Det känns som mattan rycks undan igen…

Jag skulle aldrig bli bitter över mina val. Jag skulle däremot kunna bli bitter över den orättvisa jag upplever i livet och som både drabbat mig och barnen.

Schas nu och gå och hitta någon annan tråd du kan fultolka. 

Ok, offerkoftan sitter skönt, jag förstår. 

 

Jag förstår dig, och tycker du resonerar klokt. Har mest medkänsla att skicka men undrar också om du har eget stöd i detta? Både för att hantera barnens sjukdomar men också sorgen (kanske fel ord) över karriären?

Men en chef? i min värld är det verkligen ingen som behöver dölja känslor och alltid prestera på topp. Beror väl delvis på bransch, men att visa att det är okej att ha andra saker i livet kan vara minst lika viktigt för personalens arbetsmiljö och hälsa. 

Kanske att en chefskarriär inte är möjlig nu om du ska hålla som människa. Har du sett över möjligheten att göra karriär sidledes, dvs bli expert inom ditt område? Så har jag gjort pga barnens behov.

Nu har jag nog inte lika höga karriärmål som du, men skulle gärna ha satsat på att bli chef om mitt familjeliv varit mer normalt. Men nu ser jag inte att det skulle vara hållbart. Tyvärr märks det på lönen.

Jag kan nog få mer stöd på jobbet än vad jag bett om och det är nog det jag måste göra om jag ska vara kvar i rollen. Jag har för egen del gått till en psykolog i omgångar men hon gick tyvärr i pension för något år sedan och det känns motigt att bygga upp förtroende med någon ny. Men det är säkert en klok tanke.

Det var det jag gjorde och jag har jobbat som expert i många år. Sen är jag lite rastlös av mig började känna mig klar med det området. Men det är det jag skulle gå tillbaka till om jag inte kan fortsätta där jag är. Problemet är att jag har insett att jag trivs mycket bättre med de breda penseldragen än detaljerna jag grottade ned mig i förut. Någon senior rådgivande roll skulle däremot kanske kunna funka. 

Tack för fina och kloka ord. Jag har faktiskt tagit ledigt i morgon och barnen ska till sin pappa så då ska jag bara vara ute i skogen och solen (hoppas jag) hela helgen. :)

Ignorera den här personen. Det finns flera janteälskare på FL som är så obildade att de varken kan läsa en text eller föra ett resonemang. Du har fått flera bra råd i tråden, ovanligt bra för att vara FL Lycka till och ta hand om dig.

Kraft åt dig!

Stå ut, det kommer bli bättre.

Nu är jag inte en karriärsmänniska, men jag har två barn varav en med diagnos och en med andra problem. ingen närvarande pappa. Fått ta allt kring barnen, alla möten, alla vårdbesök, har ganska låg lön och kommer behöva hjälpa mina barn både ekonomiskt och med andra bitar även som vuxna ett bra tag.
Och det tär på en. Oron. Hur ska det bli. Har jag råd? Har jag ork?
Kan inte ens sätta mig in i hur tufft det skulle vara om jag samtidigt ville klättra på karriärsstegen. 

Jag tror att ibland är det bra att försöka stanna upp och tänka på vad man faktiskt har, och inte vad man vill ha. Det är få förunnat att ha sitt drömjobb. De flesta människor har inte det. De flesta människor når aldrig alla sina drömmar. De flesta människor har det som du, ett steg upp, två tillbaka, två steg upp, ett tillbaka, en dörr i ansiktet, två steg till osv.

Försök att tänka på de dörrar som faktiskt öppnades. Och försök att tänka att tåget faktiskt inte stannat än. Du missade kanske den där chansen, men bakom nästa krök finns kanske en annan? Kanske får du inte det du ville ha, men kanske får du något bättre?

Just idag med barnen kanske klättringen inte går så som du vill, men du kommer ju kunna klättra i flera år till sen. Tro på dig själv, tro på att andra tror på dig, tro på att en missad chans bara betyder att det kommer fler.

Och i slutändan så kanske du får acceptera att ok, livet uppfyllde inte alla drömmar och kanske inte det uppfyllde den viktigaste. Men det uppfyllde kanske tillräckligt? Alla de små sakerna som faktiskt uppfylldes, kanske överväget den där stora som aldrig hände? 

Jag tänker också på en fin sak som någon sa om att livet och allt man har och gör är små bollar som man måste bolla med. Där vissa är av glas och vissa är av plast. Bollarna av glas ska man vara rädd om, men plastbollarna gör det ingenting om man tappar! Försök att bena ut vad i ditt liv som är glasbollar och vad som är plastbollar, och släpp de som är i plast så du kan hålla i de som är i glas.

Jag håller med om det mesta du säger och jag är inte otacksam över det jag har. Jag inser också att jag har det bättre än många andra frånskilda föräldrar, främst kvinnor, som fått ta ett stort lass med barnen och klara sig på en inkomst. Jag har alltid haft bra jobb och aldrig behövt oroa mig för pengar även om det inte varit några överflöd. 

