Soc vill familjehems placera mitt barn

https://lakartidningen.se/opinion/debatt/2022/10/varden-ar-for-dalig-pa-att-upptacka-autism-hos-flickor-och-kvinnor/

">

Länk till 20 minuter lång infofilm om flickor och kvinnor med adhd, med Lotta Borg Skoglund. Film från Attention. 

Ja hon har mycket svårt att uttrycka sig generellt med känslor

Målet är inte primärt att hon ska "må bra och vara lycklig", om du förstår, utan att hon ska få ordning på sitt liv. Så det är inte att hon mår bättre av ett boende, utan att det är något som de anser att hon behöver. Om hon får ordning på sitt liv så är tanken att hon kan må bättre av struktur och ordning, som många barn och unga behöver för att må bra, och det kan liksom bli ett steg närmare. Sedan är en placering inte alltid ett stort trauma osv och inte alla hvb-hem är dåliga heller. Man vet inte innan man är där helt enkelt, och ni verkar inte ha mycket till val tyvärr.

Det går om man vill. Det är så det ser ut på vissa HVB hem. Klä på dig nu eller gå till skolan i pyjamas/nattlinne/kallingar sedan ta barnet - för det är ett BARN inte en VUXEN hur gärna ungen än vill intala sig att det är det - och så inför man rutiner och regler. Internet och telefon är inte en rättighet, det får man förtjäna. Skolan är högsta prio. Det låter hårt men tyvärr finns det för många föräldrar som inte agerar som föräldrar och då måste samhället i förlängning bära ansvaret.
Nu säger jag inte att TS inte gjort något men faktum är att man misslyckas rejält om man inte kan få sin 15åriga flicka till skolan utan bara ger upp.

TS har väl inte gett upp! Hon vill bara ha input på vad som kan vara bäst för sin dotter.

Jag tvingade iväg min 14-åriga dotter under ett par månader i åttan. Det slutade med att hon fick en utmattningsdepression:( Jag hade ingen aning om att hon kunde ha autism och de vårdinstanser jag vände mig till förstod det inte heller.

Efter att ha gått till en psykolog på BUP i ett halvår kom utredning ang autism på tal. Innan jag läste på om autism hos flickor kändes det helt orimligt, men när jag började läsa på så var det mitt i prick.

Min dotter avskydde att gå till psykologer,skolkuratorn mm.  Det var starkt ångestfyllt och hon sprang ibland iväg när hon skulle dit, som ett litet barn. Hon kunde inte prata med psykologerna för hon visste inte vad hon skulle säga för hon hade ingen aning om varför hon mådde som hon mådde. Nu efter diagnosen har hon fortfarande dålig koll på sina känslor, men nu tvingas hon aldrig prestera hos en psykolog.

Hemmet var hennes enda trygghet, och vi föräldrar (även om vi i okunskap krävde för mycket av henne). Att ta det ifrån henne hade varit förödande. Reducerad skolgång i anpassad klass var det som blev räddningen. Och att hon fick vila upp sig hemma.

Så TS, kräv en utredning för autism!

Låter konstigt eftersom det verkar som att det blivit bättre. Trodde inte att dom var så angelägna så pass gamla barn som inte verket vara en fara för sig själv. 

i dag får ju tonåringarna knappt en tid förrän dom försökt begå självmord.

jag har själv bott på hvb och jag tror att tjejer generellt har det bättre där än kille iaf. Med killar känns det som att många har grova missbrukarproblem och bara dras ner i skiten. 

ledan tjejer har mer psykiska problem oftast. jag hade ingetdera, däremot hade jag kontakt med soc, jag skolkade mycket etc. Men droppen var när jag drog till grannlandet för att träffa en mkt äldre kille. Mamma fick nys om detta och larmade polisen, som sen tog mig vid gränsen. 

detta var absolut dåligt gjort av mig men jag hade några bra år på hemmet. Vi levde som en familj med tre andra tjejer i min ålder. Vi reste, bodde i radhus centralt och hade det bra. jag ångrar inte att det blev som det blev. Träffade dessutom min sambo och vi har två snart vuxna barn. 25 år sen nu. 

Japp så var det. 

vi levde som sagt radhusliv jag och tre andra tjejer in15-års åldern. Vi hade en personal dygnet runt som sov,
fast flera olika. 

vi hade planering på söndagar, en matdag, städdag, läggdags kl 22 på vardagar, upp till skolan, och sen göra det som var bestämt. Aldrig några spontana saker. Fick inte ha mobil. 

men vi hade väldigt roligt. Reste utomlands och till en stuga i Norrland varje år. Vi var både som systrar och vänner. utomlands träffade vi killar, och en tjej hade ofta en kille som smög in genom hennes fönster. Vi hade lite hyss för oss som ändå var harmlösa. 

personalen har skrivit dagböcker om varning en varje dag. Lite kul att läsa i dag. 

men det var knappast kul jämt. Ibland kändes som ett fängelse, känslan. 

Hoppas du syftar på att ge upp. För det är många som inte lyckas få sina tonåringar till skolan. Tillslut är väl känslan att ge upp. Har du ens hört talas om hemmasittare? där barnen KRÄKS av att gå till skolan. ska dessa föräldrar tvinga iväg barnet varje dag till kostnad på barnets psykiska hälsa??för att föräldern enligt dig misslyckas. 

låter som att du inte har så mkt kunskap om tonåringar och nfp När du säger så. 
jag gick visserligen ut genom dörren på morgonen men inte till skolan. Jag gick bara nån annanstans. Min mamma och pappa gjorde inte annat än kämpade för mig. Tillslut fick jag komma till en mindre skola där jag ändå trivdes  men det tog hela 7,8 och halva nian  så mkt avskydde jag högstadiet  

 

På min tid fanns inga "hemmasittare", vi var skolkare och inget annat.
"NPF" har mest blivit ett modeord att ta till när ungar sätter sig på tvären. Säger inte att det inte finns,men överdiagnostiseringen är högst sannolik fullständig kaos.

