Hur mycket kan man begära av 20-åring med aspergers och adhd?

Ett hugskott här: skulle det funka om han sökte plats på folkhögskola med internat till hösten? Det borde gå att söka allmän kurs fortfarande. Där får han mat på regelbundna tider, sällskap och det finns skolor med inriktning mot personer med npf. Om vi väljer en i närheten kan han komma hem varje helg, kanske varannan helg till mamma, varannan till pappa. Och han kan få gymnasiekompetens så att han har möjlighet att söka jobb sen.  

Alltså rent konkret kan du ju givetvis inte gör så mycket mer än att ha diskussionen igång med pappan så mycket du kan och under ordnade former givetvis.  Du bör givetvis vara medveten om att en förälder såklart värjer sig mot obehagliga sanningar och slår bakut på kritik. Är du förälder själv så vet du ju hur känsligt sånt är och det kan ju vara en del av problemet...

Fortsätt att peppa sonen dom gånger han är hos er. Försök också i den mån det går att involvera honom i aktiviteter hemmavid . Uppmuntra till att både hjälpa till hemma och passa på att prata med sonen också och höra hans resonemang.  Kan han själv komma med önskemål om olika saker så hör ju pappan att han både vill och kan. 

Sonen är 20 år och det önskemål du har är minst tio år försent. Bättre då att fokusera på den tid ni har nu och vad ni kan göra av den. Snart är sonen klar i skolan och behöver stöttning ut i arbetslivet.  

Självklart kan du ställa krav på grabben. Efter hans nivå så klart men dom det ser ut nu har det inte blivit jättebra. Grabbens föräldrar behöver stöd i dina föräldraroller vilket soc och bup kan ge. För grabbens del är livet jäkligt bekvämt. Ser inte föräldrarna det så är det rätt kört. Den tid du spenderar med grabben behandlar du honom som vilken ung vuxen som helst. Skola behöver han ju sköta och borde inte bli släppt vind för våg utan ingå i någon form av verksamhet eller program. Ring och rådgör med soc. Orosanmälan eller om det redan finns någon handläggare. Är det ett LSS boende som är mest lämpligt eller eget boende med stöd? AF och AME borde ju kunna se till att det finns sysselsättning. Men till syvende och sist är det föräldrarnas ansvar. 

När det gäller NPF-diagnoser, så är det generellt väldigt svårt att säga hur mycket man kan kräva av en ung vuxen. Det varierar otroligt mycket. 

Men, här handlar det ju om att pappan inte ens vill försöka be sonen att hjälpa till med något. Något litet, någon gång. Och det är inte bra. Jag har själv varit lite för mesig där med mina barn (två har också NPF).  Men jag ser ingen skillnad där. Min son som INTE har NPF är minst lika svår att motivera att hjälpa till. Så, det verkar i alla fall inte spela någon större roll. Det är individuellt.

Jag tror i alla fall att det är bra om barn lär sig att hjälpa till hemma i någon utsträckning. Annars kommer de att göra ett dåligt intryck i olika sammanhang som vuxna. Eller, förstås, de får lära sig snabbt då. Jag gjorde så att barnen fick en uppgift var, så som tömma diskmaskinen eller ta hand om något husdjur. Plus att plocka undan i sina rum, så att man kan städa igenom snabbt där. 

När de var tonåringar, så tyckte jag dels fortfarande, att de ju har skolan och sånt - samtidigt så vore det bra om de lärde sig lite fler färdigheter. Så jag pushade dem ändå att hjälpa till ibland med "nya" saker, så som att måla staket, sätta några kakel på väggen, eller lite trädgårdsarbete. Men det vart lite krystat. Det är lättare om barn som yngre får hjälpa och fixa saker. Men när de var yngre så fanns det inte så mycket sånt att göra. Deras pappa var inte så händig som min nuvarande man är. 

Jag hade aldrig pallat leva med en partner som förstör sitt barn sådär. 

Ang det fetstilta: satsa på BUP (eller privat psykolog), inte Soc. Barnpsykologer är utbildade i npf, men socionomer är inte det (om de inte har vidareutbildat sig). Socialtjänstens brister gällande npf är upprörande och behöver akut åtgärdas.

Jag har själv barn som råkat mycket illa ut pga detta. Har under flera samtal med Soc fått order om hantering av mitt barn som gått rakt emot det forskare och BUP rekommenderar. Detta med hot om tvångsomhändertagande om jag inte lydde (trots att BUP meddelade Soc att deras åtgärder kunde vara skadliga för barnet). Jag tvingades alltså behandla mitt barn illa för att göra Soc nöjda. Nu är vi av med dem och kan äntligen göra som vi och BUP föredrar. Och barnet mår bättre igen. Men det har kostat ångest och förlorad skolgång. (IVO-anmälan ska lämnas in.) 

Information om den här stora bristen i en så viktig samhällsfunktion måste spridas så att vi kan få till en förändring. Läs om två forskares oro angående kunskapsbristen: 

https://attention.se/2022/11/24/kunskapsbrist-om-npf-inom-socialt-arbete-viktigt-att-vi-sprider-var-kunskap/

Rättelse :) De är ju inte forskare, men väl insatta. 

En 20-åring med npf kan inte förväntas vara lika självgående som en "vanlig" 20-åring. Med detta sagt, låter det absolut som föräldrarna gör den numera unge mannen en björntjänst genom att inte ställa några krav alls. Han är vuxen, om än med vissa svårigheter. De behandlar honom som ett barn. 

Jag håller med ovanstående TS. Fortsätt att vara en bra förebild samt ställ lite krav på killen. Passa inte upp på honom. Sen har du gjort vad du kan.

Hur står du ut? Vore det inte bättre om ni separerade? Då kan du fokusera på ditt eget liv och era gemensamma barn. Din sambo kan leva vidare i symbios med sin dotter och strunta i alla andra.

I familjer med funktionshinder är det naturligt att alla påverkas samt får anpassa sig, men det du beskriver är orimligt.

Håller med dig. Min tanke var mera stöd i föräldrarollen via socionomer. Grabben behöver ner och annat stöd. Risken (eller chansen) att han blir överförd till habiliteringen. Är han outredd är det en katastrof. Kan ju faktiskt vara så att skolan har försökt (inte troligt) och föräldrarna har dissat allt pga lathet och noll sjukdomsinsikt. Tragiskt för grabben. Även unga som inte har ett spår av npf tycker ju att det är najs att slacka runt. Några inte alla. Tror att det är vajsing på föräldrarna när ingen av dem kämpar på. Förstår TS frustration. 

Jo, då. När jag var 16 flyttade jag hemifrån, och jag har NPF. 

Men herregud, ta dina stackars barn därifrån!

Jag skrev att han inte kan _förväntas_ vara lika självgående som andra 20-åringar.

Inte att det gäller alla med npf.

Vissa har stora svårigheter, andra mindre. Vissa mognar tidigt, andra inte. TS bonusson verkar definitivt ha svårigheter, men det verkar också som föräldrarna begränsar honom.

Samma här. Det gick bra så länge jag gick i gymnasiet, men blev inte helt problemfritt sen. Jag var inte utredd då, som tur var, annars kanske inte mina föräldrar hade gett mig förtroende att flytta för att gå gymnasiet. 
Så visst kan vi också!

Fortfarande fel rubrik eftersom det inte är sonen som är problemet utan pappan och dessutom  mamman. 

Och nej, du kan troligen inte göra något. 

Men av sonen kan man begära det han klarar utifrån hans mognadsgrad och diagnoser. Och utifrån vilket åldersnivå han är på.