Känna besvikelse över att få en pojke?

Jag förstår att jag anses hård av folk i tråden.

Men att verkligen på riktigt anse att döttrar är finare än söner, så att man sörjer om man inte får en dotter, eller är okej med en son för att man redan har döttrar men annara vore besviken. Det är ett beteende jag anser är vidrigt, och något man måste jobba med.

Så många går genom missfall, ofrivillig barnlöshet och bara önskar ett BARN. En unge att älska ovillkorligt oavsett vem det är. Vissa får aldrig något barn trots att de hade givit allt i livet för det.

Att det då finns de som anser att pojkar är fina men mindre värda gåvor än döttrar, det äcklar mig faktiskt. Det kommer märkas på uppfostran, om än subtilt. Jag tycker SÅ synd om dessa små pojkar som har mammor som om de fått önska hade de varit en annan person än den de fötts som. Där folk säger saker som att det ju är bra med en av varje men hellre två flickor. 

Och ja, samma åt andra hållet såklar, de som bara vill ha pojkar.

Anmäl mig om ni vill på FL, men rannsaka er själva åtminstone. Tänk om era mammor hade sagt det till er - du är en gåva, men hade ditt syskon varit ett annat kön hade jag önskat  att du fötts som en annan. Du är älskad, men jag föredrar din syster.

Citat:

?Hade jag haft tre söner däremot och inga döttrar så hade det känts som att något saknades. Som sagt, barn är en gåva oavsett och är tacksam över mina barn, men flickor är lite roligare att få.?

Här skriver personen att döttrar är bättre då bara söner hade givit en känsla att något saknas, men döttrar inte gör det. Samt att flickor är roligare.

Jag har skrivit inlägg i andra trådar om detta förr men har faktiskt ledsnar ur på att det är okej att skriva saker som det jag citerade ovan. Kanske jag överreagerar i skrift men det är pga att jag käst de här åsikterna så enormt mkt. 

I sverige får man inte välja kön på bebisar. Det är nog tur det.

Vissa är idioter. Min mamma var en sådan.
När hon väntade mig deklarerade hon till släkten att om jag föddes som pojke skulle hon lägga en kudde över mitt ansikte.... Det där fick jag höra under min uppväxt många gånger. Först trodde jag att det var ett skämt. Men jag ändrade inställning efter att min egen son föddes. 

När dottern föddes var mina föräldrar på sjukhuset dagen efter. När jag väntade sonen försökte jag få dem att förstå att jag inte ville ha besök på sjukhuset för vi ville vara ifred så att storasyster kunde få börja lära känna syskonet i lugn och ro. Min mamma sa tydligt att hon tänkte minsann komma oavsett vad. 

När sonen var född ringde min man till mina föräldrar och meddelade att vi hade fått vårt barn. Först var mamma lyrisk men när maken sa att det var en pojke blev hon märkligt tyst. Det tog en vecka innan de kom och hälsade på!!

När sonen var 5 månader höll min pappa honom och försökte ge honom tlll min mamma. Hon började skrika och fäkta med armarna att sonen inte tyckte om henne. Så klart blev sonen ledsen och mamma sa "se där". 
Det var den dagen vi bestämde att min mamma ALDRIG skulle sitta barnvakt igen - och det gällde båda barnen. 
Hon behandlade barnen väldigt olika de gånger hon var hemma hos oss. Var ganska elak mot sonen. Så det umgänget blev väldigt begränsat. 

Så det finns de som av någon störd anledning inte kan med att det föds pojkar och vissa av dessa människor kan aldrig acceptera dessa pojkar heller.

Tvärt om så är det mer önskvärt i världen att få en pojke. Kolla bara på Kina där de endast får skaffa ett barn och föräldrarna dödar flickbebisarna för att få en pojke istället vilket lett till stort överskott av pojkar i Kina. 

Nu har du ju ingen pojke ännu. Kom igen om 5 år när du har lite mer kött på benen. Jag har en son och det är underbart att få vara hans mamma. Älskar det! Jag tänker inte på honom som pojke eller flicka (inget genusskit, utan bara så jag relaterar till människor i allmänhet) utan som mitt älskade barn.

Jag gör samma saker med honom som jag skulle gjort med en tjej, för jag är ju samma person oavsett. Vi musicerar, lagar mat, bakar, sportar, går på restaurang och pratar om allt mellan himmel och jord. Jag kan inte ens förstå varför man skulle önska sig en dotter mer än en son eller vice versa. Det är ju en individ och säkerligen är dina två döttrar helt olika varandra i personligheten. 

Min mamma har fyra barn - två söner och två döttrar - och hon har lika fin relation till oss alla. Vi hälsar på och ringer ungefär lika mycket. 

Ser fortfarande ingenting om deras värde? Samt skriver hon något om att inte älska, eller älska mindre? Inte vad jag kan se.
Tycker faktiskt att du driver detta långt bortom vad det är, för att försöka göra din ståndpunkt obestridbar. Att någon mamma skulle stå inför sitt barn och säga att de inte var önskvärda? Alltså va? Sånt kanske existerar i din värld, att man säger otroligt olämpliga saker till barn, men för de flesta andra av oss finns det inget sådant över huvud taget. Tror också att det är oerhört vanligt att man hoppas på det ena eller andra, det märks ju här inne att folk blir så väldigt till sig i trasorna, det visar ju bara på att de gjort detsamma men inte kan stå för det efter att det inte blev så som de initialt hoppades.

Mer kött på benen på vilket sätt? Om du tänker på kärleken så är jag 100% säker på att jag kommer älska alla mina tre barn lika mycket. Om du menar skillnaderna mellan könen så har jag träffat alldeles för många barn och sett skillnaderna och är dessa jag syftar på. 

Okej, då kan jag förklara lite mer. Jag önskar mig döttrar mer än söner därför att:
- Flickor är mer lugna och mogna i jämförelse med pojkar i samma ålder som är bråkiga och skrikiga. 
- Jag är själv kvinna och därför känns det rätt självklart att vara närmare döttrarna under t.ex tonåren än en son. 
- När mina döttrar skaffar barn så kommer jag mest troligt vara en stor del av barnbarnens liv, vara barnvakt, umgås med dem. Min son kommer troligtvis låta sin partner bestämma, och hon föredrar nog sina egna föräldrar. Har jag tur så får jag träffa barnbarnen, om deras mamma tillåter det.

Men det låter jättebra att din mamma har lika fin relation till alla sina barn. 

Precis, men ändå är det alltid pojkmammorna som gnäller över orättvisan.

Om man anser att tre av en sort är mer värda än tre av en annan så rankar man den ena högre än den andra. Det är inte svårt att förstå. Om man skriver att tre av en sort skulle göra att man upplever att något saknas men tt tre av en annan sort inte skulle göra att något saknas - då är den ena sorten mer värd än den andra. Eller hur menar duatt det kan tolkas annorlunda?

Jag är trött på argumentet att ?jag älskar båda kön lika mycket men jag blir gladare av kön x och kön x kommer bli roligare när de får barn?. För mig ringer det bara falskt, på tal om att inte stå för sin åsikt. 

Och nej, de/ni skulle inte säga det direkt - men att skriva det här, att man blir gladare för att bebisen var kön x än y, det är tydligen helt okej. Det är ju bara hyckleri då. Tänk att hitta det skrivna sen som barn.  Att mamman föredrog det andra könet, och att det ju var bra att hon hade döttrar sen innan när hon fick en son. Det är ju exakt som att säga det åt någon.

För att vi bor i Sverige och inte i Kina? (som för övrigt  inte har ettbarnspolitiken kvar numera).