Vi tvingade vårt barn till skolan och det som hände då var att hen mådde fruktansvärt dåligt psykiskt och till sist krashade och inte ens klarade av att gå ut eller ha kontakt med kompisar. Men efter att ha fått vila upp sig hemma och sen börja skolan igen i långsam takt och med anpassningar så gick det bra. Hen går nu halvtid i skolan och har balans i livet. Orkar träffa kompisar och träna på fritiden. 

Hur mycket TS har försökt vet vi ju inte (men med tanke på hur det såg ut för ett år sedan verkar TS ha gjort ett jättebra jobb), men att tvinga barn och ungdomar till skolan kan tyvärr sluta väldigt illa. Det är väldigt sällan barn och ungdomar som inte går till skolan är hemma för att de vill det. De är hemma för att de inte klarar annat. Mitt barn ville gå i skolan men klarade det inte. 

Förr hamnade de här barnen på diverse institutioner - det var därför du inte såg dem. Det är bla de barnen som nu fått ersättning för den skada samhället orsakat dem. En del tog livet av sig. 

När du gick i skolan fanns kanske dessutom obsklasserna - små klasser med fler vuxna för de som behövde det. Idag tvingas de barnen in i vanliga klasser vilket gör skolmiljön betydligt stökigare för alla. De utagerande barnen tvingas vistas i miljöer de inte klarar av vilket gör dem skrikiga och bråkiga - det gör skolmiljön outhärdlig för såna barn som mitt - som till sist kollapsar och inte orkar mer 

Precis som att jobbet inte är högsta prio för en vuxen i kris är inte skolan det för ett barn/ungdom i kris. Om det är möjligt kan skolan vara ett medel för att hjälpa barnet tillbaka till bättre mående - men om det är skolan som orsakat den psykiska ohäsan måste det först till stora förändringar innan barnet kan komma tillbaka. 

Ja, ska vi tvingas tillbaka alla unga till skolan kanske vi ska börja med att tvinga tillbaka alla sjukskrivna pga ohälsa till sina arbeten först... 

Jag hoppas att det blir en vändning snart så att både skola och arbetsliv inte tar knäcken av så många. Samtidigt undrar jag hur många av de vuxna som är sjukskrivna pga utbrändhet som har barn med problematisk skolgång. Det måste ju vara en hel del :(

Fy fan för att behandla en annan människa så. För det är just det, en MÄNNISKA, inte nåt djur som ska tvingas till underkastelse. 

Skolan är inte högst prio, en människas hälsa är högst piro. Om barnet hade cancer och gick i behandling, kräktes hela dagarna, hade dropp, då skulle du inte tänka såsom du gör om skolan, eller hur?

Samhället borde ta ansvar genom att förbättra skolmiljön, betygssystemet, skolplanen. Inte tvinga barnen till ett system som gör så många sjuka. 

Har någon frågat Henne Vrf hon inte vill gå till skolan??? 

Min bonusdotters kusin var lite likadan. Hon började testa på droger mm. Vägrade gå till skolan mm. Även deras son var så ett tag (minus drogerna, bara vägran att gå till skolan). Dottern slutade ta droger men detta med skolan kvarstod. Efter ngt år hemma & sedan praktikplats istället.. så började hon skolan igen. Verkade gå bra. Men tyvärr så började hon må väldigt dåligt psykiskt. Slutade med sjövmordsförsök tyvärr. 

Kan även utgå ifrån mig själv som 14-16 åring. Jag hade/har än idag diagnosen ADHD (fick d då jag va 16 (år 2001). Innan jag fick diagnosen var skolan jobbig för mig. Jag hade vänner, men vi skolkade lite & jag hade problem med att koncentrera mig. Jag mådde ju egentligen inte bra då heller. Jag blev själv placerad som 16 åring i HVB hem. Det gick käpp rätt åt helvete för mig & jag gick ner i ett mörker av droger, flertalet placeringar mm.

Idag är jag vuxen, har ett bra liv, socionomexamen, barn, jobb. Vad jag försöker säga är att din dotter mår nog inte så bra. Skolan är nog henne Trigger! Att placera henne tror jag heller inte blir bra. Kolla med soc & din dotter om hon kan tänka sig ha praktikplats istället & istället för HVB hem, en kontaktperson eller kontaktfamilj. Jag hoppas verkligen det löser sig för henne till det bästa. Prata med henne, lyssna på henne & döm aldrig henne. Försäkra henne att inget hon säger kommer att få dig som mamma att älska henne mindre. Berätta för henne att du inte vill pressa henne & att du ber om ursäkt ifall hon kanske har känt att du/ni har det. Ge henne mlt kärlek, trygghet & lite extra uppmärksamhet. Ha filmkvällar eller spelkväll, ha en mor & dotterdag ngn gång då & då. Kram!

Tack för ditt inlägg. Jag tycker också att det är konstigt eftersom det har blivit bättre.  Hon gör allt hon ska nu, möten med soc, skola, läkare.
Dom har inte tagit nåt beslut än dock.