• Anonym (Tulip)

    Hjälp, han slår mig SÅ hårt?!

    Har en son på 4,5 år som blivit fruktansvärd att hantera vid bråk. Oftast handlar bråken om att han retar sin äldre syster, slår henne eller med flit förstör hennes saker. Kan också handla om att han inte får som han vill.


     


    Han slår mig HÅRT gång på gång utan att jag egentligen gör något (dvs tar i honom eller så), bits, sparkas (gärna med skor, HÅRT) och ingenting jag gör får honom att sluta. Vissa dagar behöver det inte ens vara att det är ett bråk som utlöser detta, han vill bara provocera fram reaktioner.


     


    Just idag har han seriöst misshandlat mig hela dagen, om man nu kan uttrycka sig så gällande en 4-åring. Även personer i vår omgivning har reagerat starkt på hur han behandlar mig. Jag är helt slut och har blåmärken och bitmärken.


     


    Jag har prövat ignorera, men då fortsätter han tills han får en reaktion (och det gör ju ONT). Jag har prövat gå därifrån, men då springer han oftast och slår sin syster istället eller förstör något. När jag blir arg eller håller fast honom, vilket har hänt, så skrattar han och skriker om vartannat och gör sitt yttersta för att göra mig illa. 


    När jag försöker prata med honom när han är arg går det inte att nå honom, även om han inte är arg utan bara provokativ lyssnar han inte alls. När han är lugn så kan vi prata om att lyssna, vara en bra kompis och att det gör ont på mamma när han slår mig. Men det känns inte som att det går in riktigt.


     


    Jag vet inte vad jag ska ta mig till? HUR ska jag agera? VAD ska jag göra? Min dotter tar också stor skada av detta. 


     


    Lite mer info: jag är separerad från barnens pappa och han har dom bara varannan helg. På förskolan sköter han sig bra. Han är tidigt i utvecklingen i övrigt och har pratat meningar sedan han var 2 år. Han kan också vara världens goaste och är fysisk även åt det positiva hållet, med kramar och pussar.


  • Svar på tråden Hjälp, han slår mig SÅ hårt?!
  • Anonym (Nej)
    Anonym (Hej) skrev 2024-06-07 11:36:01 följande:

    Barnet har nog ADHD.


    Eller så är barnet ett barn som söker uppmärksamhet.
  • Anonym (Nej)
    Grey Man skrev 2024-06-07 10:13:50 följande:

    Du måste ju så klart söka professionell hjälp. Detta är inget som "du-måste-sätta-gränser"-folket på FL kan hjälpa dig med. Låter ju som att det kan vara på plats med en diagnos av någon som vet vad de gör. Ett "normalt" funtat barn slår inte sina föräldrar. 


    Ehjo. Barn slåss, bits och kan vara riktigt odrägliga. Däremot ska det ju försvinna med åren.
  • Anonym (Tulip)
    Anonym (Nej) skrev 2024-06-07 11:48:42 följande:
    Eller så är barnet ett barn som söker uppmärksamhet.

    Ja jag har också tänkt att det kan vara en anledning. Men han får verkligen SÅ mycket uppmärksamhet? Har extremt dåligt samvete för min äldre dotter, för sonen tar all uppmärksamhet. Hon vill gärna hem till kompisar så ofta hon kan. Vi har heller ingen avlastning för att hon och jag ska få egentid.

    tror inte på ADHD som ursäkt för hans beteende. Han har inget annat som tyder på det.  

  • Anonym (Direkt konsekvens!)
    Anonym (Tulip) skrev 2024-06-07 11:23:03 följande:

    Jag upplever att han först agerar i affekt (första slaget), därefter är han inte särskilt arg utan mer road för det mesta. Som att han njuter av att slå och sparka oss. Som att det blivit en rolig sak. Jag försöker avleda, men det är som att han är i en bubbla på något sätt. Svår att nå när han är i den sinnesstämningen.

    Han har många kompisar på förskolan och leker även väldigt bra med andra barn på helger osv. så inga problem där alls.

    Det är främst mig och systern han slår, mest hemma men även när vi är ute på saker. Han har även börjat rymma ibland, och verkar tycka att det är roligt när jag blir orolig och springer efter honom.


    Det där känner jag igen. Det var en sådan unge på vår förskola som höll på och rymde och hade eget rum och egen pedagog. Han hade någon diagnos och verkade njuta av att få folk att må dåligt och få fel sorts uppmärksamhet. Mycket slagsmål. Om man ställde en fråga till honom var han helt ointresserad men han kunde prata med ALLA om det han brydde sig om, mest våldsamma spel som han inte borde utsättas för. 
  • Anonym (Liten)
    Jemp skrev 2024-06-07 10:19:52 följande:
    Mycket bra i inlägget. Men när det gäller avledning kan det ibland funka, ibland bli kontraproduktivt. Barnet behöver lära sig att det är okej att vara arg, men måste få hjälp att hitta andra sätt att hantera det än att slåss. 

