Är det otrohet?

Det är annorlunda för utan anledning så är det ett sjukligt beteende precis som exempelvis svartsjuka utan anledning.

Men när det finns en anledning så är bristande tillit och svartsjuka normalt.

När det finns en anledning så är det mycket lättare att arbeta på det.

I praktiken spelar det ingen roll om anledning finns eller inte. Det spelar heller ingen roll om det bristande förtroendet baseras på otrohet eller annat svek. 

Man kan ha blivit sviken i ett helt annat sammanhang och detta bristande förtroende bubblar senare upp som befogad eller obefogad svartsjuka.

Det är konstigt att du säger det när min psykolog säger att det är skillnad.

Utan anledning så har man ett personligt problem. Med anledning så har man ett relationsproblem. Det senare är mycket lättare att arbeta på. Anknytningsproblem och dålig självkänsla är mycket svårare att fixa än om ens partner gjort felsteg.

Det är ens partner som svikit på något sätt som är skyldig att återskapa tryggheten efter sveket. Så under en period får ens partner helt enkelt backa lite från situationer som kan skapa svartsjuka. Kan hen inte göra det så visar det att hen inte bryr sig och då är det en annan sak. Ds bör man inte fortsätta i relationen.

Det krävs att båda arbetar på den bristande tilliten och främst den som svikit. 

Jag tycker det låter som att din man trakasserar kollegan. Köpa blommor som sätter henne i en jobbig sits inför sin familj, erbjuda dusch (och inte ta ett nej utan fortsätta skriva) etc.

Varför skulle en snygg, 10år yngre, upptagen tjej vara intresserad av din man? Hennes svar av det du beskriver verkar som att hon försöker avbryta försöken utan att skapa dålig stämning på jobbet.

Om hon hade varit intresserad hade de fått ihop det. Att han säger att de är ömsesidigt attraherade av varandra är nog bara önsketänkande från hans sida...

Jaha, det är du med den knasiga psykologen... ok.

Och det kan man lätt ta reda på genom att själv ta kontakt med kvinnan i fråga - om man vill. (Och hoppas på att hon talar sanning)

Det beteende som du beskriver är absolut inte acceptabelt, åtminstone inte i mina ögon.

Om det är att betrakta som "otrohet" beror på hur du och ni definierar begreppet.

Många som på riktigt har reflekterat över begreppet otrohet och hur man definierar gränserna, brukar enas om att gränsen går vid vad man själv skulle acceptera och om det är något man känner att man inte kan vara öppen om.

Alltså att man själv ska bemöta sin partner, respektera samma gränser, som man själv önskar bli bemött.

Att avslöja otrohet, att lyckas ta reda om om det förekommer otrohet eller inte gäller att det viktigaste och mest självklara är att: 
KONFRONTERA INTE!

Konfrontera aldrig, ställ inga besvärliga frågor, innan man själv har skaffat sig fullt tillräcklig info.
Vid frågor, eller konfrontation, reagerar alla med att förneka saken. 
Desto fler frågor, desto mer konfrontation, desto mer stärker man förnekandet och försvårar med varje fråga att ens få reda på någon liten del av sanningen.

Genom att konfrontera och ställa frågor gör man det omöjligt för sig själv att få reda på sanningen. 

Börja aldrig med att konfrontera, för då gör du det omöjligt för dig själv att få veta sanningen. 

Om man misstänker något och om man verkligen på riktigt vill skapa sig själv en möjlighet att få reda på sanningen så är det givetvis ingen brådska. Man måste se till att man själv agerar lite taktiskt och man måste ha tålamod och låta det ta den tid det tar, om man vill få reda på något om sanningen.

Skadan är ju redan skedd, om det förekommer något fuffens. Så inget du gör spontant, i brådska, i ilska, kan någonsin förhindra skadan, och det kan inte förhindra din partner att vara otrogen.

Om du vill få reda på någon liten del av sanningen, konfrontera inte, var lite taktisk, beräknande och konstruktiv för att själv se till att skaffa dig så mycket information som möjligt.

Det bästa och det som förenklar att få fram bevis är självfallet om din partner tror att du inte misstänker något.
Om du är målmedveten så fokusera på att vara konstruktiv, gör lite klassiskt detektivarbete, du behöver ju absolut inte känna dåligt samvete för att du snokar eftersom det är din partner som är bär ansvaret för detta.
Se till att underlätta och skapa möjligheter för din partner att fortsätta med detta fuffens (att vara otrogen).
Låt din partner övertyga sig själv att du inte misstänker något och att du är naiv.
Ge intryck av att du endast fokuserar på dig själv och dina egna aktiviteter, samtidigt som du inte alls visar att du är det minsta intresserad av vad han gör eller var han befinner sig.
Visa inte att du håller koll på tid och plats, men skapa i hemlighet dina egna förutsättningar för att verkligen hålla koll.

