Hur mycket kan man begära av 20-åring med aspergers och adhd?

Nej, en dag i veckan och han är inte gäst.

Handlar inte om deras relation, utan att de skapar problem för sonen. Han måste få möjlighet att växa upp och lära sig ta ansvar.

Vadå köra över? Det är inte ett litet barn det handlar om. Jag försöker vara en bra förebild för sonens skull. Han behöver pepp och stöttning.

Pappan är en väldigt fin och kärleksfull sådan, men ja han daltar något fruktansvärt med sonen och har antagligen alltid gjort. Jag försöker få in att det faktiskt är en man han passar upp på nu, inte en pojke. Jag älskar dem båda två och vill bara väl.

Ja, och vad tänker och kan du göra?

Fortsätt att vara en bra förebild då!

Inte mycket mer du kan göra om pappan inte vill förändra något.

Eftersom mamman tydligen är så misslyckad, håller sonen tillbaka, och lever för hans diagnoser, och även pappan daltar något fruktansvärt med sonen, så finns det väl inte så mycket du kan göra heller.

Dina aldrig så eminenta insatser en gång i veckan kommer inte att räcka så långt. 

Fin och kärleksfull pappa som träffar sitt eget barn en dag i veckan. Inte mycket till pappa i mina ögon i alla fall. Men ändå är det mammans fel, hon som tar 90% av ansvaret. Och du, du kommer som en skimrande räddare i nöden, redo att styra upp dessa två otroligt misslyckade föräldrar (fast fin och kärleksfull pappa den där dagen i veckan).

Du kanske kan skaffa en medalj till dig själv som bevis på hur bra du är!

Jag säger bara som det är. Han ÄR bortklemad och behöver någon som ställer krav på honom. Jag är ingen "räddare i nöden".

Pappan vill gärna ha honom boendes på heltid, vilket han hade i flera år, men mamman bor större och närmare skolan. 

Ingen som frågasätter hur det är och ifrågasätter din analys. Frågan är vad du kan göra

Vara en god förebild?
Ställa någon form av hårt krav/ultimatum på pappan?
Dumpa 23 böcker och artiklar om NPD på pappan och hoppas han tar åt sig?
Fortsätta gnälla på FL och inte göra något?

Det viktigaste är att inte DU servar sonen samt ber honom hjälpa till. Uppenbarligen klarar han av det. 

I övrigt skulle inte jag lägga mig i. Det är tragiskt ja, men du kan inte ändra på föräldrarna. Det är fint att du är så engagerad, men jag skulle hellre lägga min energi på annat. Det betyder inte att jag skulle strunta i bonussonen, men inte heller stånga mig blå. Fortsätt vara en bra förebild och ställ lite krav på honom. Basala krav som han klarar. Passa inte upp på honom. Sen har du gjort vad du kan. 

Så länge killen inte har en intellektuell funktionsnedsättning, har han dessutom ett eget ansvar. Föräldrarna gör fel, men allt kan inte skyllas på dem. Killen må ha npf men han är vuxen, med en vuxens intellekt. Han kanske mognar senare samt har svårare för saker pga sina diagnoser, men det är inte detsamma som att vara oförmögen. 

Att inte passa upp på killen är givetvis även för DIN skull. Ingen ska behöva serva en 20-åring, även om det bara är en dag i veckan. 

Att pappan daddar med sonen kan du däremot inte göra mycket åt. Du har försökt men det går inte in.

Hej
Jag är själv bonusförälder till en tjej på snart 20 år. Hon har flera NPF-diagnoser och det påverkar hela familjen. Hennes mamma (min sambo) gör allt för henne. All friktion elimineras. Vi får avbryta semestrar, biobesök, middagar mm för att något har hänt. Hon behöver inte hjälpa till hemma, inte vara trevlig mot andra, får maten serverad på rummet och får sina kläder tvättade och vikta. Jag och min sambo har många bråk eftersom alla andra får stå tillbaka hela tiden och min sambo blir irriterad på mig när min energi tar slut. Våra andra barn känner sig nedprioriterad och är ofta ledsna över det men min sambo har främst fokus på sin äldsta dotter som hon har med en man från ett tidigare förhållande. Det jag kan råda dig till (TS) är att du ska ta vara på din egentid, träffa vänner, prata av dig och träffa någon som du kan ringa och bara få en lång och skön kram av när du känner dig osynlig i din relation med din sambo. Det finns många som är i samma sits och behöver en stöttning.