Avundsjuk på min storasysters barn

Ja du, du kan ju inte ha haft otur med alla dina barn. Det är förmodligen något i deras uppfostran. 

Exakt min tanke. I den åldern bor man inte hemma mera. Punkt.

Jobbigt med dottern som fick barn så tidigt, abort hade varit det självklara valet. Förstår överhuvudtaget inte varför unga debuterar med sina sexliv så tidigt, men det är en annan fråga. I det här läget gäller det att få iväg de hemmavarande barnen till kompletterande utbildning, Komvux till exempel, för att ha någonting att bygga på. Dottern med barnen kanske kan läsa kvällskurser. Det där med naglar kan vara kul men igenting att bygga på, mest hobby. Vissa professionella finns väl som ägnar sig åt detta, men man behöver säkert bygga upp annan kompetens.                                                                                                              Håll inte barnen under armarna på detta vis! Se till att de börjar försörja si9g själva!                      

Syskon kan vara extremt olika, bara för att de vuxit upp tillsammans behöver de ju inte alls ge samma sociala arv till sina barn.

Val av partner, yrkesval, bostadsort, personlighet - allt kan ju vara olika mellan systrarna och hur de valt att leva sina liv.

Till TS: sluta curla era vuxna barn. Ni föräldrar måste ställa krav, de måste ta ansvar för sin egna försörjning. Ni gör barnen en björntjänst.

1. Jag hade velat förstå varför min äldsta dotter inte har större egenvärde och självrespekt än att hon blir gravid utan att ens veta med vem? Vad gick fel?

Utan ett starkare jag och fungerande självbevarelsedrift kommer hon inte att kunna göra bättre val. Nu verkar hon ha agerat som om alla i världen som vill något med henne har rätt att få som de vill oavsett vad det kostar henne?
Varför känner hon sig inte mer älskad? När började hon tvivla på sin förmåga att klara sig i livet?

2. Dotter 2 låter mest lat. Det finns ingen som kan välja att bara jobba med en hobby, vid 25 ska man absolut betala för sig hemma om man bor hemma eller så får man ta vilket skitjobb som helst för att kunna bo någon annanstans.
Sätt er ner och gör en tidplan för hennes utflytt och en budget för att stå på egna ben.

Vår son studerar och han betalar 4250kr/månad av sitt studielån till oss.
Det är billigt med dagens matpriser, 2024 ska han flytta ut och klara sin egen ekonomi.

Skäligt belopp närmar sig 7000 kr/mån enligt senaste reportage här, använd gärna det i diskussionen med hemmaboende barn:

sverigesradio.se/artikel/barnen-ska-betala-chockerande-summan-aldrig-i-livet

3. Sonen samma sak- en plan för jobb och utflytt, att bara gå och slacka är inget val som finns.

Om inte ni föräldrar curlar vidare, förstås. Och då får ni faktiskt skylla er själva.

Jag har barn som man kan vara avundsjuk på. Nu har vi turen att inte ha det lätt så tillvida att vi inte har några tyngre diagnoser eller större problematik. Men utmaningar har vi definitivt haft. Det som kan irritera mig är när andra sidan tror vi fått detta helt gratis. I själva verket ligger det mycket stöttning bakom. Många timmars hjälp med skolarbete. Pushande att hitta sommarjobb och fritidsintressen. skjutsat långt och hjälpt till med pengar när det gällt upprätthålla relationer med vänner och släkt. Uppfostrat med allt från matlagning, städ och artighet. Allt som det innebär att vara förälder helt enkelt. Andra sidans inte ställa krav på och älska som de är har istället gett unga vuxna med brister på de flesta områden vilket har gett dem onödigt många motgångar på vägen. Ja det finns de som har ett grymt driv i sig själva som klarar sig bäst om de får vara i fred från alltför mycket inblandning. Och det finns de som ingen push och uppfostran i världen får fart på. Och så självklart en massa ohälsa och diagnoser. Men de jag kan reagera på är de som inte gör så många knop alls i någon del av barnens liv och sedan tror att andra fått allt gratis.

