Hjälp, han slår mig SÅ hårt?!

Be BVC om råd.

Standardråden så länge:
- ge mycket positiv uppmärksamhet (i andra situationer).
- i barns ögon är inte lyssna och gör som jag säger nödvändigtvis samma sak. Så fundera över ordval. 

- är detta utbrott/bristande impulskontroll/svårt att hantera känslor eller mer medvetet? 

Du måste ju så klart söka professionell hjälp. Detta är inget som "du-måste-sätta-gränser"-folket på FL kan hjälpa dig med. Låter ju som att det kan vara på plats med en diagnos av någon som vet vad de gör. Ett "normalt" funtat barn slår inte sina föräldrar. 

Små barn lever i nuet. Att missa tv på kvällen är inget som han klarar av att reflektera över när han blir upprörd. Inte ens vuxna brottslingar funderar generellt över straffet när de rånar eller mördar. Små barn behöver istället hjälpas att bete sig rätt. Försök lugna och avleda när han börjar bli upprörd. Byt fokus. Byt aktivitet. Gör något fjantigt som får honom att skratta innan han tippar över. 

Vill man att barn ska bete sig bra behöver de må bra. Ta inte bort bokläsning som är något som stärker bandet mellan er. Lägg snarare till mer sånt. Mer saker som får honom lugn och trygg. Kanske har han större behov av det än andra? 

En del barn klarar inte lika mycket som andra. För mycket krav kan ge stress och känsla av orillräcklighet. Det behöver inte vara du som ställer för höga krav utan det kan vara att ha en massa barn omkring sig på förskolan som blir för jobbigt. Och reaktionen kommer hemma, där han är trygg. 

Rutiner och tydlighet mår de flesta barn bra av, men ställ inte högre krav än han klarar. Stirra dig inte blind på vad barn i hans ålder borde klara utan utgå från just honom. 

På helgen hos pappa har han inte varit på föris hela dagen. Gissningsvis är inte heller relationen till pappa lika trygg som den till dig. Det kan vara ett skäl till att det är dig han går på. 

Läs på om adhd och fundera på om det stämmer in på honom. 

Det är inte konsekvens, utan straff som inte är relaterade till hans beteende? 

Mycket bra i inlägget. Men när det gäller avledning kan det ibland funka, ibland bli kontraproduktivt. Barnet behöver lära sig att det är okej att vara arg, men måste få hjälp att hitta andra sätt att hantera det än att slåss. 

Jag har en god vän som har två söner. Den äldsta sonen är nu 11 år, och han har sedan han var två, tre år varit våldsam mot sina föräldrar. Jag minns när han var så liten och min kompis berättade att han sparkades och slogs, men man trodde ju att det var en fas.

Tyvärr var det ingen fas, utan nu har de haft dagliga problem med honom i snart tio år. När han blir arg, lyssnar han inte, utan han blir våldsam och/eller elak. När han är lugn, kan han be om förlåtelse och säga att han inte vill slåss, men att han inte kan kontrollera sig när han blir arg.

De har varit hos allehanda psykologer och annat, och nu under våren har han gjort nåt slags test där de ställer en massa olika frågor för att försöka ringa in orsaken. De skulle få resultatet nu i veckan, det blir intressant att höra.

Han har problem med kompisarna i skolan, han upplever att de är dumma mot honom, men de upplever nog att han blir orimligt arg ibland. Hans lillebror, som är "normal", har delvis anpassat sig och går t.ex. in på sitt rum när storebrodern får sina utbrott.

Hur som helst - det kan ju vara bara en fas, men det kan också vara nåt annat. Kanske bra att försöka utreda det.

Det är snarare så att på förskolan är det så mycket som sker att barnet inte vill släppa ut alla känslorna i kroppen. Att släppa ut dem är ett tecken på trygghet (sen behöver man ändå så klart hjälp när det som i TS fall går för långt). Mina barn sågs som änglar på förskolan fram till en dag då de fick varsitt sammanbrott (inte samma dag). När vi pratade om det med pedagogerna (vi hade varnat för hur ett sammanbrott kunde se ut) sa även de att det var ett bevis på att de verkligen kände sig trygga. 

Mina barn har fler känslostormar med mig än sin pappa just för att de vet att jag kommer aldrig att försvinna. Pappans reaktion när det blir konflikter är ibland inte den bästa vilket lett till att de håller ihop känslorna. 

Jag upplever att han först agerar i affekt (första slaget), därefter är han inte särskilt arg utan mer road för det mesta. Som att han njuter av att slå och sparka oss. Som att det blivit en rolig sak. Jag försöker avleda, men det är som att han är i en bubbla på något sätt. Svår att nå när han är i den sinnesstämningen.

Han har många kompisar på förskolan och leker även väldigt bra med andra barn på helger osv. så inga problem där alls.

Det är främst mig och systern han slår, mest hemma men även när vi är ute på saker. Han har även börjat rymma ibland, och verkar tycka att det är roligt när jag blir orolig och springer efter honom.

Angående hans pappa så har pappan minskat umgänget hela tiden, vi separerade när sonen var 2 år och hade första halvåret barnen på halvtid. Vi har av olika anledningar inte så mycket kontakt gällande barnen så jag vet inte så mycket om hur han är där. Men jag vet att pappa och framför allt skämmer bort barnen när dom är där (fina presenter, hämtmat och tv-spel). Frågan är ju om detta har någon betydelse? Jag har ändå svårt att tänka mig det. Sonen var ju så liten när vi separerade också så han minns ju inget annat.

Barnet har nog ADHD.