Hjälp, han slår mig SÅ hårt?!

Jag skulle tippa på att jag är mer konsekvent och sätter fler gränser än barnens pappa. Dottern säger att han slåss där ibland med, men inte lika mycket. Sen är dom ju inte lika mycket hos honom heller. 

Hos mig är det tydliga regler kring skärmtid, rutiner och att tex sitta stilla vid matbordet, säga tack för maten osv.

Jag har svårt att se hur jag ska kunna vara mer konsekvent än vad jag är. Slår han mig mycket så blir det konsekvenser, t.ex att han inte får titta på tv på kvällen eller blir utan saga vid läggdags. Men ser inte att det hjälper, då han bara blir arg.

Han får bara se på tv på kvällen.

Jag har också ställt in vissa planer (som tex gå till fotbollsplanen) som en direkt konsekvens av hans agerande, men tycker inte att det känns som att han förstår kopplingen.

Går jag undan springer han efter mig och slår mig, alternativt springer in på systerns rum och slår henne. Vi har inga låsta dörrar i huset. 

Tack för tips, men detta rimmar illa med hur jag vill behandla honom.

Hans syster slår tillbaka ibland, hårt. Men då bara skriker han/gråter och fortsätter slå henne lika hårt tillbaka. Han går liksom aldrig därifrån.

Jag upplever att han först agerar i affekt (första slaget), därefter är han inte särskilt arg utan mer road för det mesta. Som att han njuter av att slå och sparka oss. Som att det blivit en rolig sak. Jag försöker avleda, men det är som att han är i en bubbla på något sätt. Svår att nå när han är i den sinnesstämningen.

Han har många kompisar på förskolan och leker även väldigt bra med andra barn på helger osv. så inga problem där alls.

Det är främst mig och systern han slår, mest hemma men även när vi är ute på saker. Han har även börjat rymma ibland, och verkar tycka att det är roligt när jag blir orolig och springer efter honom.

Angående hans pappa så har pappan minskat umgänget hela tiden, vi separerade när sonen var 2 år och hade första halvåret barnen på halvtid. Vi har av olika anledningar inte så mycket kontakt gällande barnen så jag vet inte så mycket om hur han är där. Men jag vet att pappa och framför allt skämmer bort barnen när dom är där (fina presenter, hämtmat och tv-spel). Frågan är ju om detta har någon betydelse? Jag har ändå svårt att tänka mig det. Sonen var ju så liten när vi separerade också så han minns ju inget annat.

Ja jag har också tänkt att det kan vara en anledning. Men han får verkligen SÅ mycket uppmärksamhet? Har extremt dåligt samvete för min äldre dotter, för sonen tar all uppmärksamhet. Hon vill gärna hem till kompisar så ofta hon kan. Vi har heller ingen avlastning för att hon och jag ska få egentid.

tror inte på ADHD som ursäkt för hans beteende. Han har inget annat som tyder på det.  

Jag funderar lite på om en sån tavla med glada och ledsna gubbar skulle kunna hjälpa? eftersom det känns som om det här beteendet till stor del är medvetet?

Alltså att man premierar gott uppförande med glada gubbar och när han samlat tillräckligt många får en glass (eller något annat)

och om han slåss/biter/sparkar så blir det en ledsen gubbe och blir det för många så blir det tex inget lördagsgodis?

Är jag helt fel ute eller kan detta vara något som kan funka? Har för lite kunskap om sådana här beteenden känner jag?

Tack för era svar. Jag håller med om att ledsna gubbar kanske inte är bra.
Glada gubbar är bättre, men tänker då att man plockar bort en glad gubbe om han betett sig riktigt illa? På något sätt måste han ju förstå att han gör fel?

Han är väldigt obrydd som person, min son. Vilket jag egentligen tycker är en ganska fin egenskap. Han är social, orädd och rolig. Men han bryr sig liksom inte om någon säger åt honom.

Jag tycker att jag försökt det mesta. Ibland har jag stängt in mig själv och honom på toaletten just för att han inte ska komma åt sin syster när han har sina utbrott. Men när vi sitter där på toaletten så slår han ju mig istället gång på gång, och det är verkligen jättejobbigt. 
ofta måste jag hålla fast honom för att han inte ska sparka, slå eller förstöra saker. Kan ju knappast låsa in honom själv någonstans tills han lugnat ner sig?

ibland pågår dom här episoderna väldigt länge. Jag vet inte riktigt vad som får honom att sluta, men det slutar iaf oftast med att han går och säger förlåt till sin syster och mig och ger oss kramar.
Ibland känns det som att han är 2 olika personer, för han kan vara så sjukt elak också.

Blir jag arg så blir det ännu värre, då trappas det upp mer och han blir som besatt av att göra mig ännu mer illa.
men det funkar inte att ignorera heller?.

Blir jag riktigt arg så skrattar han mest, förstår att det är är någon slags skydd För andra känslor. 

Och som sagt, hans syster slår tillbaka HÅRT ibland och då tjuter han och fortsätter slå henne. Han ger sig liksom inte.

vi har inte pratat med BVC om detta.

Han hade en sådan här riktigt gräslig period i höstas, innan han fyllde 4. Sen upplevde jag att det blev bättre en tid innan det blev ännu sämre. Som nu. Han slåss så hårt och mycket nu och verkligen går in för att skada oss. Har aldrig hört från förskolan att han slagit någon. 

Mot sin syster kan han slå helt oprovocerat. Eller som idag när hon och en kompis spelade spel i vardagsrummet, då gick han in och förstörde hela spelplanen för dom. Kastade iväg alla pjäser och slog sin syster. Det är som att det roar honom att hon blir arg och ledsen.

Mig slår han oftast när jag försöker dela på syskonen, men det kan också vara att han inte får nått som han vill ha eller att han inte vill gå och lägga sig. Han säger ofta dumma mamma och ibland att han vill att jag ska dö. Men det tar jag inte åt mig så mycket av.

Som sagt, han kan vara jättego också. Kramas mycket och säger hur mycket han älskar oss. så det är väldigt MYCKET av både det dåliga och det bra.

Har funderat om han liksom saknar en fadersgestalt, men tänker samtidigt att söner uppfostrats av ensamma mödrar i alla tider. Och jag gör verkligen mitt bästa för att barnen ska ha det bra.

Angående pappan så har han själv valt att dra sig undan. När barnen väl är där skämmer han bort dom, men han pallar inte ansvaret. 

Anledningen till att jag tog upp att vi är separerade är för att jag tror att vi hanterar barnen väldigt olika. Jag är (av naturliga skäl eftersom dom är mest hos mig) mer uppfostrande. 

Det var inte på grund av barnen vi valde att separera. Och nej, han vill inte hjälpa till på något vis de dagar han inte har barnen. Pappan har ingen diagnos.

Tillbaka till sonen.
Att han är medvetet fysisk mot mig och dottern behöver väl inte innebära en diagnos? Eller tänker jag fel?
han fungerar ju som sagt mer än väl i förskolan, kan koncentrera sig, har kompisar osv. Han ligger inte efter i utveckling utan snarare före. 

är jag fel ute om det helt enkelt är en dålig ovana han fått? Och att han gillar uppmärksamheten jag ger honom pga detta? Jag har ju svårt att tro att en fyraåring  kan förstå till fullo vad det är han gör? Men det är såklart oroande att han inte verkar ta till sig när jag säger att det gör ont. 

Känner att jag behöver lite handfasta tips. Jag sa en gång till honom att han behöver lära sig att sluta slåss för om han slår någon som vuxen hamnar han i fängelse? kanske dumt sagt men tror ändå inte han förstod?