Som någon skrev, känslor är inte rationella. När jag var gravid hoppades jag innerligt på att få flickor. Jag vaken kan, eller behöver, rättfärdiga det inför någon. Det var så jag kände. Hade jag älskat en son? Självklart. Hade jag sörjt lite att det inte var en flicka? Antagligen.
Idiot - nej, det behöver du inte. Varken du eller jag behöver någons godkännande för att tycka eller känna som vi gör. Men vissa verkar ha otroligt svårt för att det finns människor som inte tycker som de själva gör.
Idioter - du går verkligen över alla gränser när du säger till någon att hon inte förtjänar sitt barn. Att önska en flicka/bli besviken att det inte är en flicka är inte på något vis detsamma som att inte älska sin son. Din kommentar är anmäld.
Citat:
?Hade jag haft tre söner däremot och inga döttrar så hade det känts som att något saknades. Som sagt, barn är en gåva oavsett och är tacksam över mina barn, men flickor är lite roligare att få.?
Här skriver personen att döttrar är bättre då bara söner hade givit en känsla att något saknas, men döttrar inte gör det. Samt att flickor är roligare.
Jag har skrivit inlägg i andra trådar om detta förr men har faktiskt ledsnar ur på att det är okej att skriva saker som det jag citerade ovan. Kanske jag överreagerar i skrift men det är pga att jag käst de här åsikterna så enormt mkt.
I sverige får man inte välja kön på bebisar. Det är nog tur det.
Därför att jag ser att ni har åsikter ni inte står för men som skiner igenom. Att skriva att man hellre vill ha kön x än kön y är varför vi inte tillåter könsselektering av embryon idag och varför man inte ens talar om på rul ibland vad det är. Att skriva som Gullvivor gör, att pojkar kommer vara stökigare, att man inte får nära till sina barnbarn och att man är längre från dem i tonåren är ju de facto att man hellre önskar sig en dotter. Sonen blir mindre önskvärd då han har fler negativa egenskaper. Eller hur tolkar du det? Tala om godvillig inställning i såna fall. Att skriva att man känmer det som att något saknas med tre söner och intemed tre döttrar är ju att tre döttrar > tre söner. Dvs, ?jag älskar dig men en dotter hade varit snäppet bättre?.
Att du sen hela tiden ska vara sarkastisk mot mig som pojkmamma, nu även med små käcka smileys för att dämpa det du skriver, får också stå för dig.
Det jag blir makalöst irriterad över är när man just tillskriver egenskaper för ett barn. Pojkarna kommer vara stökigare, flickorna lugnare, döttrarna bättre med ens framtida barnbarn, pojkarna vägrar ha kontakt. Flickorna mer gemensamt med en själv. Pojkarna inte så.
Då har man ju redan innan barnet fötts liksom redan bestämt exakt hur livet kommer bli och hur ens barn kommer vara. Att göra det är ju ett fantastiskt bra sätt att det blir så på riktigt sen eftersom allt som passar in kommer man se som bevis och allt som inte passar in kommer man bortse ifrån. Och då är det ju lätt att säga att nej, en son vill jag inte ha för alla de här negativa sakernas skull, även om de bara finns i ens eget huvud.
Månniskor, även barn och tonåringar, är ju individer om man låter dem vara det.