Känna besvikelse över att få en pojke?
Verkar som att många föredrar att få flickor och ibland t.o.m känner besvikelse över att det är en pojke de väntar. Hur kommer det sig?
-
-
Svar på tråden Känna besvikelse över att få en pojke?
-
Tack för ditt inlägg! Och vet du, det där tror jag har med farmorn själv att göra. Är man inbjudande och intresserad, och inte lägger sig i en massa och dikterar villkoren, så får man fin kontakt med hela sonens familj. Tyvärr tror jag många mödrar känner svartsjuka gentemot sina svärdöttrar.Anonym (Lotty) skrev 2023-09-14 19:41:24 följande:
Och jag önskade pojkar av hela mitt hjärta.
Med första sonen kände jag det så säkert på mig, att det var en pojke. Det var liksom bara en bekräftelse när de sa det.
Med andra sonen var jag inte riktigt lika 100% säker, men väl 90%. Så det var oerhört stort när de sa att det var en pojke.
Jag vet inte hur jag skulle reagerat om det varit en flicka, jag har aldrig önskat mig någon dotter. Har alltid sett mig själv som en pojkmamma.
Nu har jag två barnbarn också, två fina pojkar.
Och nu ska ni få höra!
Jag har jättebra kontakt med min son, hans fru och deras barn. Ungarna tjoar av lycka när jag kommer, "nu kommer fammoooo"!
Jag träffar dessa barnbarn mycket oftare än deras mormor gör dessutom, det ni. Ni som inbillar er att döttrar är så förbaskat mycket bättre när det vankas barnbarn.
Jag har aldrig bytt en diarréblöja på en flicka, jag tycker att det skulle kännas rätt vidrigt faktiskt att gräva runt där nere bland alla vecka och attiraljer.
-
På vilket sätt är det bättre att bara önska pojkar. Snacka om dubbelmoral. Och tycka det är vidrigt att byta blöja på en flicka. Sjukt. Nej det ena är inte bättre än det andra. Barn är individer. Varför kan man inte bara enas om det. Nej flickor är inte stökigare och jobbigare än pojkar och inte tvärtom heller, barn är olika oavsett kön och vilken relation man får beror väldigt mycket på DIG som förälder oavsett kön. På vilket sätt är det bättre att tillskriva flickor massa negativt för att kompensera att någon hellre vill ha en flicka än en pojke. Det är väl lika illa det. Förstår inte denna diskussion.Anonym (Lotty) skrev 2023-09-14 19:41:24 följande:
Och jag önskade pojkar av hela mitt hjärta.
Med första sonen kände jag det så säkert på mig, att det var en pojke. Det var liksom bara en bekräftelse när de sa det.
Med andra sonen var jag inte riktigt lika 100% säker, men väl 90%. Så det var oerhört stort när de sa att det var en pojke.
Jag vet inte hur jag skulle reagerat om det varit en flicka, jag har aldrig önskat mig någon dotter. Har alltid sett mig själv som en pojkmamma.
Nu har jag två barnbarn också, två fina pojkar.
Och nu ska ni få höra!
Jag har jättebra kontakt med min son, hans fru och deras barn. Ungarna tjoar av lycka när jag kommer, "nu kommer fammoooo"!
Jag träffar dessa barnbarn mycket oftare än deras mormor gör dessutom, det ni. Ni som inbillar er att döttrar är så förbaskat mycket bättre när det vankas barnbarn.
Jag har aldrig bytt en diarréblöja på en flicka, jag tycker att det skulle kännas rätt vidrigt faktiskt att gräva runt där nere bland alla vecka och attiraljer.
-
Min mamma fick precis som hon ville. Hon ville ha två barn, en av varje kön. Hon fick min storasyster, och sen två år yngre lillebror mig. 😀
-
Jag kände aldrig att något kön skulle vara bättre, men jag hoppades att jag skulle få barn av BÅDA könen - och så blev det också! Det är optimalt tycker jag, för då får man båda världarna: både stå ute och frysa när sonen spelar match och sy Barbie-kläder tillsammans med dottern! :)
Sedan är det nog sant sant som vissa i tråden redan har skrivit, att när barnbarnen kommer har mormor en fördel framför farmor. Det är ju sin egen mamma en gravid kvinna går till med sina funderingar, i första hand, inte till sin svärmor. Och likaså när barnet är fött. Svärmor vill hon kanske inte ha i sitt hem för att hjälpa till i början; det kan hon uppfatta som att svärmor kritiserar och snokar och letar fel. Och då kan hon inte slappna av och vila ändå. (Ja jag vet att det finns dom som inte har någon bra relation med sin egen mamma heller, och i de fallen får man hoppas att de får en bra svärmor som kan kompenera lite av den biten.)
