Soc vill familjehems placera mitt barn
Vad har Soc ställt för krav på skolan? De verkar fokusera på er föräldrar men om tjejen inte vill gå till skolan så till den grad att hon hellre bor på hvb-hem än går dit är ju något som är fel i skolan.
Vad har Soc ställt för krav på skolan? De verkar fokusera på er föräldrar men om tjejen inte vill gå till skolan så till den grad att hon hellre bor på hvb-hem än går dit är ju något som är fel i skolan.
Det behöver inte vara något direkt fel på skolan, men de kan behöva anstränga sig mer, avsätta mer resurser och göra fler anpassningar för att det ska gå lättare för flickan att komma tillbaka. Det är viktigt att Soc sätter press på skolan och kontrollerar att de gör vad de ska. Föräldrar i TS sits har i regel tömt hela verktygslådan för länge sedan. Soc kan också ligga på BUP om de behöver prioritera en oatient.
Har individuell läroplan diskuterats? Är specialpedagogen inkopplad? Elevhälsan?
Soc är tyvärr rätt bra på att lägga all skuld på föräldrarna (det verkar vara där de är upplärda att leta fel) men glömmer att om en elev inte vill gå i skolan så är det kanske just i skolan problemet finns.
Har dottern problem med psykisk ohälsa? Träffar hon någon psykolog eller kurator för att prata med någon oberoende om varför hon inte vill gå till skolan eller vad hon vill göra?
Vad gäller placering är det rimligt att be soc förklara vad konkret de anser att dessa instanser ska hjälpa din dotter med, och fråga även om de gjort en ordentlig riskanalys för negativa konsekvenser av åtgärderna.
Fråga också om de faktiskt långtgående och kostsamma åtgärderna verkligen är kostnadseffektiva och är det bästa för dottern, eller om det skulle kunna gå att hitta alternativa, mindre ingripande åtgärder för din dotter hemma.
Skulle en internatskola eventuellt kunna vara ett alternativ eller kommer hon att rymma?
Om dottern inte kommer iväg till skolan, skulle hon acceptera att följa distansundervisning eller jobba med en lärare/läxhjälpare hemma? Kan hon tänka sig någon form av jobb/praktik några timmar om dagen?
Umgås hon fortfarande med de kompisarna som har negativ inverkan, eller umgås hon med andra vänner?
Vad vill hon själv göra på sikt?
Tumme upp på detta!
Som förälder till ett barn som blivit familjehemsplacerat på felaktiga grunder håller jag särskilt med om det fetade. Mitt barn skadades av placeringen (trots att stöldfamiljen var bra) men Soc var uppenbart omedvetna om hur dåligt och skrämmande det kan vara för ett barn eller ungdom att tvingas bort ifrån allt som är bekant och tryggt utan att veta när man får komma hem igen.
Du, TS, ska också fråga vad de har för vetenskapliga belägg för att familjehemsplacering är en bra metod att få hemmasittare till skolan. Be dem hänvisa till forskning som styrker att det är en effektiv metod. (Såvitt jag vet finns det ingen.)
Soc verkar också tyvärr ofta ha skrämmande dåliga kunskaper om hur NPF och psykisk ohälsa kan påverka viljan/orken att gå till skolan, och jag har fått känslan att deras råd och tillvägagångssätt många gånger inte bara är kontraproduktiva, utan t.o.m. skadliga.
Har flickan något intresse som kan användas som ingång för lärande? Kan det vara en öppning för kunskapsinhämtning och/eller praktik? Målet just nu kanske inte ska vara skolnärvaro utan inlärning och möjlighet att visa förbättrade kunskaper, för att kunna läsa individuell inriktning på gymnasiet under 1-2 år?
Kan kännas mer görbart än att komma tillbaka till samma skola när man varit borta länge.
Här vill jag flika in att första målet kanske behöver vara att bli kvitt psykisk (eller fysisk!) ohälsa. Mitt barns kurator fick sätta hårt mot skolan vid något tillfälle och säga att det allra viktigaste faktiskt är att eleven mår bra.
Att gå i skolan, komma hemifrån och träffa jämnåriga, kan vara en del av att börja må bra. En lektion i veckan kan vara en bra start.
I vår kommun finns en grupp som arbetar enbart med elever med långvarig frånvaro. Det kanske är något som kan hjälpa. Hos oss är det skolan (rektor) som söker stöd från dem åt eleven.
Låter som att det är viktigt att ni snabbt får kontakt med en psykolog. Det kan ibland gå fortare via elevhälsan eller UMO.
Känner nuvarande sochandläggare till hur det var tidigare - att din dotter faktiskt under tiden med dig blivit bättre och bättre?
Vi har varit i en lite liknande sits, tror jag. Vi föräldrar kämpade med ett barn som varken klarade av att gå ut eller ha kontakt med personer utanför familjen. Till sist gick hen ut, hälsade på i skolan, träffade kompisar mm. DÅ dök Soc upp och sa att det var vi föräldrar som gjorde att hen mådde dåligt. Det var ju vi som hade hjälpt hen ut från nästan total isolering!
Vad har handläggaren för teori bakom att dottern skulle må bättre på ett annat ställe? Finns det bevis för att det är du som gör att hon mår dåligt, menar jag?
Det vi upplevde var, som sagt, att vår handläggare hade väldigt bristfälliga kunskaper om psykisk ohälsa (och npf) och hade som utgångspunkt att om ett barn/ungdom mår dåligt så beror det alltid på föräldrarna. Därför kan bra kontakt med en psykolog vara så viktig. Men så klart också för att hjälpa dig och ditt barn!
Länk till 20 minuter lång infofilm om flickor och kvinnor med adhd, med Lotta Borg Skoglund. Film från Attention.
Vi tvingade vårt barn till skolan och det som hände då var att hen mådde fruktansvärt dåligt psykiskt och till sist krashade och inte ens klarade av att gå ut eller ha kontakt med kompisar. Men efter att ha fått vila upp sig hemma och sen börja skolan igen i långsam takt och med anpassningar så gick det bra. Hen går nu halvtid i skolan och har balans i livet. Orkar träffa kompisar och träna på fritiden.
Hur mycket TS har försökt vet vi ju inte (men med tanke på hur det såg ut för ett år sedan verkar TS ha gjort ett jättebra jobb), men att tvinga barn och ungdomar till skolan kan tyvärr sluta väldigt illa. Det är väldigt sällan barn och ungdomar som inte går till skolan är hemma för att de vill det. De är hemma för att de inte klarar annat. Mitt barn ville gå i skolan men klarade det inte.
Förr hamnade de här barnen på diverse institutioner - det var därför du inte såg dem. Det är bla de barnen som nu fått ersättning för den skada samhället orsakat dem. En del tog livet av sig.
När du gick i skolan fanns kanske dessutom obsklasserna - små klasser med fler vuxna för de som behövde det. Idag tvingas de barnen in i vanliga klasser vilket gör skolmiljön betydligt stökigare för alla. De utagerande barnen tvingas vistas i miljöer de inte klarar av vilket gör dem skrikiga och bråkiga - det gör skolmiljön outhärdlig för såna barn som mitt - som till sist kollapsar och inte orkar mer
Precis som att jobbet inte är högsta prio för en vuxen i kris är inte skolan det för ett barn/ungdom i kris. Om det är möjligt kan skolan vara ett medel för att hjälpa barnet tillbaka till bättre mående - men om det är skolan som orsakat den psykiska ohäsan måste det först till stora förändringar innan barnet kan komma tillbaka.