15-åring läxade upp min pojkvän...

Hej ts
Måste tyvärr säga att du är medberoende till din pojkvän.. Alla dina svar (många väldigt aggresiva) lyser igenom av medberoende. Även din dotter ser det. Skulle rekomendera dig att gå i samtalsterapi där du kan få verktyg att hanter din sk pojkvän. Jag hopoas att du snart kommer ur medberoendet så att det är du och inte din dotter som sätter ned foten. Det  är inte hennes uppgift att gå in  att vara vuxen och fostra din pojkvän.
Ta först och främst hand om dig och din dotter. Din pojkvän kommer isista hand oavsett hur dåligt han än mår och vad han än har varit med om. Våga vara självisk för dig och din dotters skull.

Så jävla bra tjej! 

Det är skillnad på vad du säger och vad du kommunicerar. Du har sagt ifrån, många gånger till och med, men ändå förändras ingenting. Alltså tillåter du hans beteende - det är det du kommunicerar. Jag tror atr det är just det som din kloka dotter har upplevt under en längre tid och nu sagt ifrån på skarpen. Hon förstår att hans uppförande är helt oacceptabelt och att du mår dåligt av det. Hoppas att du verkligen lyssnar åå din dotter, både för din egen men främst hennes skull. Hon mår inte bra av att se dig i den här relationen och vad den gör med dig, och som mamma vill du väl inte lära henne att det är så här man ska må och bete sig i kärleksrelationer?
.

Jag vet att vi nästan alla som skriver låter arga på dig, det för att vi ser att ditt barn far illa. Det ser inte du. 

Du behöver prioritera ditt barn, 15 årig är ett barn som behöver ett tryggt hem och vuxna som stöttar och finns där när hen har svårt. En 15-årig behöver leva tonårings liv och inte oroa sig över sin/sina föräldrar annars är inte hon barn längre.
 Jag vet att vi nästan alla som skriver till dig låtar väldigt arga, det för att vi ser att ditt barn far illa. Det ser inte du.

Jag har vuxit upp med föräldrar som grälat hela tiden, men en pappa som hade sina?demoner? med en mamma som kämpade för att hålla fasaden, med mig som fick inte vara barn utan var lite som din dotter, hade det lite värre för att han var min biologiska pappa. Jag svor att jag inte ska vara ihop med en kille sedan jag var ungdom. När jag var ungvuxen hade jag väldigt svårt för relationer och kunde inte ha något förhållande.. Det tog mig flera år tills jag börjat bli undersöka varför jag inte kan ha ett förhållande. 

Jag var hela tiden en anpassare som inte kunde vara sig själv för att den andre inte ska försvinna. Mina anknytningar var slitna, förstod inte att jag är värd kärlek utan att prestera.

Jag har förlåtit mina föräldrar, de visste inte bättre. Det fanns inte internet då. 

Du har chansen nu att rädda din dotter innan det är försent.

Du måste verkligen jobba med dina känslor här. Hitta någon du kan prata med och som kan stötta dig och hjälpa dig att stå emot.

Berätta för din kloka dotter att nu har du kommit till insikt, du kommer att bryta all kontakt med mannen ifråga. Du är inte vårdapparatens förlängda arm och du ska inte agera psykolog. Sina demoner får mannen kämpa med, alldeles på egen hand. Du har inget ansvar för hans mående. På sikt kommer han att dra ner dig till det bråddjup han befinner sig, du har ju just kravlat upp efter misshandelsförhållandet!                                                                                                                                                       Han blir ledsen om du bryter?! Ja, då får han bli det, rädda dig och din dotter! 

Din dotter är den som ser hela bilden och bevisligen anser hon att hon måste vara den vuxna i relationen och säga ifrån.

Min mor hade också hopplöst usel smak i män och har farit illa av det, jag blev rätt arg på att hon ansåg att det var en lösning att gömma spritflaskor i min strumplåda istället för att kasta ut en karl med spritproblem som levde på hennes pengar.

