Anonym (...) skrev 2024-03-12 06:30:50 följande:
Det är ett väldigt fokus på män och kvinnor och kärleksrelationer. När man pratar om att män är ensamma så pratar man ju väldigt ofta även om den övriga sociala kretsen. Vänner och familj. Där visar det ju sig att män är otroligt mycket sämre än kvinnor på att upprätthålla relationer i stort. Det märks även tydligt när ett par skiljer sig. Mannens relation med vännerna rinner i högre grad ut i sanden, och där kan man väl dra slutsatsen att det var kvinnorna som såg till att ordna planeringen kring att ses. Ofta umgås par med andra par och det är inte konstigt att förstå varför. Man märker även att döttrar generellt är bättre än söner på att hålla kontakten med familj och släkt.
Det hela hänger ihop med våra uppväxter där kvinnor formas mer till att vårda relationer och därför får ett försprång på den fronten.
Om män börjar i den änden och blir lite bättre på att helt enkelt vara sociala, ta initiativ och vårda de relationer de har så tror jag att kärleksrelationer skulle bli enklare på köpet.
Sedan finns det så klart fler patriarkala normer som är skadliga, men jag tror många män väljer att "fultolka" saker och lätt sätter på sig offerkoftan. Det viktigaste här tror jag är att män slutar skrika "det är orättvist!!" och börjar fundera över varför det ser ut så här och hur de kan förändra sin situation, för rent krasst handlar det inte om att "kvinnor kan välja och vraka medan män får be och tjata om att en kvinna ska titta på en."
Sant att vi fostras olika och att det spelar in. Samtidigt tror jag att många kvinnor uttalar sig om ensamma män utan att själva ha erfarenhet av hur det är att vara långvarigt ofrivilligt ensam, dvs de tar lätt på något som de kanske själva inte skulle vara okej med eller stå ut med. Vi män förväntas ofta kunna vänta hur länge som helst på att hitta någon som det klickar med, och vi ska då också "lära oss" trivas med vår ensamhet och inte använda tiden till att ligga på latsidan när det gäller fysisk träning, att vårda våra utseenden m.m. Ju längre tiden går så kanske det inte är så konstigt om vissa män tänker att de kan nog börja ge fan i hur de ser ut, eftersom de börjar tro att ingen kommer vilja ha dem oavsett hur mycket de jobbar med sig själva.
Redan i tonåren får killar som är mer blyga, återhållsamma och inte på när det gäller tjejer (kanske av ren respekt, att man inte vill vara på för att man tror att det skulle inte uppskattas) lära sig att stå tillbaka och jobba på att bli mer (traditionellt) manliga för att tilltala tjejer. De som lyckas bäst att få tjejer i den åldern är de som är modiga, vågar vara på och som har manliga attribut och ser bra ut.
Sedan i vuxen ålder så ändrar en del kvinnor uppfattning om vad de vill ha för sorts man, eftersom de vill bilda familj och då duger en mer lugn och återhållsam man. Det kan då bli svårare för en del män att hitta en balans när det gäller hur de ska vara för att duga åt en kvinna. De får inte vara för dominerande och på, men inte heller för mesiga eller servila.
Konkurrensen mellan män är hårdare och den som inte klarar att hålla den där balansgången och samtidigt jobba med att vara fysiskt attraktiv varje dag slås lätt ut.