...och detta hänger lätt med även upp i barnens åldrar. Det är ju oftast kvinnan i familjen som bestämmer vem man ska åka och hälsa på, och vem som ska få träffa barnen och vara barnvakt. Kvinnan styr de sociala relationerna och kontakten med släkten. Jag har hört om män som blivit änklingar, som inte ens kunnat hitta adresserna och telefonnumren till sina egna syskon, för det var frun som höll reda på sådant, och såg till att det skickades jul- och födelsedagskort. -
Tack för din kommentar!Anonym (Tintin) skrev 2023-09-14 21:37:23 följande:Tack för ditt inlägg! Och vet du, det där tror jag har med farmorn själv att göra. Är man inbjudande och intresserad, och inte lägger sig i en massa och dikterar villkoren, så får man fin kontakt med hela sonens familj. Tyvärr tror jag många mödrar känner svartsjuka gentemot sina svärdöttrar.
Jag tror att du har helt rätt.
Jag har alltid varit intresserad utan att vara snokig när det kommer till mina söner.
Likaså med deras tjejer under åren, de tjejer som varit intresserade har varit välkomna.
Min ena son är gift och hans fru är en av mina bästa vänner. Innan de fick barn gjorde vi ibland saker ihop som att gå på en krogtur, eller någon konsert.
Till saken hör kanske att jag inte ens är 20 år äldre än vare sig äldsta sonen eller henne.
När hon var gravid så var det mig hon kom till med tankar och funderingar.
Senast igår frågade de om jag ville komma dit på en bit mat på kvällen, som jag dessvärre inte hade tid med.
Min yngsta son har jag precis lika bra kontakt med, och även hans tjej. De har inga barn än men jag är säker på att jag kommer stå eventuella barnbarn lika nära i framtiden även hos dem.
Varför tror du att dessa mödrar känner svartsjuka gentemot sina svärdöttrar?
Tänker, att det hon "får" av min son är inget jag är intresserad av liksom... Eller är jag bara nyvaken och tröttmössa nu som inte kopplar? -
Inte nödvändigtvis ljuga, men kanske kryddar på för att motbevisa. Är ju ofta så på familjeliv, såfort man kommer med ett påstående oavsett vad det handlar om så är det alltid någon som minsann vet motsatsen.Anonym (Idioter) skrev 2023-09-14 15:36:26 följande:
Du anklagar mig precis att ljuga. Det gör jag inte.
Och du har igen bestämt då i förväg hur dina barns liv ska bli. Hur mkt fria val ger du dina barn?
Vad menar du? Att jag skulle tvinga mina barn att skaffa barn? Knappast. Men att skaffa barn är en naturlig del av livet och bara för att något är vanligt på familjeliv (att frivilligt inte skaffa barn) så innebär det inte att det är någon sanning. Som om det skulle finnas en risk att alla tre av mina barn valde bort barn.. haha. -
Ja,när sonen var liten så kunde de sitta ett gäng pojkar och t ex spela tv.spel en stund. Aldrig några tjafs.Anonym (Tintin) skrev 2023-09-14 21:34:09 följande:Har samma erfarenhet. Vår son är den som varit lugnast och lättast av alla barn. Också den som är kramigast och mest kärleksfull. Absolut inte skrikig eller vild, lyssnar väldigt bra, alltid snäll med sina kompisar.
Innan vi fick vår son trodde jag att han skulle ty sig mest till pappan, inte alls vara kramig eller mammig, för det hade man ju hört att pojkar är. Att barnkalasen med massa pojkar skulle vara hemska, pojkar som slogs och levde rövare, men så har det inte alls varit. På tjejernas kalas har det alltid tjafsats och gråtits, men på sonens där det uteslutande varit pojkar så har de hållit sams, lekt och haft roligt.
