Det känns som mattan rycks undan igen…

Tänker att det är lite så livet ser ut för de flesta. Men att du besparats från detta tidigare. Det i sin tur gör att det känns så där extra jobbigt och orättvist.
Tycker som det låter att du prioriterar rätt, men att du måste jobba lite med det mentala på samma sätt som du förmodligen tänkt runt din chefskarriär. 
Utifrån det du beskriver så kan just det vara att acceptera att man inte alltid kan ha kontroll över livet. Att kunna släppa och inse att allt inte går att styra upp, utan att man får ta krishantering och annat lite som det kommer.