Tack för att ni tagit er tid att läsa och ge tips. Jag uppskattar detta. Som en del påpekade om det här med sociala arvet och uppfostran osv. Min syster har alltid varit mer intelligent dels vad gäller skolan men även mer socialt begåvad, inte nog med det är hon vackrare än mig. Vi båda har pluggat på universitet men hon har läst en mer avancerad utbildning medan jag har en utbildning som anses ha lägre status tyvärr, men jag älskar mitt jobb och tjänar hyfsat bra, min man har förvisso ett vanligt arbetarjobb och inte gått mer än gymnasiet men han har alltid tagit ansvar och aldrig varit beroende av någon annan. Syrrans man är vd på ett stort företag så de har båda högre utbildningar och ?finare? jobb. De har varit mer hårda med sina barn under deras uppväxt, barnen hade privat lektioner, de gick på massa aktiviteter, min syster och hennes man har alltid tyckt att min man inte är fin nog och lärt sina barn att har man ingen hög utbildning är man inget och den synen har nog deras barn ärvt. Mina barn är uppvuxna i förorten där de inte haft det bästa umgänget samt deras kompisars föräldrar och våra vänner har haft enkla lågavlönade yrken. Vi har inte haft råd att bo någon annanstans. Så visst är det en stor skillnad, jag kräver inte att de ska plugga flera år, jag tycker bara de kan ta mer ansvar. Det verkar inte som att någon av de har en diagnos, min son har social fobi och har dåligt självförtroende, så det Är orsaken till att han inte våga söka ett nytt jobb, min yngsta dotter har alltid varit bortskämd och vill ha allt serverat, min äldsta vill jobba inom vården, hon är vårdbiträde och jag tycker att hon kan plugga till undersköterska så hon får högre lön men hon säger att hon inte hinner pga barnen. Jag tycker det är jobbigt att min systers familj ser ner på min familj och att mina barn inte kommit någonstans i livet. Jag vill bara det bästa för mina barn.

Nu finns det ju ett stort spann mellan ?inte vara något utan universitetsutbildning? och privatlektioner där din syster tycks befinna sig och bo hemma när man är 25 och inte ha lust att jobba där din familj befinner sig.
Jag tror du ska sluta tänka på din syster helt. Tänk utifrån er situation istället och pusha det som behövs för att barn ska ta ansvar för sig själva. De är vuxna så uppfostran är för sent, men sluta klema bort dem kan du göra redan idag. Att låta två 25-åriga barn bo hemma i förorten med låginkomsttagare till föräldrar är direkt taskigt om de inte har stora svårigheter. Se till att de börjar på folkhögskola eller vad 17 som helst. Att låta dem fortsätta som de gör nu är inte att vilja det bästa. Tvärtom.

Man har inte "otur" när alla ens tre barn har misslyckats så kapitalt i ung ålder. Man är en dålig förälder.

Men det finns fortfarande hopp för dina barn att komma på rätt köl i livet.

Allra först ska du sluta med att curla dem. Ställ krav att de skaffar jobb och flyttar ut.

Gör en orosanmälan på dig själv till soc om du inte fixar detta.

Håller med!

Släpp din syster och jämförelser. Jag tycker t.o.m. att du ska minimera umgänget med den familjen, då de verkar vara nedlåtande mot er och ha dåliga grundvärderingar (hur skulle det se ut om ingen ville jobba i lågavlönade yrken???).

Nej, fokusera på er egen situation. Alla era tre barn är sen länge vuxna och ska klara av att försörja sig själva. Jag tänker att din och din mans ekonomi och möjlighet att göra saker för er själva blir enormt mycket bättre om de flyttar och kan försörja sig själva.

Slutmålet måste förstås vara att de flyttar hemifrån inom säg ett år. Kanske ska ni passa på att flytta till mindre, då blir de automatiskt tvingade att flytta (eller kanske erbjuda dem att dela rum...). Fram tills dess, tala  om att om 2 månader så måste de börja betala hemma. Ta ett snack i lugn och ro och förklara hur ni upplever det.