När sonen har kompisar hemma likaså, de leker jättefint och det är bara kul att kompisens är här.
När tjejerna har kompisar är det mer högljutt, när de var yngre mycket tjafs och de blev osams mellan varven, nu när de är större mycket högljudda skrik, skratt, och mer uppvarvat än när sonen har sina kompisar hemma.
Även om jag trodde att sonen skulle kräva mer så var han oerhört efterlängtad, vi blev väldigt glada när vi fick veta att det var en pojke, hade absolut inte hellre velat ha en flicka till. Är oerhört tacksam att ha fått en liten pojke också.
Minns att jag var lite bekymrad över vad jag skulle leka med honom. Med flickor kändes det lätt, Barbie, dockor o pyssel. Nu idag, så är jag glad över att ha fått utforska pojkvärlden med Lego, superhjältar, bilar, byggklossar osv. Och finner det faktiskt roligare. Men även sonen tycker det är kul med pyssel. Och att baka. Men mer intresserad av sport, bilar, naturen, cyklar, fiska mm än vad flickorna är. Mer intresserad av att hänga med oss föräldrar också, vilket är roligt.
Han är idag 16 år och fortfarande lika lugn.
Med dottern däremot så kunde de aldrig vara fler än två. Knappt så de kan det fortfarande,åtminstone med vissa kompisar,utan att det blir tjafs. Och då är dottern 12 år.
De kunde även hitta på bus när de lekte här hemma.
Nu är det dock lite lugnare och de sysslar mer med mode,sminkar sig osv.
Men det märks att dottern är på väg in i punerteten med humörsvängningar ocg allt vad det innebär.
Men jag har en fin kontakt med båda mina barn.
De kan kramas och vara mysiga. -
Jag blev överlycklig när jag fick veta att jag väntade en pojkeAnonym (?) skrev 2023-09-14 10:18:32 följande:Känna besvikelse över att få en pojke?
Verkar som att många föredrar att få flickor och ibland t.o.m känner besvikelse över att det är en pojke de väntar. Hur kommer det sig?
-
Anonym (Lotty) skrev 2023-09-15 05:15:44 följande:Tack för din kommentar!
Jag tror att du har helt rätt.
Jag har alltid varit intresserad utan att vara snokig när det kommer till mina söner.
Likaså med deras tjejer under åren, de tjejer som varit intresserade har varit välkomna.
Min ena son är gift och hans fru är en av mina bästa vänner. Innan de fick barn gjorde vi ibland saker ihop som att gå på en krogtur, eller någon konsert.
Till saken hör kanske att jag inte ens är 20 år äldre än vare sig äldsta sonen eller henne.
När hon var gravid så var det mig hon kom till med tankar och funderingar.
Senast igår frågade de om jag ville komma dit på en bit mat på kvällen, som jag dessvärre inte hade tid med.
Min yngsta son har jag precis lika bra kontakt med, och även hans tjej. De har inga barn än men jag är säker på att jag kommer stå eventuella barnbarn lika nära i framtiden även hos dem.
Varför tror du att dessa mödrar känner svartsjuka gentemot sina svärdöttrar?
Tänker, att det hon "får" av min son är inget jag är intresserad av liksom... Eller är jag bara nyvaken och tröttmössa nu som inte kopplar?Angående svartsjukan, tänker inget sexuellt, utan mer att mamman rått om sin son under alla år, varit den han tytt sig till, huvudpersonen i pojkens liv, och sen när han träffar sin flickvän hamnar mamman vid sidan om, och kanske känner just svartsjuka eller avundsjuka gentemot flickvännen och hennes familj.
Det är ju liksom det naturliga, men här menar jag att de mödrar som säger att det är bättre med en flicka för där behåller man relationen på ett annat sätt än med en son pga han får sina nya familj osv, kanske är en sådan moder som känner svartsjuka mot sonens flickvän och själv inte beter sig juste.
Menar nu absolut inte du utan tvärtom ger ju du en fin beskrivning av din och sonens och flickvännen relation som ju är bra.
Slutklämmen får bli att där relationen blivit dålig mellan son, moder och svärdotter beror nog mest på modern. Hoppas du förstår.
