Sonen är 20 år och vuxen och från samhället sett har han stora krav på sig även utifrån att han har diagnos. Alltså är det inga problem att att be honom handla, ta fram dammsugare eller annat . Tvärtom är ju det minimum.
Att han blir sittandes är inte per automatik för att han har diagnos utan för att ingen säger åt honom att göra något.
Om pappan inte själv kan be sonen om hjälp så kan väl du?
Alltså rent konkret kan du ju givetvis inte gör så mycket mer än att ha diskussionen igång med pappan så mycket du kan och under ordnade former givetvis. Du bör givetvis vara medveten om att en förälder såklart värjer sig mot obehagliga sanningar och slår bakut på kritik. Är du förälder själv så vet du ju hur känsligt sånt är och det kan ju vara en del av problemet...
Fortsätt att peppa sonen dom gånger han är hos er. Försök också i den mån det går att involvera honom i aktiviteter hemmavid . Uppmuntra till att både hjälpa till hemma och passa på att prata med sonen också och höra hans resonemang. Kan han själv komma med önskemål om olika saker så hör ju pappan att han både vill och kan.
Sonen är 20 år och det önskemål du har är minst tio år försent. Bättre då att fokusera på den tid ni har nu och vad ni kan göra av den. Snart är sonen klar i skolan och behöver stöttning ut i arbetslivet.