Problemet är ju inte att det gått bra din systers barn utan hur situationen blivit hos er. Ingen ide att älta varför, utan att försöka få till en förändring med start NU! 

TS, jag tycker att du fokuserar på fel saker. Man måste inte ha hög utbildning eller tjäna mycket pengar. Tråkig attityd din syster har, om hon ser ner på personer med sämre jobb. Samhället skulle sluta fungera om de lågbetalda jobb hon verkar förakta inte blev utförda. Också synd om hon har fört över den synen till sina barn och fått dem att tro att de inte duger om de inte har hög utbildning och flashiga jobb. Den synen är inte ett dugg bättre än det omvända, att ha låga förväntningar.

Man måste inte ha allt det där. Men man bör sträva efter ett stabilt liv och att bli självförsörjande. Detta verkar du och din man har lyckats med, vilket är gott nog. Däremot inte era barn, och det är där det egentliga problemet ligger. Din äldre dotter försöker åtminstone, men även hon har ju strulat till det för sig, gällande partnerval och familjebildning.

Jämför inte era liv med din systers, men ställ lite krav på era yngre barn. De är för gamla för att leva som tonåringar. 

Jag har högskoleutbildning, maken har bara gymnasieutbildning, men han tjänar mer än jag. Han har ett tekniskt jobb, som ju ofta är ganska välbetalda. Ingen av oss tjänar dock storkovan. Pengar är inte allt, men vi bor å andra sidan i ett bra område och har aldrig behövt bekymra oss om just det.

Tillägg: Även om dina barn har svårigheter, ska de kunna få hjälp av samhället (arbetsförmedlingen / Soc), de kan ju inte leva på er hela livet.

Nu verkar de ju inte ha några stora svårigheter. (Att vara bortskämd eller ha dåligt självförtroende är inte samma sak). Men även om det vore så, har ni ingen skyldighet att försörja dem eller ta hand om dem. Jag fattar att ni inte vill kasta ut dem, men det finns insatser, det finns hjälp att få om man behöver.

Förr I världen, före CSN-tiden i ett fattigare samhälle, var det nog vanligt att börja arbeta med någon typ av kontorsyrke, bank till exempel. Så småningom märkte man att man behövde förkovra sig för att ta sig vidare på karriärstegen och då var det sena nätter och pluggande som gällde. Skillnaden mellan 70- 80-talen och dagsläget var att alla hade jobb, om än dåligt betalt                                                                                                                                                                                                 Förr var förr och nu är nu. Som läget är för TS barn
ser jag ingen annan utväg i dag heller än att plugga, damma av gymnasiebetygen och ansök! 

Du och din man har ju alla möjligheter att leva gott nu. Nu har ni ju ett antal år innan pension då ni bara ska ha er två att tänka på. 

Finns ingen garanti att allt kommer att gå toppen för din systers familj .Dessutom är livet ingen tävling ,vi har helt enkelt olika liv /barn än andra.

Självklart är livet ingen tävling men de kan väl iaf försöka leva livet utan att hänga i mammas kjoltyg? 
Tycker du inte? 

Låt systern med familj ha sina åsikter; det är inte det viktigaste. Det som är väsentligt är att barnen tar sig upp ur håglösheten och slappheten och kommer vidare i livet. De måste bli självständiga individer, alla tre, och klara sin egen försörjning. Risken är annars stor att de blir socialfall.                                                                                                                                                              Att ställa krav på barn är att hjälpa dem i livet. Det ska man börja med tidigt. Märker man att de inte hänger med i skolan måste föräldrar lägga tid på genomgång av uppgifter under helger och kvällar. Flickan som blev gravid som tonåring skulle inte haft så lösa tyglar.                                                                                                            Det är mycket som krävs för att barn ska klara sig dagens hårda värld. Nu är det så dags att försöka reparera det som tidigare försummats; alltså komplettera tidigare utbildning för att barnens chanser ska öka på arbetsmarknaden.