-
Tycker också det är märkligt. Jag har tre pojkar och tänker faktiskt aldrig så att jag hellre hade haft en flicka. Är väldigt tacksam över de barn jag har. Känner flera som är helt barnlösa ofrivilligt. Vissa har till slut kunnat få barn tex genom adoption men jag känner också flera som fått gå genom livet helt utan barn fast de velat ha. Det är absolut ingen självklarhet med barn på något sätt.
-
Sen detta med att man har en bättre relation med sin mamma som dotter, och att det är bättre att vara mormor stämmer inte i vår familj iallafall. Jag har ganska dålig kontakt med min egen mamma och ringer hellre svärmor för att prata isåfall. Barnen har också varit mycket mer hos sin farmor än hos mormor. Har mycket bättre relation till farmor.
-
Alltså, i alla relationer mellan personer av olika kön finns det NÅGOT element som beror av att de... är av olika kön. Det är ofrånkomligt. Därför blir mammor inte svartsjuka på döttrarnas pojkvänner, och pappor blir inte svartsjuka på sönernas flickvänner. (Att de kan vara rädda för att bli ensamma, att de vuxna barnen nu inte kommer att vilja komma hem på besök och umgås så mycket längre när de har en partner - är en annan sak.)Anonym (Tintin) skrev 2023-09-15 14:39:45 följande:
Angående svartsjukan, tänker inget sexuellt, utan mer att mamman rått om sin son under alla år, varit den han tytt sig till, huvudpersonen i pojkens liv, och sen när han träffar sin flickvän hamnar mamman vid sidan om, och kanske känner just svartsjuka eller avundsjuka gentemot flickvännen och hennes familj.
Det är ju liksom det naturliga, men här menar jag att de mödrar som säger att det är bättre med en flicka för där behåller man relationen på ett annat sätt än med en son pga han får sina nya familj osv, kanske är en sådan moder som känner svartsjuka mot sonens flickvän och själv inte beter sig juste.
Menar nu absolut inte du utan tvärtom ger ju du en fin beskrivning av din och sonens och flickvännen relation som ju är bra.
Slutklämmen får bli att där relationen blivit dålig mellan son, moder och svärdotter beror nog mest på modern. Hoppas du förstår.
...men en mamma kan vilja hålla sin son tillbaka, och särskilt om han är enda barnet eller enda sonen... någonstans vill hon att han ska stanna hos henne, eller att hon i alla fall ska få förbli hans förtrogna, den viktigaste kvinnan i hans liv. Och att pappor hotar unga män med gevär, som är intresserade av deras dotter, handlar inte bara om oro för att dottern ska bli gravid eller få dåligt rykte. Utan det är svartsjuka inblandat. Hon är hans lilla rena prinsessa, ingen otäck, snuskig man ska komma där och göra det fula intrånget mellan hennes ben... -
Jag har då aldrig grävt runt i underlivet på mina flickor när de bytts på, jag har tvättat försiktigt, det behövs inte rotas runt.Anonym (Lotty) skrev 2023-09-14 19:41:24 följande:
Och jag önskade pojkar av hela mitt hjärta.
Med första sonen kände jag det så säkert på mig, att det var en pojke. Det var liksom bara en bekräftelse när de sa det.
Med andra sonen var jag inte riktigt lika 100% säker, men väl 90%. Så det var oerhört stort när de sa att det var en pojke.
Jag vet inte hur jag skulle reagerat om det varit en flicka, jag har aldrig önskat mig någon dotter. Har alltid sett mig själv som en pojkmamma.
Nu har jag två barnbarn också, två fina pojkar.
Och nu ska ni få höra!
Jag har jättebra kontakt med min son, hans fru och deras barn. Ungarna tjoar av lycka när jag kommer, "nu kommer fammoooo"!
Jag träffar dessa barnbarn mycket oftare än deras mormor gör dessutom, det ni. Ni som inbillar er att döttrar är så förbaskat mycket bättre när det vankas barnbarn.
Jag har aldrig bytt en diarréblöja på en flicka, jag tycker att det skulle kännas rätt vidrigt faktiskt att gräva runt där nere bland alla vecka och attiraljer.