15-åring läxade upp min pojkvän...

Det låter som att du ser det som en dygd att ha tålamod, ge många chanser, tycka synd om en partner som har demoner, känna skuld om du lämnar och känna empati för någon som beter sig illa. Jag tror att du behöver jobba med den föreställningen.

Har du funderat över hur ditt beteende påverkar din pojkväns möjligheter att jobba med sina demoner? Varje gång han kommer undan med dåligt beteende (dvs. inga verkliga konsekvenser, bara ditt missnöje) blir det lättare för honom att välja den vägen igen. Om det inte kostar honom något att bete sig illa, blir det svårare för honom att låta bli. En liknelse: om du fick lön oavsett om du gick till jobbet eller inte, skulle det inte bli motigare att ta sig dit? Om han ska få bukt med demonerna behöver han ha incitament - uppenbarligen mer än att det skulle få dig att må bättre. Jag menar inte att det är ditt ansvar, men du verkar ju ta på dig ett stort ansvar ändå, så om du ska göra det är det bättre om du gör det på ett sätt som faktiskt hjälper. Egentligen är det hans ansvar att ta hand om sitt eget dåliga beteende.

Det finns ett personlighetsdrag som heter agreeableness, som handlar om hur mån man är att vara trevlig, snäll, samarbetsvänlig och förtroendefull. Många brukar instinktivt se det som något positivt, men det finns negativa aspekter av det. Man kan ha svårt att säga nej, sätta gränser, vara rak och ställa krav. En chef som är för agreeable låter mobbare och inkompetenta personer jobba kvar för att det är för obehagligt att avskeda/säga upp någon. Att vara snäll kan vara jättedåligt. På engelska finns orden nice och kind, som båda kan översättas till snäll på svenska. En person som är nice bryr sig mycket om att bli omtyckt och uppfattas på ett positivt sätt. En person som är kind gör istället det som är bäst för någon, oavsett om det får en att uppfattas på ett positivt eller negativt sätt. Är du nice eller kind? 

Du skriver att du har försökt att lämna din pojkvän flera gånger, men att han mår så dåligt av det. Har du tänkt att vara ihop med honom för resten av livet? Om inte, har du tänkt på att det kanske är sämre för honom ju längre du är ihop med honom? Det är ju tid av hans liv som han inte kan använda till att hitta en ny partner. Jag tror också att det är tid som han slösar på att inte rannsaka sig själv och på riktigt förstå att han behöver förändra sig för att vara bra nog för att kunna behålla en partner.

Tycker du att det är svårt att känna att du är orsaken till någons smärta? Kom i så fall ihåg att livet är smärtsamt för alla ibland. Man går igenom smärta och förhoppningsvis lär man sig något. Kanske behöver han må dåligt ett tag för att kunna bli bättre. Det är mycket värre att gå igenom meningslös smärta, som den du får utstå för att hans demoner går ut över dig eller den din dotter får utstå när hon ser sin mamma bli illa behandlad. 

Du håller i alla trådar här och det är du som kan se till att situationen blir bättre för er alla tre. Släpp din pojkvän, så att han får kraft att jobba med sina demoner. Visa din dotter att ett sådant förhållande inte är något man ska acceptera. Fundera på hur du kan jobba med dig själv (kanske med hjälp av en psykolog) för att förstå att du förtjänar bättre.