Det känns som mattan rycks undan igen…

Har inga råd att ge, men vill ge dig en klapp på axeln och en varm kram. Förstår att man vill utveckla sin egen kompetens även som förälder. 

Man har ju många sidor som levande människa. Hopps att det lugnar ned sig. 

Tänker att det är lite så livet ser ut för de flesta. Men att du besparats från detta tidigare. Det i sin tur gör att det känns så där extra jobbigt och orättvist.
Tycker som det låter att du prioriterar rätt, men att du måste jobba lite med det mentala på samma sätt som du förmodligen tänkt runt din chefskarriär. 
Utifrån det du beskriver så kan just det vara att acceptera att man inte alltid kan ha kontroll över livet. Att kunna släppa och inse att allt inte går att styra upp, utan att man får ta krishantering och annat lite som det kommer.

Jag tänker att det borde gå att kombinera. Det är ju inte så att alla som har krävande jobb har ett enkelt privatliv.

Du kanske tror att dina olika roller kräver mer av dig än vad de egentligen gör? Eller så lägger du tid på ett antal ytterligare saker som du tror ingår i ett bra liv, men som går att välja bort. Det kan exempelvis vara middagsbjudningar, ett välstädat hem, resor, föreningsliv.

Jag har alltid lagt mycket tid på mitt jobb, för jag tycker att det är kul. Även vid kriser. När barnens pappa dog och jag blev ensamstående, föreslog en del att jag skulle backa av på jobbet och lägga all min energi på barnen. Det var säkert i all välmening, men om jag hade följt deras råd hade min energi ganska snabbt tagit slut. I min föräldraroll ger jag mer energi än vad jag får tillbaka. I synnerhet om man har NPF-barn. Jag behöver utmaningarna och stimulansen på jobbet, för att få energi till att vara good enough förälder. Och good enough räcker.

Men fönstrena har inte blivit putsade på två år, och vänner som jag inte träffar i jobb- eller barnsammanhang har jag fått släppa taget om.

Tack! <3

Det handlar inte om att hinna tvätta fönster, jag träffar vänner kanske en gång i månaden och reser inte utomlands med barnen. Har inte varit på en dejt på 1,5 år. Det enda jag prioriterar som inte är jobb eller barn är att ta mig själv till gymmet och ut i skogen för annars skulle jag bli galen. 

Det är närvaron barnen kräver, i tid och känslor, att inte kunna lämna stan i två nätter utan att vara orolig för att telefonen ska ringa, alla praktiska bollar med läkarkontakter och skolbesök som måste ske på arbetstid. Även när barnen är hos sin pappa är det jag som är primär förälder (han insåg efter barnets npf-diagnos att han nog också har add och autism och använder det nu för att slippa göra allt annat utöver än att ha dem hos sig ca 1/3 av tiden). Mina egna föräldrar är gamla och bor 30 mil bort.

Och jobbet kräver också närvaro. Det har varit konflikter som behöver lösas, nu pågår en neddragning, två av mina medarbetare kan behöva bli omplacerade eller uppsagda. Jag får stöd att hantera mycket av det praktiska men alla jobbiga samtal ligger på mig och det är svårt att frammana den empati mina medarbetare förtjänar när mina egna tankar är hos mitt barn. 

Och allt hänger ju ihop. Det blir onda spiraler. Dottern med npf blir jätteorolig för lillebror som är sjuk och då falerar alla goda vanor och rutiner jag byggt upp med henne. Jag tappar bollar och får dåligt samvete som påverkar mitt humör som påverkar hela familjen. 

Hmm. Jag tror du skriver detta i all välmening men jag har inte levt i en skyddad verkstad hela livet. Och mitt äldsta barn är 16 år så det är en lång period jag satt mycket på paus. Jag vet att det handlar om prioriteringar och jag vet att jag prioriterar rätt när jag sätter barnen först. Men jag är rädd att bli bitter på gamla dagar när jag tänker på alla möjligheter som jag fått avstå. 

Jag tycker det låter som att du sätter oerhörda krav på dig själv, där du ständigt tänker att sätta barnen först, att medarbetarna ska få närvaro och empati, och att du inte ska bli bitter på gamla dar? 

Det är ju "vanlig FOMO", dvs rädsla att missa. Och det är ju en känsla som kan vara oerhört hindrande. Och den botas knappast av att hålla dörren öppen till allt som man spontant vill, utan man behöver faktiskt välja, dvs prioritera. 

Det kanske måste kännas lite när ens barn inte mår bra och nån enstaka gråt på jobbet när barnen är i fara är att vara människa. Precis som alla andra så har chefen naturligtvis också saker som kan bli för mycket.

Jag tycker det låter som att du kanske inte bör göra samma val denna gång, att du tar en paus ifrån jobb, utan att du kanske behöver sikta på att få ihop livspusslet på ett sätt där du inte upplever "paus" utan där du snarare tar lite paus varje dag för att orka.

Jag har tyvärr inga goda råd att ge, men tänker att du förmodligen är, eller blir, en jättebra chef eftersom du har förståelse för att dina medarbetare också kan kämpa med privata svårigheter på jobbet. Precis en sån chef man vill ha 

Skrev ett långt inläggsom försvann.
Men det mesta sägs här: https://sverigesradio.se/avsnitt/1663771

Du tror att det är det du kommer att bry dig om på gamla dar, din missade karriär? Ja, då har du kanske inte dina barn i fokus trots allt. 

Det är som det är, du har den pappa du har till barnen, de är som de är. Detta är din lott i livet, det är inte alltid rättvist.