Anonym (?) skrev 2024-03-05 17:38:31 följande:
Varför lyckas så många män inte skaffa vänner? Varför har de ingen bra kontakt med sina familjemedlemmar? Varför hänger de upp allt på en partner? Jag vill inte ha en partner som inte har ett eget socialt liv. Det är varken hälsosamt eller attraktivt.
Jag tror att det beror på att gamla normer och invanda mönster finns kvar som ett arv från den tiden mannen tog mer ansvar för den ekonomiska biten ( kanske det även var den enda inkomsten i familjen) och kvinnan var den som var hemma och tog hand om barnen och var den som hade/ tog mest initiativ och planerande för den sociala biten med släkt och vänner.
Så såg det ju ut länge och sådana arv tar lång tid och generationer att bryta.
Jag själv är född på 60-talets mitt och har växt upp mellan två generations brytande tidsepok.
När vi var närmare tonårsperioden gjorde mamma karriär och då blev det pappa som fick ta det mesta av hemmets sysslor då det passade bäst.
Han var ovan att vara den som hade kontakt med släktingar ( inte vänner dock då han var aktiv i föreningslivet och hobbies) så det landade fortfarande på mamma. Hon knorrade och tyckte att pappa skulle ta mer ansvar nu då även hon var ute i arbetslivet.
Men det var svårt för pappa, svårt att få en gammal hund att sitta som det gamla ordspråket säger.
Men han gjorde sitt bästa och där han kunde tillföra med sina styrkor,som huset och fix med det.
Det var rätt ojämlikt men de jobbade på det.
Min bror däremot växte in i jämlikhet då hans fru också arbetade, de delade på allt ansvar kring hemmet och barnen på ett helt annat sätt än den miljö han växte upp i.
Men fortfarande är det hans fru som roddar de mesta sociala kontakterna och det är nog pga att min bror inte är så utåtriktad, men han jobbar på det.
Hans son har idag sin egna familj och där är det ännu mer utveckling kring jämlikhet och där båda har kontakt och tar kontakt med sina ursprungs familjer.
De ser även till att båda har tillgång till lika mycket egen tid för sina intressen utanför hemmet, de båda ser också till att sätta guldkant på livet som par, inte förväntar sig att det bara är en i förhållandet som ger och roddar för bådas bästa. De ger lika mycket,inte millimeter rättvist ALLTID för så ser inte livet ut, men finns som ett riktmärke ändå.
Jag arbetar själv på förskolan och där jobbar vi väldigt mycket kring den sociala delen och inkludering och hur man knyter sociala relationer. Vi lyfter även allas lika värde och att vi har mer likheter än olikheter och mindre våra skillnader. Mycket av det vi bär med oss av är ofta ett socialt arv och därför det ser ut som det gör.
Tex Hur svårt har det inte också varit för kvinnan att göra den förändringen och omställningen att också inbringa en inkomst till hemmet och fortfarande vara den som tar mesta ansvaret av både hem barn och sociala relationerna?
Båda kämpar men inom olika områden.
Vi ska inte tävla i orättvisor utan fundera på hur vi kan stötta varandra bäst samtidigt som vi tar eget ansvar att bryta tidigare mönster.
Man måste våga ta det första svåra steget. Annars blir det ingen förändring.
Detta var lite av mitt svar till TS men det råkade Visdt hamna på dig?😅 men orkar inte skriva om!