tänker att barnet hänger med så innebär ju inte det att det blir enkelt utan kräver kanske extra mycket tid behövs  och att andra saker måste prioriteras annorlunda eller faktiskt tas bort. Är barnen införstådd med det? 

Har mannen förstått vad det innebär att vara pappaledig och att faktiskt prioritera barnet och säga ifrån träningar etc ? För det kommer oundvikligen bli förändringar även på biten vad gäller träningar osv 

Även om ni har familj omkring er är det inte säkert att just när ni behöver hjälp att dom faktiskt har möjlighet. 

Såna här frågor skulle jag diskutera på längden och tvären både tre och fyra gånger för att verkligen ta in vad ni verkligen ger er in på.  Så du inte står där sen med en pappa som är frånvarande igen fast han lovar annorlunda för att han "jag ska bara..." 

Våga prata om dom jobbiga sakerna och era sämre sidor helt enkelt.. 

Jo. Och kvälls- och veckotidningarna har skuld, där står det jämt om någon kändis som väntar ett käääärleksbarn med den tredje eller fjärde pappan. Pernilla Wahlgren, Camilla Läckberg...

Sjukt taskigt mot de barn du redan har att skaffa flera.