Om du inte skärper dig kanske din dotter kastar bort dig också för resten av livet för att hon bara inte kan respektera en dörrmatta med självskadebeteende, och då kommer du säkert också att gråta och inte fatta varför, men men...

Mitt förslag är att du omgående uppsöker kurator och diskuterar den här relationen för du verkar lida av missriktad empati och försvarar en idiot, och det är det ditt barn reagerar mot.

Om din dotter var i en relation som den du är i nu, hade du tyckt att hon skulle stanna?

Jag har själv tagit mig ur en destruktiv relation där jag blev utsatt för fysiskt våld och om du fortfarande läser TS så anser jag att du måste skärpa dig!

När man blir förälder måste man välja bort den typen av relationer för ens barn ska alltid vara prio ett. Det spelar ingen roll hur kär du tror att du är - om din relation går ut över ditt barn är den per automatik över. 

Även om din dotter inte visar det så mår hon dåligt av att se sin mamma bete sig som en dörrmatta för en man som inte har något intresse av att förändras. 

Du ska vara en förebild för din dotter - en stark kvinna som visar vikten av att veta sitt eget värde. Vad tror du hon får för bild av kärlek och relationer när du jamsar runt med den här mannen?

Jag gjorde ett enormt misstag och när jag insåg det så gick jag direkt för även om jag själv var helt förstörd och nedbruten av hans beteende så ska ingen behandla min sons mamma som skit. 

Nu kanske någon invänder att det är lättare sagt än gjort men det var fan i mig inte lätt för det var pappan till mitt barn och jag skulle kunna skriva en bok om vilket uselt stöd man får från samhället i den situationen. 

När din egen dotter är den som säger ifrån och tar rollen som vuxen så har det gått för långt! Det var så jäkla bra och starkt av henne men absolut inget hon ska behöva göra. 

Nu ska du bara tänka på din dotter, dumpa honom och se till att din dotter får en lugn och trygg tillvaro med en glad mamma som hon kan respektera.

Män kommer och går men du får bara EN chans att ge din dotter en bra uppväxt, 

Är det han som tycker det eller varför stannar du hos någon av skuld liksom? Vill han inte bli sårad får han väl se till att inte göra saker eller bete sig som en idiot så att du vill lämna, eller hur.

Hur länge har ni varit tillsammans?

Jag dejtade en man som varit meds om otroligt mycket, men det är ingen ursäkt för att bete sig som en rövhatt så efter 5 veckors dejtande fick jag mer än nog och han tjatade väl i typ ett par månader...
Att man skulle stötta och hjälpa varandra i en relation och bla bla bla. 
Javisst om man levt i hop i några år och bor tillsammans, men 5 veckors dejtande som gav mig ståpäls så kände jag inga som helst skyldigheter att försöka rädda honom. Och jag tänkte definitivt inte ändra på mig för att passa hans osäkerhet.
Aldrig!
Hellre ensam än tillsammans med en idiot till "man"

Fast jo, din dotter var smartare där. 

Din uppgift är att ta hand om ditt barn. Hon ska komma först. Du väljer att sätta henne åt sidan och daltar med en man som enligt din dotter beter sig som ett barn. Varför är din pojkvän och hans skit viktigare än din dotter?
Han använder dig som en trasa och du kommer tillbaka för mer och mer och ännu mer för att det är synd om honom. Är det så ett förhållande ska vara?

Var smart, välj ditt barn och dumpa den som drar ner dig!

Då borde du inte ha gett dig in i ett förhållande utan sökt hjälp för de problem som du har!

Det låter som att du ser det som en dygd att ha tålamod, ge många chanser, tycka synd om en partner som har demoner, känna skuld om du lämnar och känna empati för någon som beter sig illa. Jag tror att du behöver jobba med den föreställningen.

