Det känns som mattan rycks undan igen…

Jag förstår inte behovet av att trycka ned mig. Du kanske själv är bitter? Jag är stolt över mina barn och älskar dem mer än livet självt. Det är dock inte själviskt att vilja uppnå mer saker än att enbart vara förälder. 

Tack! Det är klokt. Du har rätt i att jag har höga krav på
mig och jag är dålig på att ta hjälp. Jag inser att jag måste bli bättre på det om jag ska kunna ha kvar min position. Jag har jättefina kollegor i organisationen som jag vet kan kliva in och backa upp vid behov. Jag hamnade själv där jag är nu för att jag klev in för en sjukskriven kollega. Men jag är vansinnigt hårt drillad, från barnsben, i att reda mig själv.  

Tack! <3

Tack för tips. Ska lyssna vid tillfälle.

Man kan ha driv och ambitioner på jobbet och sörja tillfällen som går en förbi. Här och nu. De utan karriär, som knappt orkar släpa sig till sitt icke-karriär yrke kommer aldrig förstå.

Ditt problem är att du gått på lögnen om att man kan få allt. Det kan man inte. Fokus måste antingen ligga på familjen eller på karriären, det andra kommer oundvikligen få stå tillbaka. Med ett så stort karriärsbehov borde du från början aldrig skaffat barn, men nu när du gjort det (eftersom du köpte lögnen om att man kan få allt) måste du helt enkelt göra ett val - familjen eller karriären. Du har hittills valt barnen men fortsatt trott på idén om att du kan få båda och hållit fast i karriären med näbbar och klor. Det leder bara till olycka för dig själv och att du är otillräcklig på jobbet. Du måste släppa på dina karriärsambitioner tills barnen är vuxna, hur mycket du än vill det. Annars kommer livet fortsätta så här. Du kommer gråta och underprestera på jobbet och känna dig bitter över att du inte kan satsa fullt ut. Jobba på acceptans istället. Acceptera att din karriär varken är eller kommer bli som du vill. Kanske en psykolog kan hjälpa dig att hitta fram till acceptans. Eller gör ett val att prioritera karriären över barnen, vilket inte är att rekommendera då du som förälder har ett fullständigt ansvar för dina barn och de behöver känna att de älskas och prioriteras av sina föräldrar för att ha möjlighet att må bra 

Vad är viktigast, barnen eller karriären?

de flesta med karriär brottas av och till med balansgången mellan privat och jobb. I vissa perioder så har man inte lika mycket att ge på alla plan och så får det vara. Du förväntar dig att vägen ska vara spikrak och utan hinder och så fungerar inte livet, den är kantad av utmaningar och uppförsbackar. Acceptera att du inte alltid kan ge 100% på jobbet, få personer med familj och barn kan detta. Att tro att man kan och forcera fram det är så man tillslut blir utbränd. Låt jobbet och karriären vara prioritet 2 och var nöjd med det. Det är inte antingen eller, man måste inte ge 100% alla dagar, veckor och år.

Det är inte samma sak som att sitta och vara bitter när man är gammal för att man valde barnens bästa före jobbet. 

Förlåt men har du läst mitt inlägg? Jag är inte korkad, jag tror inte att något är spikrakt och jag har gett avkall på min karriär sen den dagen min dotter föddes. Den position jag har nu är inte i närheten av var jag sannolikt hade kunnat vara om jag inte haft barn, och inte heller där jag kunnat vara om jag hade haft två friska barn med en delaktig pappa.

Jag vet att jag måste prioritera ned jobbet och det gör jag, jag har inte gett 100% på jobbet de senaste dryga 15 åren. Och det är okej! Det jag skriver om är att det känns tungt att varje gång jag tror mig ha utrymme att kanske gå från 50 till 70 så får jag en smäll i ansiktet av livet och det tär på mig.

Naturligtvis finns det anledningar till att du är som du är. Men jag tänker också att livet faktiskt gör att du behöver sätta upp gränser för hur "bra" saker kan bli. 

Medarbetare behöver inte alltid att du är fullständigt empatisk och i stunden. De behöver att det är ett tillräckligt bra möte och en tillräcklig bra. 

Jag menar inte att du ska strunta i att försöka göra bra möten, att vara en bra chef och att också fokusera på familjen. Jag menar att att för att hantera allt det du faktiskt gör, kan du inte samtidigt också kräva av dig själv att förebygga bitterhet, eller att inte få känna besvikelse över att livet ständigt envisas med att presentera nya utmaningar.

Du kanske har hamnat i en situation i livet där du faktiskt inte behöver stå tillbaka, men heller inte har råd att lassa på massor av extra krav, utan faktiskt behöver ta lite utrymme emellan allt det där som andra behöver till att andas. 

Kanske prata med din chef om att ta NÅGON semesterdag för att faktiskt få lite utrymme.