Han vågar inte

Jodå, jag gör massor av saker. Jag har bara inte mer tid och ork än så här. 

Jag träffar mina vänner så mycket jag och de hinner. Tyvärr bor mina bästa vänner flygresor bort (eftersom jag flyttade) och mina vänner där jag bor nu jobbar lika mycket som jag. Vi ses så mycket vi hinner - jag skulle gärna se dem mer men de har ju sina liv också.
Jag har pratat med dem, men jag får dåligt samvete att jag ältar mig själv hela tiden. Ni kan ju alltid sluta läsa när ni blir less.
Jag försöker ta tag i det, ska försöka ha ork att börja träna mer efter jobbet (bra för kropp och huvud och framför allt sommarfiguren). Idag känner jag mig ganska uppåt, saknar honom inte alls så mycket. Har haft annat att tänka på. 

Är dock inte sugen på att börja dejta igen, det är alldeles för tidigt för något seriöst och jag har ingen lust att ligga runt något mer. Kanske är det något rebound jag egentligen skulle behöva men jag försökte med det när han försvann i vintras och det hjälpte inte mitt huvud ett dugg. 

Vad jobbig du är ;) jag har ju för för det första inte svarat. För det andra så har jag varit bortrest, träffat mycket vänner. Gått på ett par dejter, haft sex (utan att tänka på honom hela tiden). Haft en del tråkiga familjeärenden - men det var planerat sen länge. Dock hjälper det ju att hålla huvudet upptaget. 

Jag menade så klart inte att jag skulle bli uppmuntrad. Men det hade varit fint om den här personen, som ska föreställa mitt närmaste stöd, inte hade betett sig så mot mig utan faktiskt låtit mig gråta ut mot en axel och gett mig stöd att ta mig vidare. 
Jag har berättat saker för den här personen förr som den har använt mot mig, men det är ju ändå någon som ska eller borde finnas där för mig.
Jag har lärt mig att inte blotta mina känslor här och igen fick jag det bekräftat. 
Det gör inte annat än ont. 

Det är precis det jag gör. Jag behåller folk nära som egentligen inte gör annat än bryter ner mig för att JAG klarar inte av att vara elak mot dem. Och nu menar jag inte honom, utan andra. 
Jag ger liksom aldrig upp, jag kämpar och kämpar för allt och alla. Och nu är jag så trött.

Jag hoppas att det var sista gången jag såg honom nu. Jag hoppas att han inte hör av sig igen. 
Jag kan inte blocka för då känner jag mig som den elaka. Jag hoppas att det bara blir tyst så att inte jag behöver göra det. 

Det är min mamma 

Jag begriper det inte heller.
Men han fick mig att må så bra om det än var för en sån kort tid. 
Det är bara att jag känner mig så otillräcklig, fattar ni hur trasig jag är? Och hur oälskad jag känner mig? Och nu var det en människa som fick mig att inte känna så och jag blev helt knäpp. 

För att jag inte vill komma ihåg att jag gjorde fel. 
Jag vill ha gjort alla rätt. Men alla rätt vore att inte ha påbörjat det eller i alla fall att ha avslutat det innan det gick åt skogen. 

Jag är rädd att han uppfattade mig som sur när jag egentligen bara var ledsen.
Tänk så mycket lättare allting varit om jag hade blivit förbannad och sagt fan ta dig. Fan ta dig för hur du får mig att må. 

Men jag vågar inte det. 

Det spelar roll för jag vill inte att han kommer ihåg mig som sur och jag får ofta höra det (från min familj främst) och även han har sagt det; fan vad sur du är, ryck upp dig nu. Jag har ett surt ansikte när jag slappnar av i det och är inte ögonen glada så skiner liksom allt igenom. Har inget pokerface. Men jag är väldigt sällan sur och har aldrig varit det på honom, däremot är jag ledsen ibland (och nu rätt ofta).

Men jag tar det som en komplimang att du inte tycker jag verkar vara en surputte :)