Det känns som mattan rycks undan igen…

Har inga råd att ge, men vill ge dig en klapp på axeln och en varm kram. Förstår att man vill utveckla sin egen kompetens även som förälder. 

Man har ju många sidor som levande människa. Hopps att det lugnar ned sig. 

Jag tänker att det borde gå att kombinera. Det är ju inte så att alla som har krävande jobb har ett enkelt privatliv.

Du kanske tror att dina olika roller kräver mer av dig än vad de egentligen gör? Eller så lägger du tid på ett antal ytterligare saker som du tror ingår i ett bra liv, men som går att välja bort. Det kan exempelvis vara middagsbjudningar, ett välstädat hem, resor, föreningsliv.

Jag har alltid lagt mycket tid på mitt jobb, för jag tycker att det är kul. Även vid kriser. När barnens pappa dog och jag blev ensamstående, föreslog en del att jag skulle backa av på jobbet och lägga all min energi på barnen. Det var säkert i all välmening, men om jag hade följt deras råd hade min energi ganska snabbt tagit slut. I min föräldraroll ger jag mer energi än vad jag får tillbaka. I synnerhet om man har NPF-barn. Jag behöver utmaningarna och stimulansen på jobbet, för att få energi till att vara good enough förälder. Och good enough räcker.

Men fönstrena har inte blivit putsade på två år, och vänner som jag inte träffar i jobb- eller barnsammanhang har jag fått släppa taget om.

Tänker att det är lite så livet ser ut för de flesta. Men att du besparats från detta tidigare. Det i sin tur gör att det känns så där extra jobbigt och orättvist.
Tycker som det låter att du prioriterar rätt, men att du måste jobba lite med det mentala på samma sätt som du förmodligen tänkt runt din chefskarriär. 
Utifrån det du beskriver så kan just det vara att acceptera att man inte alltid kan ha kontroll över livet. Att kunna släppa och inse att allt inte går att styra upp, utan att man får ta krishantering och annat lite som det kommer.

Du tror att det är det du kommer att bry dig om på gamla dar, din missade karriär? Ja, då har du kanske inte dina barn i fokus trots allt. 

Det är som det är, du har den pappa du har till barnen, de är som de är. Detta är din lott i livet, det är inte alltid rättvist. 

Jag tycker det låter som att du sätter oerhörda krav på dig själv, där du ständigt tänker att sätta barnen först, att medarbetarna ska få närvaro och empati, och att du inte ska bli bitter på gamla dar? 

Det är ju "vanlig FOMO", dvs rädsla att missa. Och det är ju en känsla som kan vara oerhört hindrande. Och den botas knappast av att hålla dörren öppen till allt som man spontant vill, utan man behöver faktiskt välja, dvs prioritera. 

Det kanske måste kännas lite när ens barn inte mår bra och nån enstaka gråt på jobbet när barnen är i fara är att vara människa. Precis som alla andra så har chefen naturligtvis också saker som kan bli för mycket.

Jag tycker det låter som att du kanske inte bör göra samma val denna gång, att du tar en paus ifrån jobb, utan att du kanske behöver sikta på att få ihop livspusslet på ett sätt där du inte upplever "paus" utan där du snarare tar lite paus varje dag för att orka.

Jag har tyvärr inga goda råd att ge, men tänker att du förmodligen är, eller blir, en jättebra chef eftersom du har förståelse för att dina medarbetare också kan kämpa med privata svårigheter på jobbet. Precis en sån chef man vill ha  //

Skrev ett långt inläggsom försvann.
Men det mesta sägs här: https://sverigesradio.se/avsnitt/1663771

Vad är viktigast, barnen eller karriären?

de flesta med karriär brottas av och till med balansgången mellan privat och jobb. I vissa perioder så har man inte lika mycket att ge på alla plan och så får det vara. Du förväntar dig att vägen ska vara spikrak och utan hinder och så fungerar inte livet, den är kantad av utmaningar och uppförsbackar. Acceptera att du inte alltid kan ge 100% på jobbet, få personer med familj och barn kan detta. Att tro att man kan och forcera fram det är så man tillslut blir utbränd. Låt jobbet och karriären vara prioritet 2 och var nöjd med det. Det är inte antingen eller, man måste inte ge 100% alla dagar, veckor och år.

Det är inte samma sak som att sitta och vara bitter när man är gammal för att man valde barnens bästa före jobbet. 

Jag förstår dig, och tycker du resonerar klokt. Har mest medkänsla att skicka men undrar också om du har eget stöd i detta? Både för att hantera barnens sjukdomar men också sorgen (kanske fel ord) över karriären?