Fråga inte. Vid varje fråga övar man partnern i att bli bättre och bättre på att förneka saken, ger den möjlighet skapa fler argument,  ger den möjlighet upprepa sina lögner till dess den själv tror på dem, låter den gräva ner sig själv djupare och djupare i lögnerna man gör det omöjligt för den att någonsin ändra sig för att erkänna att den ljugit. 

Om man frågar och visar att man är misstänksam så gör det att den blir mera vaksam och försiktig, mera noga med att dölja sina aktiviteter, vilket gör det mycket svårare eller omöjligt att skaffa bevis och få fram ens någon liten del av sanningen.

Vid misstanke om otrohet, om det TS beskriver i sitt fall stämmer, så brukar det tyvärr vara mycket värre än man själv kan tro.
Otroheten har nästan alltid pågått längre och nivån, aktiviteterna, är värre än man någonsin kunde tro.
Sannolikt är allt mycket värre än vad man vill tro.

För din egen skull är det lika bra att utgå från detta, för så brukar det nästan alltid vara.
Om det sedan skulle visa sig (mot all förmodan...) inte vara så allvarligt så är det en glad överraskning och då finns det en chans att där finns något positivt att bygga vidare på.
Men om man försöker inbilla sig själv, om man blundar och bygger upp en falsk förhoppning inom sig själv, att "det är nog inte så farligt", så riskerar man att sanningen upplevs som en överraskande allvarlig tragedi och det drabbar dig väldigt hårt.

Det är ju precis vad jag skrivit fast med färre ord.
Jag svarade på TS fråga och ger inget svar på hur man ska hantera otrohet. Men självklart krävs det att båda parter jobbar med det. Men först måste var och en bestämma sig för om relationen är värd att rädda. 

Jag vet inte hur din relation ser ut  och kan därför uttala mig om din relation.

Vill bara påpeka att det finns inget mätbart sätt att avgöra vem som jobbar mest med relationen, det är alltid en subjektiv bedömning

Om den ene har sönder relationen genom att vara otrogen så är det ju uppenbart att personen inte tyckte relationen var värt så mycket, iaf inte tillräckligt mycket för att låta bli att sätta det på spel. För inte satsar man väl något man tycker är det viktigaste man har på ett pokerspel? Och då spelar det ju inte så stor roll vad personen säger efter att den blivit påkommen, personens handlingar säger allt.

ALLT i en relation är subjektivt och det räcker gott och väl med subjektiva mätningar för att avgöra om man vill eller inte vill vara kvar i relationen. Det spelar liksom ingen roll om professor Baltazar kommer med en vetenskapligt bevisat måttstock, vill man inte vara kvar så vill man inte det.

Otrohet behöver inte bara bero på att den ena i relationen är en idiot. Det kan finnas olika definitioner av otrohet. Otroheten kan också indirekt bero på att ena parten betett sig illa i relationen eller bara negligerat relationen. Otrohet är inte okej men kan ofta vara komplex.

En vanlig orsak till otrohet idag är att man inte förstår riskerna med att umgås ensamma med personer av det motsatta könet. Den vanligaste typen av otrohet idag är när man bygger upp en relation med en kollega. Man tänker inte vad det leder till när man agerar personligt med en kollega. Vips kan man vara förälskad eller bara kåt. Det är som ett sluttande plan där man får svårt att bromsa för man upptäcker det för sent.

Din man verkar varken respektera eller älska dig längre och har passerat en gräns för längesedan. Han kan dra åt helvete, tycker jag. Hoppas du känner likadant eftersom han pissar på dig så som han beter sig nu!

Nu blandar du ihop saker, missnöje över relationen och otrohet är två helt skilda saker som inte ska blandas ihop.

Missnöje över relationen kan båda ha bidragit till lika mycket och kan vara bådas ansvar ansvar.

Otrohet är aldrig bådas ansvar utan alltid enbart den otrognes ansvar eftersom det är ett val. Man behöver inte vara otrogen bara för att man är missnöjd över något om man inte vill. Det är ett medvetet val, och var och en ansvarar alltid för sina egna val till 100%

Håller med om att en vanlig orsak till otrohet är att man underskattar riskerna med för nära relationer med andra och överskattar sin förmåga att kontrollera sig. Men även det är ju personliga brister hos individen som inte har med relationen att göra. Vissa är bra på att hantera sina känslor, andra är sämre på det.