Fler barn?

Nej, jag hade inte börjat om. Vad händer om han inte gillar/orkar med småbarn igen? 
Om det inte fungerar, ännu en man du ska förhålla dig till resten av livet. 

Och barn ska man skaffa för att man längtar, inte för att göra om och göra rätt. Känns som att han har en rätt romantiserad bild av föräldraskapet.
Och du verkar inte vilja fullt ut, då ska du inte göra det för honom. Har du otur sitter du där med det största ansvaret för ännu ett barn. 

Dina övriga barn behöver dig dessutom, ska de behöva stå tillbaka för att han inte tog ditt föräldraansvar när han var ung? Ni är fem personer i familjen. 

Svårt. Han är ändå också redan 43 år och ingen ungdom. Hur kommer han orka om 10 år? 

Hur känner du för en liten i trotsåldern när dina stora eventuellt är i full tonårstrots? 

Jag tänker på dina 3 som fortfarande har mkt behov av dig. Orkar du börja om med en liten? Snart är det dags för honom att få barnbarn. Och dina barn, det ska alltså tas hänsyn till ett litet syskon vad ni än vill göra. 

Ha, det är gulligt med bebisar. Det betyder inte att man måste skaffa fler. 

Om ni skulle ställas inför faktumet att du blivit oplanerat gravid, hur skulle ni agera och känna då? 

Ibland kan det vara bra att utgå ifrån worst case scenario för att kunna ta rätt beslut.  

Samma gäller ju hur ni tänker kring att få ett barn med kolik eller ett krävande barn, så kallat high need baby? Hur fixar resten av familjen det? Håller förhållandet?  

Eller med tanke på din ålder,  om det visar sig att barnet har downs eller andra typer av fysiska och psykiska diagnoser? Hur ställer ni er till ett sånt besked?  

Ett barn är inte nödvändigtvis rosa fluff och gulligt joller...  det kan vara år av skrik, panik och utan sömn
 

Varför inte bara njuta av varandra?

Varför tvekar du TS? Oavsett vad folk skriver så fixar ni ju det. Alla i er närhet vill det, ni vill det. Ni har gott om pengar, gott om ledig tid, gott om ork, inga hinder är för stora för er. 

Ändå tvekar du. Varför?

Ok, känslomässig utpressning. 

Känns inte som en förutsättningslös diskussion om barn. 

Jag ser inget fel i att drömma och fantisera så länge ni ändå kan ha en verklighetsförankrad diskussion kring allt praktiskt och verkligen gör upp en fungerande plan . 

Ni har ett vad jag förstår ganska aktivt liv , har ni tänkt på vad en bebis betyder rent praktiskt utifrån det perspektivet?  Alltså med tider att hålla och all logistik med skjutsa, träna, läxor etc? Även om ni tänker att barnet hänger med så innebär ju inte det att det blir enkelt utan kräver kanske extra mycket tid behövs  och att andra saker måste prioriteras annorlunda eller faktiskt tas bort. Är barnen införstådd med det? 

Har mannen förstått vad det innebär att vara pappaledig och att faktiskt prioritera barnet och säga ifrån träningar etc ? För det kommer oundvikligen bli förändringar även på biten vad gäller träningar osv 

Även om ni har familj omkring er är det inte säkert att just när ni behöver hjälp att dom faktiskt har möjlighet. 

Såna här frågor skulle jag diskutera på längden och tvären både tre och fyra gånger för att verkligen ta in vad ni verkligen ger er in på.  Så du inte står där sen med en pappa som är frånvarande igen fast han lovar annorlunda för att han "jag ska bara..." 

Våga prata om dom jobbiga sakerna och era sämre sidor helt enkelt..