Är det vanligt att man väljer partner som är "good enough"?
Citerar en annan aktuell tråd här på forumet:
Fast alla par "älskar" inte varandra, om man menar en himlastormande ömsesidig förälskelse. Det är en blessning att få uppleva det, många får det inte - men då kan man ändå hitta någon som man tycker om, och som är "good enough" att leva med och skaffa barn med. Det kan till och med bli lugnast så, för om man inte älskar passionerat, så kommer man heller aldrig att bli passionerat svartsjuk och passionerat hatisk. Utan man kan skiljas som vänner och samarbeta om barnen på ett civiliserat sätt.
Men om det skulle vara så att TS' tjej vill ha ett svar på om han "älskar" henne eller inte, så måste han förstås svara rakt på det också. Före hopflytt och barnavel.
Är det här ett vanligt fenomen? Jag själv skulle inte kunna bli tillsammans med någon från början som jag inte var kär i, sen att man inte har samma förälskelse känslor senare är ju en annan sak, samtidudigt förstår jag tanken. Men ni som lever så eller vet par som har det så är det ömsesidigt inom relationen, eller är den andre ovetande eller hur funkar det?