Jag vet att vi nästan alla som skriver låter arga på dig, det för att vi ser att ditt barn far illa. Det ser inte du.
Du behöver prioritera ditt barn, 15 årig är ett barn som behöver ett tryggt hem och vuxna som stöttar och finns där när hen har svårt. En 15-årig behöver leva tonårings liv och inte oroa sig över sin/sina föräldrar annars är inte hon barn längre.
Jag vet att vi nästan alla som skriver till dig låtar väldigt arga, det för att vi ser att ditt barn far illa. Det ser inte du.
Jag har vuxit upp med föräldrar som grälat hela tiden, men en pappa som hade sina?demoner? med en mamma som kämpade för att hålla fasaden, med mig som fick inte vara barn utan var lite som din dotter, hade det lite värre för att han var min biologiska pappa. Jag svor att jag inte ska vara ihop med en kille sedan jag var ungdom. När jag var ungvuxen hade jag väldigt svårt för relationer och kunde inte ha något förhållande.. Det tog mig flera år tills jag börjat bli undersöka varför jag inte kan ha ett förhållande.
Jag var hela tiden en anpassare som inte kunde vara sig själv för att den andre inte ska försvinna. Mina anknytningar var slitna, förstod inte att jag är värd kärlek utan att prestera.
Jag har förlåtit mina föräldrar, de visste inte bättre. Det fanns inte internet då.
Du har chansen nu att rädda din dotter innan det är försent.