Har du funderat över hur ditt beteende påverkar din pojkväns möjligheter att jobba med sina demoner? Varje gång han kommer undan med dåligt beteende (dvs. inga verkliga konsekvenser, bara ditt missnöje) blir det lättare för honom att välja den vägen igen. Om det inte kostar honom något att bete sig illa, blir det svårare för honom att låta bli. En liknelse: om du fick lön oavsett om du gick till jobbet eller inte, skulle det inte bli motigare att ta sig dit? Om han ska få bukt med demonerna behöver han ha incitament - uppenbarligen mer än att det skulle få dig att må bättre. Jag menar inte att det är ditt ansvar, men du verkar ju ta på dig ett stort ansvar ändå, så om du ska göra det är det bättre om du gör det på ett sätt som faktiskt hjälper. Egentligen är det hans ansvar att ta hand om sitt eget dåliga beteende.

Det finns ett personlighetsdrag som heter agreeableness, som handlar om hur mån man är att vara trevlig, snäll, samarbetsvänlig och förtroendefull. Många brukar instinktivt se det som något positivt, men det finns negativa aspekter av det. Man kan ha svårt att säga nej, sätta gränser, vara rak och ställa krav. En chef som är för agreeable låter mobbare och inkompetenta personer jobba kvar för att det är för obehagligt att avskeda/säga upp någon. Att vara snäll kan vara jättedåligt. På engelska finns orden nice och kind, som båda kan översättas till snäll på svenska. En person som är nice bryr sig mycket om att bli omtyckt och uppfattas på ett positivt sätt. En person som är kind gör istället det som är bäst för någon, oavsett om det får en att uppfattas på ett positivt eller negativt sätt. Är du nice eller kind? 

Du skriver att du har försökt att lämna din pojkvän flera gånger, men att han mår så dåligt av det. Har du tänkt att vara ihop med honom för resten av livet? Om inte, har du tänkt på att det kanske är sämre för honom ju längre du är ihop med honom? Det är ju tid av hans liv som han inte kan använda till att hitta en ny partner. Jag tror också att det är tid som han slösar på att inte rannsaka sig själv och på riktigt förstå att han behöver förändra sig för att vara bra nog för att kunna behålla en partner.

Tycker du att det är svårt att känna att du är orsaken till någons smärta? Kom i så fall ihåg att livet är smärtsamt för alla ibland. Man går igenom smärta och förhoppningsvis lär man sig något. Kanske behöver han må dåligt ett tag för att kunna bli bättre. Det är mycket värre att gå igenom meningslös smärta, som den du får utstå för att hans demoner går ut över dig eller den din dotter får utstå när hon ser sin mamma bli illa behandlad. 

Du håller i alla trådar här och det är du som kan se till att situationen blir bättre för er alla tre. Släpp din pojkvän, så att han får kraft att jobba med sina demoner. Visa din dotter att ett sådant förhållande inte är något man ska acceptera. Fundera på hur du kan jobba med dig själv (kanske med hjälp av en psykolog) för att förstå att du förtjänar bättre.

Anonym (C), mycket bra utvecklat och sammanfattat! Vår allmänna syn på "snällhet" som en positiv egenskap, i alla lägen, vilseleder oss. Snällhet kan också vara eftergivenhet, ingenstans finns det bromsklossar och man låter någon bete sig illa med den följd att vederbörande skadas i förlängningen. Det kan också gälla barnuppfostran; det är inte att verkligen bry sig om barnet att låta det hållas med sitt felaktiga beteende.                                                                                                          Många i tråden har sagt att dottern är den vuxna här; hon har förstått vidden av problemet. Att TS inte vill göra slut för att inte såra är verkligen dåligt för alla, för pojkvännen själv, för TS och för dottern.                                                                

I din situation skulle dotterns välmående vara det viktigaste. Hon ska inte behöva bli trött och irriterad på era problem.

Ts har ju uppenbarligen lämnat tråden

Ja, det tror jag också; alltså att TS lämnat tråden. Vi är många som anser att hon borde lämna pojkvännen och det budskapet uppskattades inte. Eller också begrundar hon det som sagts och har just tagit steget och sagt adjö till pojkvännen. Ett nytt kapitel börjar i så fall i hennes liv, ett kapitel som innebär läkning, insikt och nystart.