Det känns som mattan rycks undan igen…

Nu är jag inte en karriärsmänniska, men jag har två barn varav en med diagnos och en med andra problem. ingen närvarande pappa. Fått ta allt kring barnen, alla möten, alla vårdbesök, har ganska låg lön och kommer behöva hjälpa mina barn både ekonomiskt och med andra bitar även som vuxna ett bra tag.
Och det tär på en. Oron. Hur ska det bli. Har jag råd? Har jag ork?
Kan inte ens sätta mig in i hur tufft det skulle vara om jag samtidigt ville klättra på karriärsstegen. 

Jag tror att ibland är det bra att försöka stanna upp och tänka på vad man faktiskt har, och inte vad man vill ha. Det är få förunnat att ha sitt drömjobb. De flesta människor har inte det. De flesta människor når aldrig alla sina drömmar. De flesta människor har det som du, ett steg upp, två tillbaka, två steg upp, ett tillbaka, en dörr i ansiktet, två steg till osv.

Försök att tänka på de dörrar som faktiskt öppnades. Och försök att tänka att tåget faktiskt inte stannat än. Du missade kanske den där chansen, men bakom nästa krök finns kanske en annan? Kanske får du inte det du ville ha, men kanske får du något bättre?

Just idag med barnen kanske klättringen inte går så som du vill, men du kommer ju kunna klättra i flera år till sen. Tro på dig själv, tro på att andra tror på dig, tro på att en missad chans bara betyder att det kommer fler.

Och i slutändan så kanske du får acceptera att ok, livet uppfyllde inte alla drömmar och kanske inte det uppfyllde den viktigaste. Men det uppfyllde kanske tillräckligt? Alla de små sakerna som faktiskt uppfylldes, kanske överväget den där stora som aldrig hände? 

Jag tänker också på en fin sak som någon sa om att livet och allt man har och gör är små bollar som man måste bolla med. Där vissa är av glas och vissa är av plast. Bollarna av glas ska man vara rädd om, men plastbollarna gör det ingenting om man tappar! Försök att bena ut vad i ditt liv som är glasbollar och vad som är plastbollar, och släpp de som är i plast så du kan hålla i de som är i glas.