Fler barn?

Det är ingen annan som har med att göra när du skaffar barn och med vem. 
Det är din privatsak.  
Det viktigaste är att du kan stå för din åsikt och vilja om nån skulle tycka något. Att börja skämmas och ursäkta sig är kanske det som folk reagerar mest på och ifrågasätter dig där istället. 

Nej, jag hade inte börjat om. Vad händer om han inte gillar/orkar med småbarn igen? 
Om det inte fungerar, ännu en man du ska förhålla dig till resten av livet. 

Och barn ska man skaffa för att man längtar, inte för att göra om och göra rätt. Känns som att han har en rätt romantiserad bild av föräldraskapet.
Och du verkar inte vilja fullt ut, då ska du inte göra det för honom. Har du otur sitter du där med det största ansvaret för ännu ett barn. 

Dina övriga barn behöver dig dessutom, ska de behöva stå tillbaka för att han inte tog ditt föräldraansvar när han var ung? Ni är fem personer i familjen. 

Absolut att man har barn med två olika men fler än det är enligt mig oerhört WT. skulle dock aldrig säga det till personen om de inte frågade om min åsikt. 
Med det sagt - sålänge ni har tid, kärlek och ekonomi till ett gemensamt barn så varför inte. 

Som han uttryckte det, han har inte haft en längtan efter fler barn tidigare. Fick barn väldigt ungt liksom jag och var mitt i lumpen/universitetsstudier/ny på jobbet de första åren. Han har alltid varit en närvarande pappa och hans söner älskar honom, så ingen tvekan på att han alltid funnits där för honom. Men det var tyvärr annat som tog upp mycket av hans tid under de första småbarnsåren. Och han missade i princip första sonens år pga lumpen. 

Den längtan som han nu beskriver, har smugit sig på under vår relation. Han beskriver det som en stark längtan efter att få ett barn tillsammans med mig. I ett jämställt förhållande och i en period i livet där föräldraskapet kan få vara fokus. Det är nämligen inget annat som kräver hans uppmärksamhet (förutom jag såklart och våra 5 barn ). 

Han respekterar att jag behöver tid att tänka, och är tydlig med att det är en längtan men inget krav från hans sida. Fick gosa med en spädis på midsommarafton och jösses så livmodern värkte när jag såg honom stå med en liten i famnen. Jäkla hormoner!

Svårt. Han är ändå också redan 43 år och ingen ungdom. Hur kommer han orka om 10 år? 

Hur känner du för en liten i trotsåldern när dina stora eventuellt är i full tonårstrots? 

Säger bara nope direkt. Inte för vad andra ska säga utan för dina barns skull. Man måste ha i åtanke att det kan bli ännu en seperation. 

43 år är nog inget problem, flera i vår bekantskapskrets som precis börjat bilda familj. Så han skulle inte vara ensam "äldre" pappa. Han äger två egna bolag som i princip sköter sig själva, han är med i bakgrunden och arbetar cirka 50% på ett väldigt flexibelt schema. Jag behöver egentligen inte arbeta, men tycker att det är kul så arbetar fortfarande 75% inom mitt område, men skulle kunna gå ner i tid eller ta en paus så att vi kan vara hemma tillsammans. Och nej, ingen kvinnofälla, han pensionssparar åt mig...bra mer än om jag hade arbetat fulltid.

Småbarn och tonårsbarn ... ugggh den kan bli tuff. Mina döttrar har faktiskt frågat om inte vi ska ha barn tillsammans, vilket min sambo såklart spinner vidare på nu så de har väl gaddat ihop sig lite.

Men ... småbarn och barnbarn samtidigt. Hans söner än ändå vuxna nu och vi vill såklart vara närvarande far/morföräldrar. 

Jag tänker på dina 3 som fortfarande har mkt behov av dig. Orkar du börja om med en liten? Snart är det dags för honom att få barnbarn. Och dina barn, det ska alltså tas hänsyn till ett litet syskon vad ni än vill göra. 

Ha, det är gulligt med bebisar. Det betyder inte att man måste skaffa fler. 

Det är ju sådant ni måste tänka på såklart. Även framtiden. Och även om han anser att det är lätt nu så kan det ju vara en stor skillnad i ork när man är 43 mot 53, även för hans vänner.

Att barnen frågar är inte konstigt - det är ju spännande för en 10-åring. Men kanske inte lika kul för en 13- eller 15-åring med en trotsig toddlare som tar föräldrarnas tid? Eller så kommer de älska det.

Eller huuuur! Du tänker som jag, så många om och men.

Mina bor hos oss varannan vecka, vilket kan göra det smidigare med småbarnsvecka (fullt fokus på liten) och alla barn vecka (liten får hänga med på storbarnsröjet). Vi kommer ju att vara två föräldrar så vid behov kan man dela upp sig såklart. Min sambo är också fotbollstränare för min äldstas fotbollslag och ass tränare för sonen (så vi träffades - skämskudde), så han tar redan ett stort ansvar för storbarnsaktiviteter. Det är också så min exman och sambon känner varandra och de umgås privat. 

Exmannen har dessutom träffat en ny som inte har några barn så förväntar mig att det blir fler på den sidan också. Vi umgås alla tillsammans och har en väldigt bra relation. Barnen känner sig trygga med alla föräldrar och vi hjälps alla åt att ta ansvar, även på icke barnveckan. 

Sambon säger att han pratat med sina söner om det och de verkar inte ha något emot det. Den ena sa nåt i stil med att det skulle vara bra för då behöver inte han stressa med barn på många år.