    Jag tänker att TS ska stå fast vid sitt nej. -Det blir ingen glass idag, men kolla den stora spindeln där vid soffan! Till exempel. 


    Avledning är ju ett rätt ok sätt att hantera besvikelse. Som vuxen kanske man går till gymmet eller tar ett varv med gräsklipparen eller nåt för att komma på andra tankar. Har man svårt att reglera sina känslor behöver man hitta sätt att dämpa dem. 


    Sen kan ju TS ta upp det senare och fråga om han blev ledsen för att det inte blev glass idag. Då, när han är lugn, kan han lära sig att sätta ord på känslorna. TS kan också tipsa honom om att skrika in i en kudde eller slå på en madrass. 

  • Anonym (Tulip)

    Jag funderar lite på om en sån tavla med glada och ledsna gubbar skulle kunna hjälpa? eftersom det känns som om det här beteendet till stor del är medvetet?

    Alltså att man premierar gott uppförande med glada gubbar och när han samlat tillräckligt många får en glass (eller något annat)

    och om han slåss/biter/sparkar så blir det en ledsen gubbe och blir det för många så blir det tex inget lördagsgodis?

    Är jag helt fel ute eller kan detta vara något som kan funka? Har för lite kunskap om sådana här beteenden känner jag?

  • Anonym (Direkt konsekvens!)

    Låter bra! Men repetera varje gång vad gubbarna betyder och vad som händer vid ett visst antal ledsna/glada gubbar. Räkna gubbarna tillsammans. Låt honom vsra med och bestämma och kom överens, gör en deal INNAN ni börjar så att han får vara delaktig, men det ska ju vara rimliga belöningar/straff. Du kan ge ALTWRNATIV (romliga) men han får VÄLJA (bestämma). Då blir han mer delaktig och det är mer motiverande om gan får välja belöningen åtminstone. 

  • Anonym (Direkt konsekvens!)
    Anonym (Direkt konsekvens!) skrev 2024-06-07 17:52:10 följande:

    Låter bra! Men repetera varje gång vad gubbarna betyder och vad som händer vid ett visst antal ledsna/glada gubbar. Räkna gubbarna tillsammans. Låt honom vsra med och bestämma och kom överens, gör en deal INNAN ni börjar så att han får vara delaktig, men det ska ju vara rimliga belöningar/straff. Du kan ge ALTWRNATIV (romliga) men han får VÄLJA (bestämma). Då blir han mer delaktig och det är mer motiverande om gan får välja belöningen åtminstone. 


    Kom ihåg att använda gubbarna VARJE gång. Fundera på om du "bara" ska addera en glad gubbe eller dessutom ta bort en ledsen gubbe.
  • Anonym (Liten)
    Anonym (Tulip) skrev 2024-06-07 15:20:46 följande:

    Jag funderar lite på om en sån tavla med glada och ledsna gubbar skulle kunna hjälpa? eftersom det känns som om det här beteendet till stor del är medvetet?

    Alltså att man premierar gott uppförande med glada gubbar och när han samlat tillräckligt många får en glass (eller något annat)

    och om han slåss/biter/sparkar så blir det en ledsen gubbe och blir det för många så blir det tex inget lördagsgodis?

    Är jag helt fel ute eller kan detta vara något som kan funka? Har för lite kunskap om sådana här beteenden känner jag?


    Jag hade tagit bort de ledsna helt. Ingen blir glad och harmonisk av att bli påmind om och om igen om sina misslyckanden. Det är betydligt mer effektivt att belöna!  

    Försök skilja på dåligt beteende och att ni är oeniga. Det är ju ok att tycka olika. Men man ska kunna uttrycka det på ett bra sätt. Om han inte håller med dig men lyckas säga det på ett ok sätt ska det belönas - trots att ni är oense i sakfrågan. 


    Att ta bort lördagsgodiset som straff är jag övertygad är fel väg. Straff funkar inte. Omedelbara konsekvenser kan funka. Men inte heller det funkar på ett barn som vill bete sig rätt men inte klarar det. 


    Du behöver klura ut vad orsaken till hans beteende är. Vill han bete sig bra? Vad är det i så fall som gör att han inte klarar det? 


    Blir det skillnad om han hela tiden vet i förväg vad som ska hända? Vissa barn behöver förberedas in absurdum. Bildschema kan vara en bra grej. Och så tittar ni tillsammans på det under dagen. Påminn direkt när du hämtar på föris vad som ska hända under kvällen - även om det är exakt samma saker som alla andra dagar. 

Svar på tråden Hjälp, han slår mig SÅ hårt?!