Men en chef? i min värld är det verkligen ingen som behöver dölja känslor och alltid prestera på topp. Beror väl delvis på bransch, men att visa att det är okej att ha andra saker i livet kan vara minst lika viktigt för personalens arbetsmiljö och hälsa. 

Kanske att en chefskarriär inte är möjlig nu om du ska hålla som människa. Har du sett över möjligheten att göra karriär sidledes, dvs bli expert inom ditt område? Så har jag gjort pga barnens behov.

Nu har jag nog inte lika höga karriärmål som du, men skulle gärna ha satsat på att bli chef om mitt familjeliv varit mer normalt. Men nu ser jag inte att det skulle vara hållbart. Tyvärr märks det på lönen.

Naturligtvis finns det anledningar till att du är som du är. Men jag tänker också att livet faktiskt gör att du behöver sätta upp gränser för hur "bra" saker kan bli. 

Medarbetare behöver inte alltid att du är fullständigt empatisk och i stunden. De behöver att det är ett tillräckligt bra möte och en tillräcklig bra. 

Jag menar inte att du ska strunta i att försöka göra bra möten, att vara en bra chef och att också fokusera på familjen. Jag menar att att för att hantera allt det du faktiskt gör, kan du inte samtidigt också kräva av dig själv att förebygga bitterhet, eller att inte få känna besvikelse över att livet ständigt envisas med att presentera nya utmaningar.

Du kanske har hamnat i en situation i livet där du faktiskt inte behöver stå tillbaka, men heller inte har råd att lassa på massor av extra krav, utan faktiskt behöver ta lite utrymme emellan allt det där som andra behöver till att andas. 

Kanske prata med din chef om att ta NÅGON semesterdag för att faktiskt få lite utrymme.

Nu är jag inte en karriärsmänniska, men jag har två barn varav en med diagnos och en med andra problem. ingen närvarande pappa. Fått ta allt kring barnen, alla möten, alla vårdbesök, har ganska låg lön och kommer behöva hjälpa mina barn både ekonomiskt och med andra bitar även som vuxna ett bra tag.
Och det tär på en. Oron. Hur ska det bli. Har jag råd? Har jag ork?
Kan inte ens sätta mig in i hur tufft det skulle vara om jag samtidigt ville klättra på karriärsstegen. 

Jag tror att ibland är det bra att försöka stanna upp och tänka på vad man faktiskt har, och inte vad man vill ha. Det är få förunnat att ha sitt drömjobb. De flesta människor har inte det. De flesta människor når aldrig alla sina drömmar. De flesta människor har det som du, ett steg upp, två tillbaka, två steg upp, ett tillbaka, en dörr i ansiktet, två steg till osv.

Försök att tänka på de dörrar som faktiskt öppnades. Och försök att tänka att tåget faktiskt inte stannat än. Du missade kanske den där chansen, men bakom nästa krök finns kanske en annan? Kanske får du inte det du ville ha, men kanske får du något bättre?

Just idag med barnen kanske klättringen inte går så som du vill, men du kommer ju kunna klättra i flera år till sen. Tro på dig själv, tro på att andra tror på dig, tro på att en missad chans bara betyder att det kommer fler.

Och i slutändan så kanske du får acceptera att ok, livet uppfyllde inte alla drömmar och kanske inte det uppfyllde den viktigaste. Men det uppfyllde kanske tillräckligt? Alla de små sakerna som faktiskt uppfylldes, kanske överväget den där stora som aldrig hände? 

Jag tänker också på en fin sak som någon sa om att livet och allt man har och gör är små bollar som man måste bolla med. Där vissa är av glas och vissa är av plast. Bollarna av glas ska man vara rädd om, men plastbollarna gör det ingenting om man tappar! Försök att bena ut vad i ditt liv som är glasbollar och vad som är plastbollar, och släpp de som är i plast så du kan hålla i de som är i glas.

En sak jag tänker är att du jämställer att inte klättra på karriärstegen med att inte bli intellektuellt utmanad. Där tror jag att du ska tänka om. Det finns massor med jobb som innebär intellektuella utmaningar, kräver kreativ problemlösning mm men som inte är är alls lika krävande som att vara chef. Jag har ett yrke som inte direkt har kartiärmöjligheter, men de som är ambitiösa ser till att bli del av internationella projekt, deltar i konferenser, utvecklar nya arbetsmetoder etc. Att klättra i hierarkin är absolut inte det enda sättet att utvecklas på jobbet.