Jag har dämpat mina ambitioner rejält och vill inte längre ha det där internationella toppjobben som jag en gång tänkte låg i min framtid. Jag är faktiskt nöjd med min mellanchefsposition i offentlig sektor. Jag har bra, kloka kollegor och vi gör mycket nytta. Hoppas jag inte låter dryg nu men jag vet inte om jag skulle kunna må bra av att skala ned ambitionerna ännu mer. Min hjärna behöver utmaningar. Jag har märkt det i perioder när jag verkligen behövt enbart fokusera på barnen, hur trött jag än varit har jag suttit på kvällar och plöjt artiklar, diskuterat på LinkedIn, tackat ja till att vara med i referensgrupper mm - allt för att tillgodose behovet av stimulans som barnen trots allt inte kan ge. Därför vill jag så väldigt gärna kunna hålla mig kvar där jag är nu. Det är i de flesta perioder en rimlig arbetsbelastning som funkar med mitt privatliv samtidigt som det ger mig den vuxna yrkeskontext jag också behöver. Men så blev sonen sonen sjuk igen och jag tappar hoppet lite.

Men jag har fått väldigt bra råd och stöd i tråden. Ska andas lite och be om hjälp. Så kanske det ändå går.

Ja jag har läst ditt inlägg. Ocharmigt svar om du nu ville ha hjälp med hur du ska tänka få och må bättre.

jag har också barn med npf och en frånvarande inkompetent pappa. Men att gnälla över motgångarna och inte klara av att satsa 100% på karriärsambitioner med barnen fortfarande hemma gör jag inte. Jag vet vad som är rimligt och har lärt mig att jag inte kan vara "duktig" på allt. jag måste inte vara duktig på allt för att ha ett bra liv och få stimulans utanför hemmet. Jag har jobbat mig upp till en väldigt bra plats och har medvetet valt bort tjänster med personalansvar då det tillför en onödig stress.

Du behöver tänka om i ditt karriärstänk om det ens är värt det om du nu går omkring och har samvete när privatlivet behöver ta mer plats. Ingen kommer tacka dig för din insats när du blir utbränd och det är ytterst osannolikt att du kommer ligga på din dödsbädd och tänka att du borde jobbat mer och haft en finare titel.

// i all välmening

En sak jag tänker är att du jämställer att inte klättra på karriärstegen med att inte bli intellektuellt utmanad. Där tror jag att du ska tänka om. Det finns massor med jobb som innebär intellektuella utmaningar, kräver kreativ problemlösning mm men som inte är är alls lika krävande som att vara chef. Jag har ett yrke som inte direkt har kartiärmöjligheter, men de som är ambitiösa ser till att bli del av internationella projekt, deltar i konferenser, utvecklar nya arbetsmetoder etc. Att klättra i hierarkin är absolut inte det enda sättet att utvecklas på jobbet. 

Det håller jag helt med om. Och jag har, som jag skrev ovan, under lång tid jobbat som expert vilket var tillräckligt där och då. Men jag inser, sen jag fick en chefsroll igen, att jag känner mig klar i expertrollen och hellre vill arbeta med strategiska frågor och de breda penseldragen. Jag tycker mycket om att ha personalansvar, det är väldigt tillfredsställande att lyckas lösa ut knutar och se hur andra utvecklas. Det är handlar inte om status eller titel utan arbetets innehåll.

Jag känner igen mycket i det du skriver. Jag har också barn som kräver mycket (ena är hemmasittare) och min man har ett sådant arbete där man förväntas vara på plats oavsett vilket företag man arbetar på så jag har mycket fått anpassa mig till att mina arbeten väljs baserat på möjligheter till flexibilitet och att arbeta hemifrån. 

Men i det så har jag lyckats göra en bra karriär och skulle säga att jag jobbar mycket med det som du skriver intresserar dig och jag gör det utan att vara chef (för min del handlar det mycket om att jag inte klarar av att arbeta för länge med samma sak utan att bli uttråkad utan måste hoppa mellan utmaningarna, rätt säker att mitt barn ärvt sin adhd från mig). 

Jag arbetar som konsult med verksamhetsutveckling och förändringsledning. Det mesta sköter jag på distans och när jag åker in till jobbet så är jag oftast inte hemifrån mer än ca 5 timmar. 

Jag är också väldigt öppen mot alla jag arbetar med om att jag har mina utmaningar hemma och eftersom att jag levererar på hög nivå och är väldigt flexibel i mitt givande till andra så har jag hittills aldrig stött på någon som klagat över mitt behov av flexibilitet när allt rör ihop sig eller att jag så mycket det går undviker möten innan 10 på morgonen mm. 

Så mitt tips är att hitta rätt arbetsgivare där du kan arbeta med det du gillar utan att känna att du slits mellan hem och barn. På rätt företag så kanske du även kan vara chef med de förutsättningarna. 

Det är ett val man gör när man skaffar barn. Jag själv gjorde ett aktivt val att skaffa barn när jag var 20 och 21, just för att jag visste att jag hade höga ambitioner, så jag har jobbat mig sakta uppåt och utbildat mig under barnens uppväxt, när när jag är 35 och dom tonåringar kan jag växla upp och lägga mer och mer tid på mig själv och mina mål.

Jag förstår din frustration, men som sagt, väljer man barn får man anpassa sig därefter! Jag har ingen aning om din ålder och dömer dig inte, men faktum är att många karriärister tror att rätt ordning är att skaffa barn sent, när det ofta är mest gynnande att göra tvärt om.

Nu när *