Börja aldrig med att konfrontera, för då gör du det omöjligt för dig själv att få veta sanningen.
Om man misstänker något och om man verkligen på riktigt vill skapa sig själv en möjlighet att få reda på sanningen så är det givetvis ingen brådska. Man måste se till att man själv agerar lite taktiskt och man måste ha tålamod och låta det ta den tid det tar, om man vill få reda på något om sanningen.
Skadan är ju redan skedd, om det förekommer något fuffens. Så inget du gör spontant, i brådska, i ilska, kan någonsin förhindra skadan, och det kan inte förhindra din partner att vara otrogen.
Om du vill få reda på någon liten del av sanningen, konfrontera inte, var lite taktisk, beräknande och konstruktiv för att själv se till att skaffa dig så mycket information som möjligt.
Det bästa och det som förenklar att få fram bevis är självfallet om din partner tror att du inte misstänker något.
Om du är målmedveten så fokusera på att vara konstruktiv, gör lite klassiskt detektivarbete, du behöver ju absolut inte känna dåligt samvete för att du snokar eftersom det är din partner som är bär ansvaret för detta.
Se till att underlätta och skapa möjligheter för din partner att fortsätta med detta fuffens (att vara otrogen).
Låt din partner övertyga sig själv att du inte misstänker något och att du är naiv.
Ge intryck av att du endast fokuserar på dig själv och dina egna aktiviteter, samtidigt som du inte alls visar att du är det minsta intresserad av vad han gör eller var han befinner sig.
Visa inte att du håller koll på tid och plats, men skapa i hemlighet dina egna förutsättningar för att verkligen hålla koll.
Fråga inte. Vid varje fråga övar man partnern i att bli bättre och bättre på att förneka saken, ger den möjlighet skapa fler argument, ger den möjlighet upprepa sina lögner till dess den själv tror på dem, låter den gräva ner sig själv djupare och djupare i lögnerna man gör det omöjligt för den att någonsin ändra sig för att erkänna att den ljugit.
Om man frågar och visar att man är misstänksam så gör det att den blir mera vaksam och försiktig, mera noga med att dölja sina aktiviteter, vilket gör det mycket svårare eller omöjligt att skaffa bevis och få fram ens någon liten del av sanningen.
Vid misstanke om otrohet, om det TS beskriver i sitt fall stämmer, så brukar det tyvärr vara mycket värre än man själv kan tro.
Otroheten har nästan alltid pågått längre och nivån, aktiviteterna, är värre än man någonsin kunde tro.
Sannolikt är allt mycket värre än vad man vill tro.
För din egen skull är det lika bra att utgå från detta, för så brukar det nästan alltid vara.
Om det sedan skulle visa sig (mot all förmodan...) inte vara så allvarligt så är det en glad överraskning och då finns det en chans att där finns något positivt att bygga vidare på.
Men om man försöker inbilla sig själv, om man blundar och bygger upp en falsk förhoppning inom sig själv, att "det är nog inte så farligt", så riskerar man att sanningen upplevs som en överraskande allvarlig tragedi och det drabbar dig väldigt hårt.
