Känna besvikelse över att få en pojke?

För det är bara i Kina som pojkar är mer önskvärda eller?

Jahaa, du menar den dagen om ca 30 år när barnet går in på FL och hittar en tråd skriven av någon som kallar sig Gullvivor, eller Lila och ropar ut: det där är ju min mamma! Eller?

Jag förutsätter ju också att du aldrig någonsin har tänkt en tanke om någon eller något som du inte säger rakt ut då? Populär du måste vara...

Oj oj så fel du har;) efter att ha gått igenom tonåren med tre döttrar och en son kan jag lova att sonens tonårstid var en västanfläkt medan döttrarna en tornado/orkan:) jag är lika nära sonen som mina döttrar, allt beror på hur man är mot sina barn.

Det här. Så många fel i så lite text.

-Pojkar är inte bråkigare och skrikigare. På min sons förskola är det flickorna som bits och rivs. Pojkarna är lugna. Hur kan det komma sig? Kanske att barn är individer.

- att du redan nu bestämt att dina barn kommer ge dig barnbarn (absolut inte säkert) och att du kommer vara närmre dina döttrars barn innebär ju att du redan satt en väg hur det kommer vara. Detta är vad jag menar med att du gör det hela självuppfyllande, då du med denna inställning också kommer bemöta dina barns respektive olika och på så vis göra detta till en sanning. Du ser ju redan nu på din framtida svärdotter som extremt egoistisk. Är det så du behandlar din mans föräldrar?

Ja. Eller ser såna texter och frågar mamman hur hon kände. Eller bara ser texter om hur mammor önskar att deras söner vore döttrar. Pojkar är också känsliga. Ljuger du då? 

Har man såna här tankar bör man jobba med dem. För de skiner igenom i hur man/du kommer vara mot sina barn även lm man/du inte tror det själv.

Man kan ju alltid önska ett kön när man väntar barn, det tror jag många gör men när barnet är fött blir det barnet man älskar och inte könet, det är då en riktig person vilket det inte riktigt var innan.
Det svåra är väl dom som tur är inte är många inte kan acceptera könet på barnet när det är fött.

Det var ju en pappa här på FL som beskrev sin fru, dom hade en dotter och hon frun ville ha en till, när hon fick veta att dom väntade en son blev hon som förändrad och när barnet var fött var pappan allvarligt orolig för frun tog aldrig till sin sonen känslomässigt, han fick henne att söka psykologhjälp men inget hände.
Han oroade sig för att sonen skulle ta skada men även dottern som såg hur mamman behandlade hennes bror.
Han var inne på att skilja sig om det inte blev bättre för att skydda sin son.
Det var extremt.

Men att önska ett kön visst men alla jag känner har ju när barnet blivit fött glömt det, man älskar sitt barn.

Bland våra vänner har några bara döttrar och några bara söner men faktiskt precis som vi har  de flesta faktiskt fått både och.
Vi har en dotter och en son.
Dom är olika som personer precis som mina syskonbarn och vänner barn men alla älskar ju sina barn lika mycket.
Finns ingen skillnad, jag älskar mina två barn lika mycket, sen som sagt är dom olika personligheter.

Vår dotter var tidig med att prata och gå, utåtriktad, älskade att åka iväg på aktiviteter, gillade förskola och fritids osv. var alltid självständig osv.
Nu är hon tonåring och fullt program hela tiden. 
vår son har alltid varit lugn, lite försiktigare, var mycket kramigare och lite mammigare när han var liten. Dottern var aldrig stilla, gillar sporter, sonen är lugn, håller på med musik.
Sonen fick man krama och pussa på längre upp i åldern, nu är bägge tonåringar.
Vi har fina barn och jag står bägge mina barn nära, dottern och jag gör saker tillsammans och det är roligt men sonen är nog fortfarande lite mammas pojke när vi är själva.
Dottern var väl inte jättetjejig som liten, men visst mer nu och ser ut som typisk tonårstjej med långt ljust hår och lite mer tjejiga intressen och sonen är en blondlockig ganska så söt kille, ser killig ut men ändå tänker jag inte på dom som typiskt tjej och kille, dom är dom, personer precis som mina syskonbarn och vänners barn.
Ingen värderar könet på barnen, dom är som sagt dom.
Ett av mina syskon har två barn av samma kön, dom är helt olika personligheter, en fartfylld och en lugn precis som våra så man blir ju inte på ett vis bara för att man tillhör ett kön.

Vi har alltid fått höra, åh vad roligt för er som har en av varje, ja det är roligt men jag hade varit lika glad om jag haft två av ett kön.
Man inser att man ju fått personer och inte ett kön.
Men önska ser jag inte som något fel men om man inte sen kan acceptera könet jag då är det illa men för de flesta händer ju inte tack och lov utan man älskar sitt barn oberoende av kön, det är barnet man älskar.

Du menar skulle jag säga till mina döttrar att de inte var högt önskade? Nej, varför skulle jag säga det, de var ju önskade? Har ingen son, men skulle säga till honom att han var önskad också, det skulle han ha varit. Att man önskade sig en dotter allra mest, men blev jättelycklig över att få ett barn, är återigen milsvida från det du hela tiden famlar efter. Vad är det i dig som gör att du försöker tillskriva en tråd, och skribenterna i den, åsikter de inte har?

Tänker man att man tänker dränka sin nyfödda son eftersom det inte blev en flicka, ja, då ska man söka hjälp omgående. Om man efter ett barn har fötts inte kan släppa sin besvikelse och det påverkar ens föräldraskap, ja då kan man jobba med de tankarna. Ingen här inne har uttryckt någonting som över huvud taget verkar alarmerande, eller som skulle ge anledning till att "jobba med det". Tvärtom verkar alla glada över barnen de fått, son eller dotter. Även om man kan undra kring de mest ivriga pojkmammorna ;)

Därför att jag ser att ni har åsikter ni inte står för men som skiner igenom.  Att skriva att man hellre vill ha kön x än kön y är varför vi inte tillåter könsselektering av embryon idag och varför man inte ens talar om på rul ibland vad det är. Att skriva som Gullvivor gör, att pojkar kommer vara stökigare, att man inte får nära till sina barnbarn och att man är längre från dem i tonåren är ju de facto att man hellre önskar sig en dotter. Sonen blir mindre önskvärd då han har fler negativa egenskaper. Eller hur tolkar du det? Tala om godvillig inställning  i såna fall. Att skriva att man känmer det som att något saknas med tre söner och intemed tre döttrar är ju att tre döttrar > tre söner. Dvs, ?jag älskar dig men en dotter hade varit snäppet bättre?. 

Att du sen hela tiden ska vara sarkastisk mot mig som pojkmamma, nu även med små käcka smileys för att dämpa det du skriver, får också stå för dig.

Det är väl mest att det är så vansinnigt tabu att ens få uttrycka en tanke på att man kanske skulle kunna ha en preferens på bebisen. Att det är fel att ens ha en känsla att det vore extra roligt att få en flicka/pojke. Vilket är ju knäppt.

Japp, jag står för allt jag skriver, men betackar mig från sådana som du som tillskriver mig åsikter jag inte har eller gett uttryck för. Att "det skiner igenom" är bara ett hittepå från din sida, och det måste ju vara praktiskt, att försöka vinna en argumentation genom att hitta på saker, men det funkar inte med mig.