Soc vill familjehems placera mitt barn

Håller med om allt du skrev och har tyvärr personlig erfarenhet av det i citatet. 

Javisst ska du tacka ja till socialtjänstens erbjudande. Ibland blir barn för svåra att hantera för föräldrarna, då ska vi använda soc som stöd. 

Var också tydlig inför er dotter att ni gjort så mycket ni kunnat för att hjälpa henne men att hennes agerande gör att nu behöver storasyster staten hjälpa till. 

Se det inte som ett misslyckande! Ni har förhoppningsvis, som det ser ut i dina inlägg, gjort så gott nu kan. Men, som du skriver, ni kan inte bära henne till skolan, att ta emot stöd är det bästa ni kan göra för er dotter! Att hon blir placerad innebär inte att ni inte är superviktiga för henne, tvärtom behöver hon ert stöd lika mycket nu som när hon var liten. 

Är aldrig ett misslyckade att göra det man kan för sitt barn. 

Vi har just nu en insats från soc som jobbar med hela familjen men behandlare tycker inte att det blir någon förändring så därför familjehem kommer på tal.

Jag själv ser en förändring iom att hon inte längre sticker, hon lyssnar mer på mig. Hon går på alla möten med skolan, soc osv. Hon ska iväg och träffa en läkare snart för att ta blodprover och samtala om en eventuell samtalskontakt iom att hon inte vill gå till bup.
Det stora problemet är skolvägran. 

Jag är lite förvånad att det här kommer nu och inte för 1 år sedan då det var sju resor värre

Här vill jag flika in att första målet kanske behöver vara att bli kvitt psykisk (eller fysisk!) ohälsa. Mitt barns kurator fick sätta hårt mot skolan vid något tillfälle och säga att det allra viktigaste faktiskt är att eleven mår bra.

Att gå i skolan, komma hemifrån och träffa jämnåriga, kan vara en del av att börja må bra. En lektion i veckan kan vara en bra start. 

I vår kommun finns en grupp som arbetar enbart med elever med långvarig frånvaro. Det kanske är något som kan hjälpa. Hos oss är det skolan (rektor) som söker stöd från dem åt eleven. 

Jag funderar på vad ni har gjort sedan förra året. Uppenbarligen funkade ju det! Det finns kanske något där att ta fasta på och jobba vidare med? 

Låter som enda skälet till placering i nuläget är skolvägran, och placering p.g.a. skolvägran när skolplikten för henne upphör om ca 6 veckor låter helt befängt. Innan de hittat lämplig placering och hon kommit över traumat av förflyttningen så är det sommarlov, och hon kan ändå inte gå i skolan.

Låter inte som hon är en fara för sig själv längre heller. 

Är soc oroliga över att hon kommer hänga med mindre lämpliga vänner under sommarlovet och hamna snett, eller är det något annat som gör att de kommer med förslag på placering just nu?

Skulle hon vara intresserad av någon form av sommarjobb på deltid, någon sommarkurs (dans, musik, teckning- vad som helst) eller någon annan aktivitet på sommaren, speciellt om hon kan göra den med bra vänner?

Det är att hon vi har i nuläget som insats inte ser någon förändring och dom är oroliga över hennes psykiska hälsa. Sen att hennes pappa vägrar samarbeta med mig och ser nog att hon hellre blir placerad än bor med mig ( hon vill inte bo hos honom). Jag har jätte svårt att se hur hon ska "må bättre" genom att förflytta henne från all hennes trygghet

Har hon svårt att uttrycka vad som är jobbigt med skolan? Eller generellt svårt att uttrycka hur hon mår och vilken hjälp hon vill/behöver? Det kan vara tecken på autism.

Jag tycker första steget är att göra en ny bedömning gällande utredning av autism/adhd. Det kan vara svårt att se tecken hos flickor om man inte har rätt kompetens.

Låter som att det är viktigt att ni snabbt får kontakt med en psykolog. Det kan ibland gå fortare via elevhälsan eller UMO. 

Känner nuvarande sochandläggare till hur det var tidigare - att din dotter faktiskt under tiden med dig blivit bättre och bättre? 

Vi har varit i en lite liknande sits, tror jag. Vi föräldrar kämpade med ett barn som varken klarade av att gå ut eller ha kontakt med personer utanför familjen. Till sist gick hen ut, hälsade på i skolan, träffade kompisar mm. DÅ dök Soc upp och sa att det var vi föräldrar som gjorde att hen mådde dåligt. Det var ju vi som hade hjälpt hen ut från nästan total isolering! 

Vad har handläggaren för teori bakom att dottern skulle må bättre på ett annat ställe? Finns det bevis för att det är du som gör att hon mår dåligt, menar jag? 

Det vi upplevde var, som sagt, att vår handläggare hade väldigt bristfälliga kunskaper om psykisk ohälsa (och npf) och hade som utgångspunkt att om ett barn/ungdom mår dåligt så beror det alltid på föräldrarna. Därför kan bra kontakt med en psykolog vara så viktig. Men så klart också för att hjälpa dig och ditt barn!