Inlägg från: Anonym (Uppgiven) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Uppgiven)

    Hur mycket kan man begära av 20-åring med aspergers och adhd?

    Han bor på heltid hos den ena föräldern, men är hos den andra en helgdag i veckan. Den dagen sitter han och spelar mer eller mindre oavbrutet medan pappan servar med allt... först fika och sedan mat serverad där han vill ha den, köket eller vardagsrummet. Han lyfter inte ett finger och när han känner sig färdig är det tack och hej och så går han hem.

    Försökt få pappan att förstå att han inte gör sonen några tjänster inför framtiden på det här sättet. Nu ligger han sjuk och behöver handla, men vägrar be sin lille son om hjälp för "han ska inte behöva ta hand om sin pappa"... för guds skull människa... blir så trött och uppgiven. Jag vet att det i sig inte är mitt ansvar, men jag tänker på sonen, som beter sig som ett barn trots att han är vuxen och att det är föräldrarna som håller honom tillbaka med sitt eviga daltande. Sonen går knappt i skolan, han kommer iväg någon timme i veckan och ingen tar tag i det... Upplever att han har stor respekt för mina åsikter och de gånger jag sagt åt honom att hjälpa till så har han gjort det utan protester. Tvärtom så har han verkat stolt efteråt.

  • Svar på tråden Hur mycket kan man begära av 20-åring med aspergers och adhd?
  • Anonym (Uppgiven)

    Kan tillägga att jag har stor erfarenhet av npf, så mina åsikter är inte ogrundade.

  • Anonym (Uppgiven)
    Anonym (Välj) skrev 2024-04-17 08:11:33 följande:

    Du lär inte kunna förändra pappan så du får hantera din sida enligt bästa förmåga.


    Vad menar du?
  • Anonym (Uppgiven)
    Anonym (Nja) skrev 2024-04-17 08:14:00 följande:

    Du har fel rubrik. Det här handlar om pappan, inte sonen.


    Inte egentligen, för det handlar ju om att pappan behandlar honom som ett barn och inte tycker att man kan kräva något av honom. Att han "behöver tid att vänja sig vid nya saker" etc... tycker han överdriver något brutalt.
  • Anonym (Uppgiven)
    Fjäril kär skrev 2024-04-17 08:16:47 följande:

    Sonen är 20 år och vuxen och från samhället sett har han stora krav på sig även utifrån att han har diagnos.  Alltså är det inga problem att att be honom handla, ta fram dammsugare eller annat . Tvärtom är ju det minimum.  
    Att han blir sittandes är inte per automatik för att han har diagnos utan för att ingen säger åt honom att göra något.  
    Om pappan inte själv kan be sonen om hjälp så kan väl du? 


    Nej jag känner att han mest är bekväm och bortklemad, hans problem har inte med diagnoserna att göra i första hand. 

    Menar du att jag ska be sonen att hjälpa honom? Jag har inte hans nummer och det skulle verkligen kännas som ett övertramp. Jag försöker få pappan att ta steget att inse att sonen faktiskt är vuxen.
  • Anonym (Uppgiven)
    Anonym (Polly) skrev 2024-04-17 08:24:20 följande:

    En dag i veckan är ju för lite för att åstadkomma en förändring. Det är den andra föräldern som kan göra något. Vad är det för skola han går i? Han lär ju inte få något från CSN om han är frånvarande så mycket. 


    Men det skulle vara en förändring 100% av den tid han är hos pappan. Jag upplever att sonen mognat massor sen jag kom in i bilden, men det är ju inte nog. Det är inte mitt barn, föräldrarna måste ta ansvar de också. Mamman är ännu värre, hon lever genom hans diagnoser och har gjort det till sin identitet. Jag misstänker starkt att hon förvärrar för honom med flit, för hon vill inte att han ska flytta hemifrån.

    Han går i gymnasiet och nej, han får inte studiebidrag.
  • Anonym (Uppgiven)
    Anonym (Nja) skrev 2024-04-17 08:36:02 följande:
    Här har du ett problem. Inte "också". DU har inget som helst ansvar här, det känns snudd på att du lägger dig i snarare.
    Jag tycker att samtliga vuxna i en familj har ansvar om och för varandra. Brister någon, får andra ta mer. Pappan tycker inte att jag lägger mig i, medan mamman inte alls verkar uppskatta att sonen blivit mer självständig. Dock är det killens känslor som är de viktiga här och han blir jätteglad varje gång vi träffas, så han har antagligen inga problem med mig heller.
  • Anonym (Uppgiven)
    Jemp skrev 2024-04-17 08:39:43 följande:

    Umgås de inte?


    När han är på besök? Mja, beror på hur man ser det... alla sitter ju tillsammans vid måltiderna, men ipad eller telefon är alltid med. "Han behöver den" säger pappan när jag försökt få honom att lägga undan den när vi äter åtminstone... nej han behöver den inte. Han är skärmberoende som de flesta unga är idag. Finns ingen som helst anledning att behöva ha den som avskärmning hemma vid ett lugnt köksbord.
  • Anonym (Uppgiven)
    Anna7719 skrev 2024-04-17 08:41:14 följande:

    Är han hos er en dag på 14 dagar så är han gäst.
    Pappan får sköta deras relation tänker jag.


    Nej, en dag i veckan och han är inte gäst.

    Handlar inte om deras relation, utan att de skapar problem för sonen. Han måste få möjlighet att växa upp och lära sig ta ansvar.
  • Anonym (Uppgiven)
    Anonym (Välj) skrev 2024-04-17 08:45:28 följande:
    Jaha, så vad tänker du göra? Köra över pojens föräldrar och styra hur de ska agera?

    Om nu pappan är så värdelös på att hantera sin son, och du har en relation med honom. varför?
    Vadå köra över? Det är inte ett litet barn det handlar om. Jag försöker vara en bra förebild för sonens skull. Han behöver pepp och stöttning.

    Pappan är en väldigt fin och kärleksfull sådan, men ja han daltar något fruktansvärt med sonen och har antagligen alltid gjort. Jag försöker få in att det faktiskt är en man han passar upp på nu, inte en pojke. Jag älskar dem båda två och vill bara väl.
  • Anonym (Uppgiven)
    Anonym (pappan) skrev 2024-04-17 09:00:09 följande:
    Eftersom mamman tydligen är så misslyckad, håller sonen tillbaka, och lever för hans diagnoser, och även pappan daltar något fruktansvärt med sonen, så finns det väl inte så mycket du kan göra heller.

    Dina aldrig så eminenta insatser en gång i veckan kommer inte att räcka så långt. 

    Fin och kärleksfull pappa som träffar sitt eget barn en dag i veckan. Inte mycket till pappa i mina ögon i alla fall. Men ändå är det mammans fel, hon som tar 90% av ansvaret. Och du, du kommer som en skimrande räddare i nöden, redo att styra upp dessa två otroligt misslyckade föräldrar (fast fin och kärleksfull pappa den där dagen i veckan).

    Du kanske kan skaffa en medalj till dig själv som bevis på hur bra du är!
    Jag säger bara som det är. Han ÄR bortklemad och behöver någon som ställer krav på honom. Jag är ingen "räddare i nöden".

    Pappan vill gärna ha honom boendes på heltid, vilket han hade i flera år, men mamman bor större och närmare skolan. 
Svar på tråden Hur mycket kan man begära av 20-åring med aspergers och adhd?