Avundsjuk på min storasysters barn

Många kommer nog tycka att jag är en hemsk människa som känner såhär, men jag kan inte låta bli att känna mig avundsjuk på min storasyster, vi är i samma ålder och har båda barn i samma ålder men våra barn är på helt olika nivåer. Min äldsta dotter fick barn när hon var 16 och pappan stack så fort hon blev gravid och ville inte ha något med varken henne eller barnet att göra, hon hoppade av skolan och började jobba, efter bara några år blev hon gravid igen och erkände att hon inte ens vet vem pappan är. Idag är hon över 30 år, ensamstående tvåbarnsmamma utan någon fader till barnen och har fortfarande ströjobb, hon kämpar med hyran så jag och min man får hjälpa till ibland. Min andra dotter bor hemma och fixar andras naglar själv, hon får inte in mer än någon tusenlapp per månad, jag tycke att hon kan jobba lite samtidigt också men det finns inget annat hon kan tänka sig jobba med, hon är i 25-årsåldern, även min son är i samma ålder och hoppade av gymnasiet för att jobba, det stället stängde ner och han är fortfarande arbetslös och bor hemma.

min syster å andra sidan har en dotter som har en 6-årig universitetetsutbildning och har ett jobb med hög status och hög lön, hon är nygift med en man som jobbar inom samma bransch och de väntar ett barn. Hennes söner har även de hög utbildning, tjänar bra och har stabila partners.

Det märks att min syster är stolt över de och skryter om allt barnen åstadkommit. Jag vill vara glad för hennes skull men kan inte låta bli att känna mig misslyckad som förälder. När andra frågar vad mina barn gör skäms jag över att de inte är lika ?lyckade? i andras ögon. Jag vet att jag har skrivit jättemycket men Jag känner bara för att skriva av mig lite.

Tack för att ni tagit er tid att läsa och ge tips. Jag uppskattar detta. Som en del påpekade om det här med sociala arvet och uppfostran osv. Min syster har alltid varit mer intelligent dels vad gäller skolan men även mer socialt begåvad, inte nog med det är hon vackrare än mig. Vi båda har pluggat på universitet men hon har läst en mer avancerad utbildning medan jag har en utbildning som anses ha lägre status tyvärr, men jag älskar mitt jobb och tjänar hyfsat bra, min man har förvisso ett vanligt arbetarjobb och inte gått mer än gymnasiet men han har alltid tagit ansvar och aldrig varit beroende av någon annan. Syrrans man är vd på ett stort företag så de har båda högre utbildningar och ?finare? jobb. De har varit mer hårda med sina barn under deras uppväxt, barnen hade privat lektioner, de gick på massa aktiviteter, min syster och hennes man har alltid tyckt att min man inte är fin nog och lärt sina barn att har man ingen hög utbildning är man inget och den synen har nog deras barn ärvt. Mina barn är uppvuxna i förorten där de inte haft det bästa umgänget samt deras kompisars föräldrar och våra vänner har haft enkla lågavlönade yrken. Vi har inte haft råd att bo någon annanstans. Så visst är det en stor skillnad, jag kräver inte att de ska plugga flera år, jag tycker bara de kan ta mer ansvar. Det verkar inte som att någon av de har en diagnos, min son har social fobi och har dåligt självförtroende, så det Är orsaken till att han inte våga söka ett nytt jobb, min yngsta dotter har alltid varit bortskämd och vill ha allt serverat, min äldsta vill jobba inom vården, hon är vårdbiträde och jag tycker att hon kan plugga till undersköterska så hon får högre lön men hon säger att hon inte hinner pga barnen. Jag tycker det är jobbigt att min systers familj ser ner på min familj och att mina barn inte kommit någonstans i livet. Jag vill bara det bästa för mina barn.

Avundsjuk på min storasysters barn

INNEHÅLL